Vidare på resan

 

22-08-06 

Mitt älskade första barnbarn fyller 2 år. Familjen är dock på semester på Öland så kalas blir det först om en vecka. Vi försöker oss på ett videosamtal med lilla damen men hon har fullt upp med att fira med släkten på morssidan. Irritationsmoment och problem börjar uppstå. Vi kämpar med att gå igenom ekonomin som maken skött enligt vår gemensamma överenskommelse i alla år. Nu måste jag sätta mig in i allt och vi kollar över autogiro, utgifter och annat. Vi kommer rätt långt på någon timma, så det känns tryggt och bra för oss båda. Siffror, koder och lösenord är jobbigt för maken, så vi antecknar och diskuterar om lösningar på detta.

Ingenting är som det varit längre. Så mycket som vi tidigare tog för givet har fallit bort. 
Jag har järnkoll på Lasses mediciner t ex, det är nytt. Jag gör allt för att underlätta, förhindra stress, lugna, trösta, finnas nära och tillhands.
Det funkar, men jag måste tänka på att hejda mig. Jag är fullt medveten om att jag blir en "hönsmamma" i kubik när någon av mina nära och kära blir sjuk. Vill helst sitta och stirra på personen 24/7. Men det kan jag förstås inte göra, det skulle göra vem som helst galen.
Eftersom jag är medveten om detta och att min kontroll inte är bra vare sig för mig eller honom, har jag distans till det hela.
Ibland ger jag mig ut på saker. Gör ärenden och så. Hur cool som helst, kan det tyckas. Men den stressen! Att lämna maken ensam är mer än skitjobbigt.
Lasse tycker att jag behöver ge mig iväg på egen hand för att få lite "avkoppling" som han kallar det. Och det har han ju rätt i... om jag bara kunde känna mig avkopplad då... Jag jobbar på det. Hårt!
Jag har ju varit i en liknande situation tidigare, för rätt många år sedan nu. Lika men ändå olika. På den tiden gällde ovissheten att jag inte visste om partnern levde eller ej, när jag kom tillbaka. Den erfarenheten ligger mig i fatet nu. Jäkla tur att vi fått kontakt med en mycket bra kurator, känner jag. Behöver nog ventilera lite där framöver.

Mitt i all denna röra uppstår andra frågor. Som när det är dags att ta in hjälp utifrån? Vi har mängder av erbjudanden om hjälp vid det här laget. Från alla släktingar, alla kära vänner och makens f d kollegor. Om att handla mat, passa hund, skjutsa, hämta, fixa och dona. Och vi är så oerhört tacksamma för allt det! ♥ Samtidigt är det så viktigt för oss att behålla en fungerande vardag och ha den så stressfri som möjligt. Att involvera andra innebär en viss stress men det kan förstås bli nödvändigt i framtiden.
Att hitta en balans, det är så svårt men så nödvändigt just nu. Vi lär oss vartefter och har insett att för mycket socialt liv, för många "happenings" och för mycket ljud och intryck gör mer skada än nytta.
Det är nästan så jag skänker en tacksamhetens tanke till min egen erfarenhet av hjärntrötthet eftersom det gör att jag nu kan förstå Lasses dito. Känner igen det han beskriver precis.
På lördag är vi bjudna på bröllop. Makens äldste son gifter sig, ett bröllop som blivit uppskjutet i två år p g a pandemin. Hans första barn som gifter sig och idag har vi insett att vi endast kan närvara vid själva vigselakten i kyrkan. Att sitta bland ett större antal bröllopsgäster, med tal, skålande, skojigheter och en middag som tar många timmar är en total omöjlighet för någon som lider av hjärntrötthet. Det är bittert och Lasse är besviken men vi måste inse fakta. Vi får vara tacksamma att vi kan vara med alls.
På söndag är vi bjudna på 2-årskalas. Småbarn, ballonger, stim och stoj. Jag åker dit ensam.
Sådan är vår nya verklighet och vardag. Surt äpple att bita i men det är som det är.
Det är mycket nu och inombords är jag fullkomligt rosenrasande över alla brustna drömmar och grusade förhoppningar, men det finns ju egentligen ingen att vara arg på.
Mitt hopp är att det ska bli bra någon gång... på något sätt. Det måste det.
Tur att jag kan skriva av mig här i alla fall.

Vecka 32: 

Under veckan kommer den efterlängtade kallelsen till Sahlgrenska med posten! Maken kommer att läggas in om ca två veckor för vidare undersökning, provtagning och information första dagen och planerad biopsi nästa dag. Känns som en stor lättnad att ha ett datum att fokusera på. I övrigt har veckan rullat på, dock med en hel del kaosartade situationer. När face-id på makens mobil inte funkar, måste han knappa in lösenkoden och eftersom siffror är svårt, särskilt siffran 5 av någon anledning, skiter det sig gång på gång. Han blir sjukt frustrerad och arg, vilket jag har full förståelse för. Jag känner mig maktlös och stämningen hemma sjunker djupt under havsnivå. Jag vågar knappt öppna mun för att inte göra ont värre, maken fräser och är både ledsen och arg, irritationen och stressen når nivåer vi aldrig upplevt under våra arton år tillsammans och stundtals känns det helt hopplöst. Han fullkomligt hatar att vara beroende av hjälp och vem gör inte det? Vi krockar åtskilliga gånger och blir båda lika irriterade och frustrerade. Skitjobbigt alltihop!