I duschen kan ingen se dig gråta

 Jo, jag gråter i duschen.

När jag står där med vattnet strilande över kroppen, helt i fred med mina tankar, kommer tårarna. Inte alltid, men då och då. 

Det bara rinner över liksom. Det känns lite dumt, men det bara blir så och jag tänker att då behöver jag väl det. 

Sen tar jag ett djupt andetag, skärper till mig och går ut i vardagen igen. Lite lättad, men fortfarande ledsen. 

Andra fenomen som dykt upp sedan den här resan började är t ex att jag tappat matlusten. Den försvann samma dag som vi fick diagnosen. Frukost går bra att äta, men middag och sånt känns som ett nödvändigt ont oftast. Naturligtvis äter jag ändå, för äta måste man ju, men jag ser sällan fram emot t ex middagsmaten. 

Igår åt jag faktiskt något riktigt gott, dock. Var ute på restaurang med mina "handarbetsvänner". Där åt jag en kantarelltoast som smakade mumma och så ett glas rödvin till. Inte dumt alls! 

På söndag hade vännen/grannen och jag pratat lite om att gå på körkonsert. Men vid närmare eftertanke har jag insett att det inte kommer att funka för mig just nu. Musik har alltid berört mig och just nu räcker det att jag tänker på vissa låtar så blir jag gråtfärdig. Inte tänker jag sitta och lipa mig igenom en hel konsert, så jag avvaktar med musik ett tag. 

Ja, det här inlägget låter ju rätt komplicerat och inte särskilt roligt alls, men faktum är att jag håller ihop ändå. Vardagen funkar och det är jag tacksam för. Att jag blir "gråtig" ibland och undviker situationer som känns för jobbiga är inte konstigt alls just nu. 

Man får ha tålamod med och förståelse för sig själv. 

Maken har inte mått så bra senaste dagarna. Magen krånglar p g a alla mediciner och en krånglande mage kan ju sänka den bäste. Jag lider med honom! Hoppas verkligen han mår bättre i morgon, älsklingen. <3