Egalias egenheter

  Min kropp har slagit till bromsen just nu. Det är inte alls oväntat. Med tanke på de sjukdomar jag har är jag, tvärtom, förvånad över att den har varit samarbetsvillig genom hela denna resa med Lasses sjukdom och bortgång och all stress det förde med sig.  Men nu har den alltså inlagt protest. Vänsterarmen har sagt upp sig och jag är stel och har värk i nacken, skulderbladen och nedåt vänster sida. Det är alltid vänstersidan som är värst när ett skov kommer.  Så just nu går jag på Alvedon och rör mig långsamt med försiktiga rörelser. Vilar mycket och tar paus mellan varje aktivitet. Det får vara så. Det är ok och fullt föreståeligt.  Jag är tacksam så länge det räcker med enbart Alvedon och att jag har möjligheter att vila. Och väldigt tacksam över att svägerskan och svågern står stand by för att ta långpromenader med hunden om jag skulle bli sämre. Just nu behöver jag röra mig och lugna promenader utan backar funkar både för hunden och mig. Ingen av oss är ju någon ungdom precis. 

  Jag vill tacka alla som på olika sätt bidragit, tillfört och visat omtanke under Lasses sjukdomstid och bortgång.  Tack för alla blombuketter som lyst upp vårt hem.  Tack för all omtanke och värme, alla meddelanden och telefonsamtal, erbjudanden om att ringa vid alla tider på dygnet och alla andra gester som visat på empati.  Tack för bullar, kakor och middagsmat, hundvakt och annan praktisk hjälp.  Tack för alla fina ord, för all delad sorg, för att ni var så många som fanns där med närhet och omtanke. Tack för alla bidrag till Hjärnfonden och Cancerfonden. Tack till alla som delat så många fina minnen av Lasse.  Tack för alla tända ljus på minnessidan och alla vackra ord där.  Tack till er alla som deltog vid begravningen, skickade blommor och tände ljus. Tack för all kärlek och för att ni alla funnits där för oss och med oss hela vägen.  Tack från djupet av mitt hjärta! 

  För första gången på länge kan jag skriva ett inlägg som inte handlar om sjukdom, död och elände. Naturligtvis sitter sorgen efter Lasse djupt rotad i själ och hjärta, men nu vill jag berätta om de fina dagarna jag haft med barn och barnbarn i Sälen.  Dottern och jag åkte upp till fjällen i tisdags. De övriga hade redan varit där sedan lördagen, men dottern kunde inte vara ledig från jobbet hela veckan, så på tisdag eftermiddag drog vi iväg. Resan var lång men gick bra, dottern körde hela vägen, hon är en eminent bilförare, och vi var framme vid midnatt. Jag kröp i säng rätt omgående och minns inte när jag somnade så fort senast! Äventyr gör en tant trött.  Jag vaknade tidigt nästa morgon och då var en av sönerna och ett litet barnbarn redan uppe. "Farmor är här!", utbrast den lilla med ett stort leende. Vilket välkomnande!  Vi har haft så lite tid tillsammans den här vintern, mina barn, barnbarn och jag. Av förklarliga skäl har det varit svårt för mig att hälsa på dem och

  Idag är det en månad sedan Lasse lämnade oss. Det är ofattbart för jag tycker att han var här hemma nyss. Men det har alltså gått en hel månad redan.  För mig känns det som om jag fortfarande lever med Lasse fastän han inte syns här. Han är liksom ändå med mig varje sekund, även i mina drömmar. Oftast drömmer jag om den person han var före sjukdomen. Stark, glad och full av livsvilja.  Jag tänker att det nog är bra för det är ju den Lasse jag vill minnas.  Varje morgon vaknar jag till insikten att han är borta. Det är tufft. Och vissa stunder känner jag mig sänkt av saknaden.  Ändå funkar vardagen på något konstigt sätt. Det gör mig förvånad. Hur kan livet bara fortsätta när något så här omvälvande har hänt? Men det gör det ju och jag får det att fungera. Det hade Lasse gillat. "Det löser sig", hade han sagt.  Idag har jag lämnat tillbaka bilen. Den var leasad och avtalet stod på Lasse. Den var för stor och för dyr för mig, så nu är den återlämnad.  Istället har jag fått lå

