Bra vård och dålig vård

22-08-23 

Sahlgrenska idag. Upp i ottan. Klokt nog hade jag fixat så att svågern körde oss dit i vår bil eftersom jag inte kört bil i någon storstad på år och dag. Det var en lättnad att slippa hantera morgonrusningen i Göteborg. Han släppte av oss och körde hem bilen. Vi infann oss på avdelningen där vi blev väl emottagna. Det blev provtagning och olika samtal, magnetröntgen i kontrast och samtal med flera läkare. Hela proceduren tog åtskilliga timmar, först vid kl 14 var vi klara och maken blev installerad på sitt rum på operationsavdelningen. Då var vi båda helt slut. Lasse är ju dessutom hjärntrött och jag har en gammal utbrändhet som gör att min hjärna inte heller funkar så bra när stressen blir för stor. Hur som helst fick vi bra, adekvat och lagom mycket info upplevde vi och alla vi mötte var så omtänksamma. Jag lämnade maken där och åkte hem. Kommer ändå inte att få träffa honom i morgon, men läkaren har lovat att ringa mig på eftermiddagen för att berätta hur det gått med operation och biopsi. Själva svaret får vi inte förrän om 1-2 veckor. Så jag gick därifrån med svår separationsångest. Tog spårvagnen till Korsvägen och därifrån bussen hem. Jag kämpade mot gråten hela vägen. Bara det att inte vara tillsammans och att släppa kontrollen jag haft över honom och hans mediciner de senaste tre veckorna, var svårt. Samtidigt är jag trygg med att han är precis där han ska vara och väl omhändertagen. De är ju betydligt mer kunniga än mig såklart! Men det är fan tufft, alltså. Skittufft och sorgligt och svårt och bedrövligt. Hur hanterar man detta egentligen? Vad gör man med all sorg och rädsla, ja ren skräck? Ska nog boka en tid hos kuratorn när han kommer tillbaka från sin semester nästa vecka. Behöver en verkligen en ventil!  Maken ringde tidigt ikväll. Han hade stensomnat när jag gått och sovit som en stock i flera timmar! Helt fantastiskt, då han sovit väldigt dåligt de senaste dygnen.

22-08-24 

Operationsdagen. Hela dagen hade jag ont i magen av oro och det var en tortyrliknande väntan innan läkaren äntligen ringde tidigt på kvällen. Allt hade gått bra, Lasse var vaken och som vanligt och jag andades ut lite. Eller ganska mycket. Natten efter sov jag som en stock hela natten. Det var längesedan jag gjorde det.

22-08-25 

Idag flyttades Lasse till hemsjukhuset. Vårdavdelningen på Sahlgrenska där han låg var verkligen dysfunktionell! Inskrivningen var bra och kirurgerna och operationen gick som den skulle, men vårdavdelningen var helt kaotisk. En hel ström av olika personal som uppenbarligen inte kommunicerade alls eftersom olika personal kom och ställde samma frågor om och om igen. Enligt kirurgen skulle Lasse få smärtlindring så snart han behövde det, men vid ett tillfälle fick han ringa på klockan tre gånger innan han fick någon. Inte särskilt kul när man har ont. En sköterska bad om ett urinprov men kom aldrig och hämtade det sen. En annan sköterska höll på att ge maken en medicin som var avsedd för en annan patient! Helt galet, även om vi förstås inser att de hade personalbrist och var superstressade. När Lasse kom till den lilla lugna vårdavdelningen på hemmaplan var han helt sönderstressad av dessa upplevelser. Inte så lyckat för en person med hjärntrötthet och en allvarlig diagnos att hantera. Jag besökte honom kort, med lite saker han behövde. En läkare var där när jag kom. Han lyssnade och tog sig tid. Sköterskan lika så. Lasse hade fått ett enkelrum och jag hoppas verkligen att han får sova bra i natt.