Djupa tankar en sen kväll

22-09-15

Det är mycket som rör sig i huvudet nu. Visserligen hade vi tänkt resa en hel del nu när vi båda är pensionärer, men den här sortens resa, som vi påbörjat, var inte vad vi tänkt oss.

Vi har fått cancer. Ja, det kanske låter jättekonstigt att uttrycka det så, men detta drabbar ju oss båda, om än på olika sätt. Det är inte jag som påbörjar denna resa med livet som insats, alltså har vi olika perspektiv men gör ändå samma resa.
En del av barnen har uttryckt att det är grymt orättvist det som händer. Nu när maken äntligen gått i pension och vi hade planer på allt vi skulle göra tillsammans. Leva livet medan vi är hyfsat pigga och krya liksom.
Jovisst är det vidrigt orättvist! Men sjukdom är inte rättvis och kommer aldrig lägligt. Det är precis lika orättvist för den som får hjärtinfarkt ett par månader efter pensionsavgången. Föräldrar som förlorar ett barn! En av våra vänner som kämpar med postcovid sen två och ett halvt år tillbaka. Det är grymt orättvist.

Det jag tänker om detta är att det finns inga garantier och avtal om rättvisa här i livet. Och istället för att tänka "varför just oss?", tänker jag "varför inte oss?".
För varför skulle just vi vara förskonade liksom?
Sjukdom, död och andra livskriser drabbar oss alla och denna gång var det vår (o)-tur.
Jag har nog varit med om allt för mycket i livet för att ens bli förvånad, nu när jag landat i det hela. Har redan lagt allt det som var planerat åt sidan och gått all in på den här påtvingade resan.
Jag är såklart ledsen, men inte uppgiven. Nu är det detta som gäller och det är ingen idé alls att gräma sig över det som skulle ha varit. Då blir jag bara bitter och det är det sista jag vill bli.
Kanske finns det någon sorts mening med det här också, även om jag inte förstår den just nu.

Idag har jag dansat. Det känns, stundtals, väldigt makabert att dansa varje onsdagskväll när Lasse är svårt sjuk. Han har en allvarlig hjärntumör och här dansar jag omkring liksom! Men jisses vad glad jag är över att jag hoppade på dansen även denna termin. Jag var tveksam först, men maken tyckte absolut jag skulle fortsätta. Hur mycket eller lite jag än dansar förändras inte hans sjukdomsbild och dansen har blivit veckans stora andningshål. Jag önskar, från djupet av mitt hjärta, att han också skulle kunna få ett andningshål men det går ju inte. Det är i hans hjärna tumören sitter 24/7 och det gör den oavsett om jag dansar eller ej. Och jag måste göra det jag kan för att må så bra som möjligt, annars är jag inte till nytta för någon. Men det är sannerligen en makaber situation. Hela livet har blivit makabert!
Ena stunden kan vi njuta av en promenad i solskenet eller skratta åt en dåligt vits och samtidigt är vi så oerhört medvetna om livets skörhet nu.

När allvarlig sjukdom plötsligt står på tröskeln och livet blir skört, blir det också på något konstigt sätt vackert. Det är som att man blir hudlös och oerhört känsligt för de allra minsta skiftningar. Idag, när vi gick en promenad i skogen, kände vi båda hur frisk höstluften var och kunde njuta av det. En glänta vid en bäck med vackra mossklädda stenar, blev en vacker upplevelse. En varm kram, några sekunders närhet kan göra en hel dag. En god köttgryta med alla smaker. En fin text, en vacker sång, en känsla av samhörighet... de där pyttesmå sakerna i vardagen blir plötsligt stora händelser, medan tidigare irritationsmoment blir petitesser som man inte ens rycker på axlarna åt. Det är både förunderligt och sorgligt samtidigt.
Mitt i all bedrövelse känns livet mer intensivt än någonsin, det lilla har blivit det stora, det som tidigare har varit viktigt är nu oviktigt.
Det är en ny verklighet som jag ännu inte kan greppa fullt ut, därför blir denna text förmodligen väldigt rörig.
Så därför försöker jag illustrera det jag känner med en väldigt klok och fin text:

"Så länge skutan kan gå
Så länge hjärtat kan slå
Så länge solen den glittrar på böljorna blå
Om blott endag eller två
Så håll tillgodo ändå
För det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!
Och vem har sagt att just du kom till världen
För att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
Bli purrad uti en skans
Att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn
Höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
Och som fågeln på vågorna gunga"
Evert Taube