Ömsom skratt och ömsom elände

 

22-08-13 

Idag är det den STORA DAGEN! Makens äldste son och hans fina sambo gifter sig. Vi tar en lugn förmiddag och vilar oss mellan varven av duschar, frissan och påklädning. Vi åker till kyrkan i god tid och är först på plats. Maken är så fin i sin kostym och ny vit skjorta. Vi är med vid vigseln, minglet på kyrkbacken efteråt och vi åker med till festlokalen där det skålas för brudparet och sen blir det fotografering med närmaste släkten i olika konstellationer. Efter det åker vi hem. Visserligen får vi stå över både bröllopsmiddag och fest, men vi är ändå så glada över att vi kunnat vara med alls! Att få uppleva en bit av deras fina dag i underbart väder, var mer än vi vågade hoppas på. De hade precis den underbara bröllopsdag de ville ha och det är det viktigaste. Svägerskan skickade filmer till oss så att vi kunde se vad som hände under kvällen och det är vi fantastiskt glada och tacksamma över.

22-08-14 

Idag var det födelsedagskalas för mitt äldsta lilla barnbarn. Maken valde att stanna hemma för han var allt för trött efter gårdagens bröllop och barnkalas är ju inte precis en lugn tillställning, särskilt för någon som har hjärntrötthet. Jag gjorde iordning mediciner och ställde alarm på hans telefon med olika etiketter för olika klockslag. Första klockslaget var kl 14 och när jag skrev in namnet på medicinen ändrade autokorrekt det till ”altartavla”! Vi skrattade båda åt detta och jag rättade till det hela. Nästa klockslag var 14.30 – mata hunden – det gick bra. Slutligen skrev jag in kl 16 och namnet på ytterligare en medicin och sparade det hela. Under kalaset upptäckte jag att maken hade ringt så jag ringde upp. Han skrattade och berättade att när alarmet ringde kl 16 fick han upp notisen ”bergspredikan”! Jag brast ut i gapskratt och syrran hävdade att denna religiösa tendens hos autokorrekt troligen berodde på att det var söndag. Hur som helt visste han vilken medicin har skulle ta kl 16  så allt löste sig. Men komiskt var det onekligen! När jag, ett par timmar senare, kom hem från kalaset var maken som ett åskmoln och hävdade att allt var skit. Telefonens face-id strulade igen och han hade inte lyckats slå in rätt kod så han hade kastat iväg mobilen och ville inte ha med den att göra mera. Det var så plågsamt att känna hans förtvivlan och jag led med honom. Hittade mobilen bland soffkuddarna senare, låste upp den men han vill inte se den ens. Jag förstod, även om jag inte kunde leva mig in i exakt hur han kände det. En av sönerna hade ringt men han orkade inte bry sig. Förstod det också. Det finns liksom gränser för vad en väldigt trött hjärna orkar med såklart. Natten som följde blev ingen höjdare. Jag sov oroligt och maken sov knappast alls.

22-08-15 

När morgonen kom hade min, också hyfsat trötta, hjärna äntligen lyckats tänka utanför boxen, tack och lov. Om nu inte sifferkombinationer funkar kanske vi kunde skapa en lösenkod utifrån ett specifikt mönster på knapparna, tänkte jag. T ex ett mönster där han kunde tänka på längden eller på tvären eller i kors? Jag la fram förslaget och vi började resonera kring detta. Eftersom alla hjärnor ser mönster på olika sätt lämnade jag åt maken att komma med förslag på vad som kunde funka just för honom. När han bestämt sig för ett mönster han kunde se bytte vi lösenkoden till just detta mönster. På så vis behöver han inte tänka i siffror utan i att trycka in koden utifrån just det mönster han valt. Och jäklar vad det funkade!! Nu kommer han åt och kan låsa upp sin telefon utan att vara beroende av mig!. Vi pratar inte om siffror alls utan om just detta mönster, som en ramsa. Typ ”höger-höger-höger-neråt” eller ”kors-kors-kors-uppåt-kors-kors-kors-nedåt”, som exempel. Han kan känna sig mera självständig och oberoende och han slipper våndas mellan att inte använda sin telefon när han inte kan sova på natten eller att väcka mig för att öppna den. Att inte kunna ha full och självständig tillgång till sin mobil är inget annat än skitjobbigt när hela ens liv finns i en telefon numera. Kalender, sociala medier, kontakter, bank-id, och allt annat. Förresten gjorde vi samma sak med hans bank-id. Den lättnaden som infann sig efter att vi konstaterat att denna idé funkade är helt obeskrivlig! Det var inte en sten, utan hela Mont Everest, som föll från våra bröst! Vi blev båda så befriande glada och kände att nu var vi på banan igen. Naturligtvis kommer det att dyka upp flera liknande problem. Maken har svårt för skriven text, att ta till sig information och att hålla koll på vissa saker, men allt som innebär självständighet är så oerhört viktigt nu. Vem vill vara beroende av andra liksom?