Upp och ned på livets stig!

 

22-09-23 

Veckan har varit tung och jobbig. Maken mår inte bra psykiskt, är deppig och lättirriterad. Det är ju inte konstigt alls men maktlösheten jag känner är enorm. Vet inte vad jag kan göra. Jag når honom inte liksom. Behandling med cellgifter påbörjades i förrgår och strålning igår. Det har gått enligt planen, men det känns som att maken först nu inser allvaret och det sänker honom. Det gör så ont i mitt hjärta att se honom sådan. Jag är förtvivlad och vet inte vad jag ska ta mig till!

22-09-30 

Det är lugnare nu. Vi börjar nog komma in i någon form av vardagslunk med strålning varje morgon där Lasses underbara barn hjälper till och följer med. Promenader med hunden på förmiddagarna och Lasse är en sån kämpe och går med varje dag trots stor trötthet. Vi har pratat en del sedan jag skrev sist och en morgon bröt jag ihop. Det var nog bra för då nådde vi fram till varann igen även om det känns fel att han ska trösta mig. Det är ju inte jag som har det värst av oss! Men att vara anhörig är heller inte så lätt och jag får acceptera att trots att jag försöker så gott jag kan så kan jag inte fixa det omöjliga. Hur som helst har vi haft en hyfsad vecka även om Lasse känner av lite illamående ibland och är väldigt trött. Igår var vi hos optikern eftersom vi båda behöver nya glasögon och idag har jag klippt håret på Lasse, vilket var mycket välbehövligt. Den här veckan har jag även kunnat börja handarbeta igen och det tar jag som ett gott tecken! En påbörjad tröja till ett barnbarn har blivit liggande eftersom jag varken haft ork eller koncentrationsförmåga. Men i veckan blev den klar och efter det har jag stickat en mössa till ett annat barnbarn och påbörjat ett par vantar. Det känns som framsteg.