Egalias egenheter

  I fredags tog jag hem hunden igen. Han har haft det bra hos svägerskan och svågern de senaste två veckorna. Så länge har vi aldrig varit ifrån varann förut, inte på över tio år. Men hemsituationen blev ju sådan under Lasses sista veckor att Teo helt enkelt inte kunde vara hemma. Lasse ville det inte och vårdpersonal kom och gick dygnet runt. Med en hund som skäller varje gång någon, som inte hör till flocken, kliver in genom ytterdörren hade det blivit ohållbart både för oss och grannarna.  Men i fredags kom han alltså hem.  Redan innan vi gick in genom dörren till vår lägenhet förstod han, fast det insåg jag inte då. Teo har alltid haft full koll på hur vi mår, det vet jag sedan länge. Varje gång vi varit ute och kommit hem har han rusat in till husse. Varje gång under alla år. Även på senare tid när husse varit på sjukhus har han sprungit in för att kolla om han kanske kommit hem.  Men inte denna gång. Han stannade med mig i hallen. Han vände sig om och tittade på mig med en blick

  På något vis funkar vardagen. Jag fixar saker, det är skönt att göra något rent praktiskt. Och det finns väldigt mycket att ta itu med när någon gått bort. Hela tiden är Lasse med i tankarna och jag kommer på mig själv att citera honom gång på gång. Sorg blandas med väldigt många goda minnen. Idag har vi fått mycket gjort, barnen och jag. På förmiddagen var vi på kyrkogården och valde en gravplats. Vi hittade en som alla var nöjda med, på en kulle med björkar och andra träd. Kan se framför mig hur vackert det kommer att vara där på våren.  På eftermiddagen hade vi möte med prästen hemma hos mig. Det var ett bra möte och vi pratade i två timmar. Efter det åkte vi till blomsteraffären och beställde blommor, en från barnen och en från mig och så handbuketter till oss alla. Helst skulle jag önskat liljekonvaljer, som var Lasses älsklingsblommor, men det är ju omöjligt så här års, så det fick bli rosor istället. Tårarna bara rann över för mig när jag skulle välja text till bandet. Sorgen

  Jag skulle kunna gråta blod över att du förlorade livet alldeles för tidigt och jag skulle kunna svära ve och förbannelse över skitsjukdomen som förstörde vårt liv tillsammans. Jag skulle kunna gräma ihjäl mig över att allt vi planerat nu inte blir av, att livet är grymt orättvist och grubbla mig gråhårig över varför. Och det gör jag också, stundtals.  Men då hör jag din röst: "Jaja, nu är det som det är. Det är inget att älta och grubbla över. Det löser sig. Man får bryta ihop och komma igen och göra det bästa av situationen." Och om jag ändå fortsätter i negativa tankebanor känner jag hur du hade tittat bestämt på mig och sagt: "Det går att göra så men det är inte rätt!" I en kommentar här i bloggen skrev någon "Alla borde ha en Lasse i sitt liv." Och då tänker jag på hur tacksam jag är över att jag haft det. Nästan arton år med världens bästa Lasse. Massor av minnen av resor, påhitt, fester, tokigheter, vardag, dåliga och mindre dåliga skämt, skrattan

  Natten till måndagen, 20/2, tog min älskade Lasse sitt sista andetag.  Redan i lördags eftermiddag tyckte jag att hans tillstånd och andning förändrats och min magkänsla gjorde att jag kontaktade hans barn som vakade med mig till och från sedan dess.  Förlusten känns överväldigande, trots att vi vetat, anat och känt så länge att slutet närmade sig.   Det gör så oerhört ont.   Förvirrande nog var det samtidigt en lättnad eftersom Lasse uttryckt sin önskan om att slippa ifrån redan tre veckor tidigare.  Jag ringde hemsjukvården och dottern, som stannat över natten, tog itu med att ringa sina syskon. Alla kom till oss ganska snart och vi kramades och grät. Det var så ofattbart, samtidigt som väntat.  Det var nu det hände. Han var borta. Han valde att lämna oss när ingen var i närheten. I sömnen, mitt i natten. Så att ingen av oss skulle behöva uppleva det där sista andetaget. Full av omtanke in i det sista.  När vi ringt våra viktigaste samtal gick vi in i hans rum och jag öppnade fönst

  Orkar inte skriva just nu.  Det finns bara ett ord för detta. Övermäktigt. Får skriva mer när jag orkar.  Tack för de senaste fina buketterna. 