  I många år har jag haft ett och samma halsband på mig nästan alltid. Jag fick det av Lasse i början av vår relation.  Här om dagen tog jag av mig det. Halsbandet kändes som en sorglig och tragisk påminnelse av en tid i livet som jag nu ofrivilligt förlorat.  Tänkte att jag skulle köpa mig ett nytt halsband så småningom men satt och kikade på nätet för lite inspiration.  Jag kom fram till att jag ville ha ett halsband som minne av Lasse. Och fastnade för evighetssymbolen. Sen hittade jag ett svensk företag där man kunde beställa evighetssymbolen i silver med valfri gravering. Det lät som en fin idé. Funderade någon dag över vad för gravering jag ville ha och plötsligt landade den i hjärtat. Den kändes så helrätt och alla ni som kände Lasse, förstår säkert varför.  I förrgår fick jag hem halsbandet och det är verkligen så bra som jag hade tänkt mig. Klicka på bilden för större format. 

  Säkert har alla av er hört talas om det rosa bandet? Det som symboliserar bröstcancer, som sorgligt nog drabbar nästan 9000 personer varje år.  Men varje cancersort har sin egen färg på bandet och den cancerform Lasse drabbades av, Glioblastom, har färgen grå. Jag har googlat och letat men det verkar snudd på omöjligt att hitta ens den minsta lilla pin med det grå bandet. Hade gärna köpt ett annars.  Maj är hjärncancerns månad. Samma månad som Lasses födelsedag. 

Att vara mitt i ett massivt sorgearbete är omtumlande. Sorgerna, kriserna och bedrövelserna i mitt liv har varit många, men nu känns det lite som om allt jag upplevt tidigare på något sätt hjälpt till att rusta mig för det jag lever i nu. Likväl är sorgen efter Lasse den största och djupaste jag upplevt hittills. Stundtals är den brutal. Någon gång har jag fullkomligt vrålat i en kudde för att förhindra att grannarna ringer efter hjälp. Oftare är den stillsam och trött, mer uppgiven med tårar som bara rinner och rinner. Någon gång kommer den ut som ilska, men mera sällan nu. Det finns gränser för hur arg jag orkar vara på något jag ändå inte kan förändra och jag har insett att jag kan välja hur mycket energi jag vill lägga på ilska som inte är konstruktiv. Allt detta leder även till en hel del intressanta samtal och deltagande i andras sorgearbete. Alla är vi i olika faser, reagerar olika och hanterar sorgen på olika sätt. Ibland får jag tröst och ibland ger jag den. Inget är rätt elle

  Igår hölls begravningen för vår älskade Lasse. Det var en oerhört tung och sorglig dag men också så fylld av kärlek från så många.  Familj, släkt, vänner och f.d kollegor, alla samlades i det fina kapellet. Totalt var vi 115 personer!  Det är en stark overklighetskänsla att Lasse är borta för samtidigt är han ju kvar här i våra hjärtan. Han betydde så mycket för så många!  Det var ett hav av blommor runt kistan och gråten var ständigt närvarande men också värmen och all omtanke.  Efter ceremonin var vi 79 personer som samlades till minnesstund. Vi åt och fikade och delade minnen och ännu fler kramar. En viktig stund.  Här kommer lite bilder och en av låtarna som spelades under begravningen. 

  På något sätt fungerar vardagen. Samtidigt känns det som om hela livet stannat. I mitt huvud får jag inte ihop det riktigt.  Jag stiger upp varje morgon, äter frukost, lunch och middag, rastar hunden, handlar mat, tvättar och städar och fixar sånt som behöver fixas. Ser på tv, duschar, byter kläder, vattnar blommor, går igenom all post, fyller i blanketter, ordnar avtal, avslutar saker och påbörjar nya. Det är oerhört mycket pappersarbete och telefonsamtal när någon gått bort.  Har t o m börjat planera lite framåt, besök hos barn och barnbarn och sånt. Hur är det ens möjligt, undrar jag samtidigt?  Fast såklart fortsätter ju livet för det är så det funkar. Men det känns konstigt.  Å andra sidan hade Lasse aldrig tyckt om att jag bara suttit här och gråtit och struntat i allt. "Man måste leva!", var ju ett av hans valspråk. Så det bästa jag kan göra är att leva vidare i hans anda och kämpa på. Och det gör jag.  Lasse fattas hela tiden. Att Lasse var älskad och omtyckt av mån