Äntligen!!

 

22-08-25

Det här är inte lätt alltså! Tvärtom är det nog något av det svåraste jag varit med om.
I min enfald inbillade jag mig att nu äntligen skulle livet bjuda på lite lugn och ro. Har ju upplevt en hel del kriser och katastrofer genom åren och hade fått för mig att jag fått min beskärda del. Men icke!
Jag är rätt förbannad på just det. Det är ok att vara det, kan jag tycka.
Just när den lilla framtid vi har kvar, hägrade med planerade resor, äventyr och roligheter som två glada pensionärer kan hitta på, rycktes mattan undan under våra fötter. Vem skulle inte bli förbannad på det liksom?
Nu är det ju inte jag som har det värst av oss två. Det är inte jag som har en fullkomligt livsfarlig sjukdom. Men cancer drabbar ju inte bara den som är sjuk, utan alla nära och kära runt omkring. 
Hjärtat fullkomligt blöder för alla våra älskade barn och barnbarn som nu oroar halvt ihjäl sig för vår skull. Bara en sån sak.
Och alla andra, släkt och vänner, som drabbas av den där vidriga maktlösheten som jag själv också känner.
Annat som är svårt är att hitta ventiler. Just nu ångar jag på som en robot och alla känslor har jag stuvat undan någonstans långt borta.
Tack och lov för att jag har så pass mycket livserfarenhet att jag inser att alla försvarsmekanismer mot en allt för vidrig verklighet kickat in och att det kommer en tid då det är dags och läge att reagera, på rätt ställe och med rätt person. Jag väntar ut mig själv och känner förståelse för hur jag reagerar nu, men det är likväl svårt. Känner mig som en tickande bomb och jag inser att någonstans snart måste jag få ur mig allt i en trygg miljö. Ska ta tag i det nästa vecka. Svårt är det!
Svårt är också att hela livet vänts upp och ned bara så där. Allt det vi ville, allt det vi hade, har satts på paus. Stressnivån är helt orimlig och går inte ens att förstå för oss som är mitt i den.
Livet är fullt av mediciner, behandlingar, vårdpersonal (underbar sådan!), samtal, tider, undersökningar, symptom, biverkningar, praktiska saker som måste ordnas osv.
Och så de allra svåraste frågorna som vi måste ta itu med. Ekonomiska frågor t ex. Fixa fullmakter, ordna inbetalningar, kolla försäkringar, planera för någon form av framtid fastän vi inte har en susning om hur den blir. Det är svårt. Vi har börjat där lite smått, har fått god hjälp från en av sönerna också.
Bara vardagen är svår. Att acceptera hur det funkar nu. Lasse har svårt med ord och pratar ofta "tvärtom-språket", han säger natt när han menar dag, onsdag när han menar fredag, ute när han menar inne, matte när han menar husse, komma när han menar gå osv. osv. Och blir oerhört frustrerad när jag inte alltid förstår vad han menar. I hans huvud låter det ju rätt men ut ur munnen kommer fel ord. Det är skitsvårt!
Och sorgen! Hur hanterar man den? Sorgen över hur det har blivit och rädslan för vad som ska hända sen, oron för att det aldrig någonsin ska bli bra.
En dag i taget och andas, andas, har jag tagit fasta på och skänker en tacksamhetens tanke till alla mindfulnessövningar jag gjort.
Så detta är omänskligt svårt! På så många olika sätt.
Och jag är skitförbannad! Det tillåter jag mig att vara för om jag inte reagerade så, vore jag inte mänsklig. Sådär. Nu har jag gnällt färdigt!

22-08-26 

Fick hämta hem Lasse idag. Han var trött och har svåra problem med svampinfektion i mun och svalg. Har inte kunnat äta på en vecka och gått ned 10 kg, trots medicin. Mera medicin sattes in både mot svampen och mot magen då de har en misstanke om att irritationen i svalget kommer därifrån. Jag har ringt kontaktsköterskan för att få tid hos kuratorn när han kommer tillbaka från semester nästa vecka. Hon fixar allt sådant och det är guld värt just nu.

22-08-28 

Helgen har varit mycket lugn. Vi behövde vila båda två. Maken är trött och båda går på halvfart. I söndags kväll ville han plötsligt äta smörgås! Två mackor försvann ner och det gick bra att äta. Vilken lycka!! Stämningen steg flera grader här hemma och vi blev båda väldigt glada.

22-08-29 

Vi åt en rejäl frukost tillsammans för första gången på över en vecka. Äntligen en vändning åt det positiva hållet. Sen åt maken hela dagen. Allt funkar inte att äta, men en hel del. Känns fantastiskt!