Egalias egenheter

I går kom jag hem från en veckas semester i fjällen med mina barn och barnbarn. Skidsemester utan att åka skidor, för min del.  Precis som förra året blev jag så sugen på att åka vid åsynen av backar och liftar. Men kroppen skriker stopp. I år insåg jag att om jag ens orkar stå hela vägen upp i liften kommer jag förmodligen att ramla på vägen ned. Och hur ska jag i så fall komma upp igen? Säkert skulle ett eller flera av mina kära barn ställa upp som potentiella lyftkranar, men nej, jag avstår.  Hur som helst hade vi en finfin vecka, trots frånvaro av skidåkning för min del och lite olika krämpor i vårt gäng. Några riktigt härliga soldagar fick vi med.  Fyra underbara små barnbarn förgyllde tillvaron och det var mycket längesedan jag fick så många kramar och så mycket mys.  De två största, I och A, ca 3½ år gamla, imponerade med sina framsteg i utförsåkning. Från lite tveksamt och försiktigt första dagarna till att lära sig att både svänga, bromsa och även ramla och sista dagen åka hel

  Under veckan fick jag besök av en kär vän jag inte träffat sen i somras. Väldigt kul att umgås en stund och jag fick en så vacker tulpanbukett.  Idag var det vårväder och jag tog en skön promenad. Himlen var så underbart blå och jag bara måste fota. I närheten av där jag bor ligger det gamla kvarteret Mården, där mamma bodde när hon var liten. Då var det små lägenheter med utedass på bakgården. Nu är husen renoverade och har blivit apdyra bostadsrätter. Kul att de fina huset bevarats.  Kvarteret Mården Knallblå vårhimmel - äntligen! På hemvägen satt en talgoxe och sjöng i ett träd utanför mitt hus. Den lät sig något motvilligt fotograferas. Ser ni den? Målet med promenaden var att hämta ut ett paket, men vädret var så skönt att jag gick omvägar för att njuta av våren lite mera.  Men över till paketet. Under senaste året har jag gjort mig av med de flesta av mina finskor. Jag stod helt enkelt inte ut med dem längre! Bara att inse att åldern tagit ut sin rätt och att detta med spetsiga

  Jag har funderat på det här inlägget ett bra tag. Ibland är det svårt att beskriva känslor. Januari månad har inneburit att jag gått i något sorts mentalt ide.  Hösten bestod till stora delar av "projekt flytt". Jag älskar projekt! Älskar att grotta ner mig i planering, listor och logistik. En riktig nörd kan jag vara på det området. Efter flytten och iordningställandet var det dags för jul. Nya listor och mycket umgänge med nära och kära. Sen blev det nytt år. Januari. Inga aktiviteter hade kört igång, vädret och halkan gjorde det svårt att ens promenera, bilen var infrusen i garaget och sen blev jag förkyld. Det var mycket, mycket längesedan jag varit med om en så lugn och stilla period! Jag har mestadels varit hemma och trött har jag varit också. Jättetrött. Det har ändå varit helt ok, jag har inte blivit rastlös eller så. Kanske behövde jag den här perioden av lugn och vila?  De saker jag tänkt ägna mig åt under vintern, släktforskning och handarbete, har inte lockat mi

  Jag skriver ett nyårsinlägg idag eftersom jag inte kommer att vara hemma över nyår.  Hur mitt 2023 varit vet ni ju redan. Svågern begravdes, Lasse dog, mamma dog, hunden dog. Lånebilen blev stulen och sönderslagen. Allt på mindre än sex månader. Och sen tillkommer ju allt som hänt ute i världen också, vilket jag inte riktigt klarat av att ta in detta år. Efter den där sista veckan av allt elände, när mamma begravdes, bilen stals och jag fick avliva älskade lille Teo, gick jag i däck och tillbringade en vecka liggandes i soffan.  En morgon där vaknade jag med en tanke som var så bestämd att den blev en övertygelse. Det hela var mycket konstigt! För just den morgonen vaknade jag och var helt säker på att det var slut med elände nu, det var färdigt och nu skulle det inte hända fler hemska saker. Har aldrig varit med om liknande och när jag berättade det för kära syster blev hon ytterst skeptisk, vilket jag självklart förstår.  Men det stämde ju!  Det enda positiva som hände under årets

  Idag var det dags för en utflykt, tyckte syster och jag. Det var ett tag sedan sist. Egentligen hade vi tänkt åka förra fredagen, men vädret verkade lite väl osäkert då, så vi väntade en vecka och det gjorde vi helt rätt i. Underbart väder idag! Vi startade utflykten med lunch. Ett ställe en bit utanför stan fick besök och vi åt en variant av fish and chips. Det var gott men kocken hade inte sparat på saltet precis.  Efter maten åkte vi vidare, närmare bestämt mot den lilla orten Holsjunga. Målet var Gräne gruva, ett område kring en gammal gruva som var i bruk i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.  Engagerade och entusiastiska frivilliga har skapat ett jättefint område kring den gamla gruvan med vandringsleder, grillplatser, informationsskyltar, en "trollskog" med labyrint för barnen och en rhododendronträdgård. Helt klart värt ett besök. Det kostar inget att besöka stället, men möjlighet att swischa en valfri peng för att de ska kunna fortsätta utveckla området

  Idag gav vi oss iväg på utflykt, syrran, jag och hennes tax. Vi pratade redan i våras om att besöka Ramhultafallet utanför Sätila och resonerade som så att efter den senaste tidens regn borde det verkligen vara något att titta på nu. Det var det. Medhavd matsäck, vettiga skor och slingriga, ibland slippriga stigar. Solsken fick vi t o m och underbara utsikter. Jag låter bilderna tala. Sätt på ljudet när du tittar på klippet.  Slipprig stig som bar uppför och uppför Översvämmad stig, taxen ville fortsätta men inte vi. 

  Under förmiddagen, efter frukost och packning, vinkade jag hej då till Vadstena och rullade hemåt. Min plan var att ta god tid på mig på hemvägen och stanna när jag kände för det.  Jag körde bara ett par mil innan jag svängde av mot Omberg, efter att ha fått en rekommendation om det.  Omberg är ett en mil långt berg på Vätterns östra strand. Den lilla vackra vägen bar uppför och uppför och utsikten blev bara bättre och bättre. Stannade på ett ställe och fotade vidunderliga vyer. Det finns gott om både parkeringar, rastställen och även ställplatser för husbilar. Vandringsleder finns det också flera av men mina ben var inte riktigt på humör för vandring i kuperad terräng. Men vägen var fantastisk att åka! Och smal och krokig och, bra nog, enkelriktad.  När jag så sakteliga rullat ned från berget igen fortsatte jag mot Gränna. Jag skippade den tråkiga E4:an och körde småvägar istället. Också det en väldigt vacker väg.  När jag närmade mig Gränna började magen knorra efter lunch och jag