  Efter att ha funderat över en lämplig rubrik i flera timmar, utan att komma på någon, bestämde jag mig för att skriva ett inlägg i alla fall. En liten rapport om dagen, om kasten mellan hopp och förtvivlan. Om berg- och dalbanan som allt mer befinner sig i fritt fall, störtande mot avgrunden, känns det som.  Idag har vi haft möte med palliativa teamet på Lasses rum på sjukhuset. En läkare och en sköterska från teamet kom dit. De var båda väldigt förtroendeingivande och vände sig mycket till Lasse. Helt rätt eftersom han är huvudpersonen i det hela. Jag fyllde i det han inte kunde uttrycka. Tre av barnen var också där, vilket var både ett stöd och mycket viktigt för oss alla. Vi fick bra information och möjlighet att ställa frågor.  Läkaren gick igenom medicinlistan och Lasse fick vara med och besluta om vilka mediciner han vill ha och inte. Det var en hel del som ströks. Det låter kanske konstigt, men teamet jobbar inte med att rädda liv. De går in och styr upp när livet inte går att

  Det är tvära kast mellan hopp och förtvivlan här. Igår ville Lasse smaka choklad. Idag ville han äta soppa! Och ta sina mediciner.  Han verkar ha bestämt sig för att gå en rond till! För mig känns detta fantastiskt eftersom det innebär att vi får ännu lite tid tillsammans. Själv verkar han också nöjd med att ha ombestämt sig. Han är fullt medveten om att han är döende. Men inte lika döende som tidigare, om man nu ens kan prata om döden i sådana termer. Det låter ju helt absurt, men det är så det är.  På onsdag ska vi ha möte med palliativa teamet och jag har också signalerat att mer praktiskt hjälp hemma behövs om det ska fungera med hemvård. När Lasse vårdas hemma är en adekvat smärtlindring ett absolut måste. Jag har ställt det som ett krav till alla vårdinstanser så jag tror budskapet har gått hem nu.  Sen är det så att när en så sjuk människa vårdas i hemmet blir det mer än dubbelt så mycket tvätt, sopor, disk och städning och jag har insett att jag håller på att krokna så detta

  Hela den här situationen är så tragisk och så svår att den knappt går att skriva om. Nu kommer det in svåra etiska frågor i bilden och huvudet snurrar av tankar. Idag tycks dock lite ha klarnat.  Lasse ligger där han ligger och vill inget annat än att det ska ta slut. Hjärtat går sönder när jag tänker på det och det gör jag nästan oavbrutet. Idag hade vi ytterst tungt och svårt samtal, men samtidigt bra och nödvändigt.  Han får smärtstillande och lugnande och har tackat nej till i princip allt annat.  Detta är så obeskrivligt hjärtskärande att jag inte vet hur jag ska beskriva det mera, så det får räcka så.  Under dagen idag fick jag besök av mina tre barn, ett barnbarn och dotterns sambo. De kom hit med smörgåstårta och semlor så jag är mätt fortfarande. Vi har inte haft möjlighet att träffas så mycket senaste månaden så det var verkligen en stor ljuspunkt i tillvaron. Vi umgicks i några timmar och pratade om allt och ingenting. För en stund fick jag känna mig som en "vanlig&qu

Detta inlägg berör både svåra ämnen och innehåller rå humor. Känsliga läsare varnas! Lasse och jag har alltid pratat öppet om det mesta, även svåra saker. Jag har ju gjort två cancerutredningar förr om åren, så redan då pratade vi mycket om döden, hur vi tänkte om den, vad vi ville och kände. Så gjorde vi även denna gång efter att Lasse fått sin hjärntumördiagnos. Döden har också varit närvarande i våra yrkesliv många gånger, särskilt i Lasses jobb.  Men allt eftersom vi kom längre in i hans sjukdom blev döden allt mer omöjlig att prata om. Den hade kommit för nära. Lasse förträngde nog en hel del och jag ville inte göra en jobbig situation värre genom att prata om svåra frågor. Döden blev en elefant i rummet och som sådan en riktig energitjuv. Det har varit en kolossal stress att försöka låtsas de senaste månaderna. Men nu är elefanten i rummet borta! Det hela började igår. Runt lunchtid ringde läkaren på kirurgen och talade om att Lasses blodvärden blivit enormt dåliga och att det va