Smärta, skräck och ambulansfärd

 

22-09-02 

Maken väcker mig kl 4 på morgonen. Han ropar från vardagsrummet. Han mår jätteilla och har ont i huvudet. Jag far upp ur sängen och hämtar en hink men han kan inte kräkas. Han är yr och matt och jag hjälper honom att lägga sig i soffan där han slumrar till. Efter någon halvtimma mår han illa igen. Sen somnar han i soffan en timma och när han vaknar är han helt obegriplig! Det enda han får fram är ”huvudvärk” och ”aj”. Jag förstår att han verkligen har jätteont så jag ringer neurologen och de säger att jag ska ringa på ambulans. Den kommer rätt snabbt. Under tiden blir jag superfokuserad och hinner med att slänga i mig en macka, ta mina mediciner, packa saker till maken, klä på mig, flytta soffbordet så att ambulanspersonalen ska få arbetsutrymme, stänga in hunden m.m.

Ambulansen tar med sig Lasse till akuten. Jag ringer svägerskan som är i närheten. Hon kommer hit, vi pratar lite kort och gråter en skvätt, sen tar hon med sig hunden och jag tar bilen till sjukhuset. Där tar de prover och ställer en massa frågor som jag svarar på. Maken kan inte formulera sig alls. Han somnar mellan varven. De kommer och kör iväg honom till röntgen. Jag går ut och hämtar luft under tiden och köper en milkshake i kiosken. Maken är tillbaka på rummet när jag återkommer och har somnat igen. Efter en stund kommer läkaren in och meddelar att de ser att svullnaden runt tumören ökat och att den ev även har växt lite till. De ser också en väldigt liten blödning i tumörområdet. Maken lyssnar men verkar inte förstå informationen riktigt. Själv är jag livrädd men samlad. Vi får veta att han ska läggas in på neurologen för medicinering och observation. Det känns betryggande att lämna in från sig ansvaret lite även om det är skitjobbigt att inte få vara tillsammans. Maken somnar igen och jag väntar och väntar. Till slut inser jag att jag är helt skakis och att det har gått alldeles för många timmar utan mat. Jag är ju diabetiker. Jag väcker Lasse och säger att jag måste åka hem och äta, vilket han håller med om. Informerar sköterskan som också tycker att det är ett klokt beslut. Ringer svägerskan som erbjuder sig att ha kvar hunden till i morgon vilket jag är tacksam för. Jag känner mig helt slut och behöver verkligen vila utan att ha ansvar för en enda individ. Kommer hem och slänger in en portion från frysen i mikron för att få mat snabbt. Under tiden plockar jag in disken och fixar i ordning lite planlöst. Kommer på att jag inte kissat på flera timmar så det blir också avklarat. Äter glupskt och känner energin återvända. Sen pratar jag i telefon hela eftermiddagen och in på kvällen. Bl a ringer jag neurologen, där Lasse nu blivit inlagd och berättar hur maken reagerat på de tidigare höga kortisondoserna och hur negativt det var på många sätt och ber dem försöka hitta en sorts underhållsdos som håller huvudvärken i schack. Sköterskan lovar att framföra det till läkaren. Barn och övrig släkt samt nära vänner vill veta läget och jag behöver prata av mig. Vi gråter tillsammans över telefonen och det känns befriande att få släppa ut all den fasa och allt det elände som denna diagnos innebär. I dag har jag gråtit mer än jag gjort sedan hela den här resan började och det behövde jag. Det var bra gråt och jag känner mig rätt lugn nu om än bedrövad av allvaret och det tragiska som drabbat oss. Lasse ringer framåt kvällen. Han har fått i sig en megados av det så hatade kortisonet som ger honom helt bedrövliga biverkningar, men som är en fantastisk medicin när det gäller att minska svullnaden kring tumören. Han har ätit lite och mår mycket bättre. Vi kan föra ett normalt samtal och jag blir lugnad och glad av att höra hans röst. Många tankar kommer och går under kvällen. En bit i taget får det bli och andas, andas, andas.

Jag har min ventil när livet jävlas och det är att skriva, så jag skriver och skriver och känner hur det lättar för varje bokstav jag får ner via datorn. Förhoppningsvis är jag snart så trött så jag kan sova. Lasse ringde igen innan läggdags. Han hade ätit massor till middag och det är mycket positivt. Han gäspade och var trött men vid gott mod och hade inte ont. Bra!