Egalias egenheter

  Idag är det ett helt år sedan Lasse somnade in. Ett väldigt turbulent år med så mycket sorg och saknad. Och den fortsätter naturligtvis, sorg är inget som bara försvinner plötsligt. Den finns där hela tiden, men mera lågmält nu och inte lika förtvivlat som då.  Det känns som att tiden gått rasande fort. Jag minns allt så tydligt, kan fortfarande höra hans röst och tycker att han var här nyss. Samtidigt har det hänt jättemycket under det här året.  Den där dagen för ett år sedan var inte oväntad, vi visste ju hur det skulle sluta, men den var det definitiva slutet och den smärtan som kommer av det är inget man kan förbereda sig på.  De goda minnena och kärleken lever kvar, tack och lov.  Idag träffades vi och åt lunch ihop, de flesta av Lasses barn, hans syster och jag. Sen fortsatte några av oss till kyrkogården och tände ljus och delade minnen.  En tung men ändå fin dag. Skönt att ha fina människor att dela den med.  I dagens tidning hade vi även satt in en minnesannons.  Lasse fatt

  Igår var det ett år sedan jag körde Lasse till akuten med misstänkt stroke.  Idag är det ett år sedan en bomb föll över oss när vi fick veta att han istället hade en hjärntumör som var ganska stor och troligen elakartad. Tiden stannade där och då och vi frös till is. Sen grät vi.   Mitt i allt detta hade vi två söner som fyllde år. En igår och en i morgon. Jag minns inte om vi ens gratulerade dem förra året? I år har jag i alla fall gratulerat båda två.  De där dagarna för ett år sedan känns på ett sätt som igår och på ett annat sätt som något som hände för väldigt längesedan. Så mycket har hänt under året som gått efter det. Ofattbart mycket.  Det är nog en väldig tur att man inte kan se in i framtiden för om något berättat för mig om allt som skulle komma att hända hade jag nog kastat in handduken direkt.  Nu när jag sitter här ett år senare är jag inte längre samma person som då och jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att bli densamma och inte livet heller. Det är ett su

  Jag har börjat packa så smått, inför min semesterresa på måndag. Det känns skönt med ett miljöombyte, men det är också känslosamt.  Varje år samma vecka, de senaste sex åren (med undantag för ett år under pandemin) har vi åkt till västkusten och träffat vårt härliga kompisgäng. Vi är alla rätt utspridda över landet så många av oss träffas bara under denna enda sommarvecka, även om vi håller kontakten digitalt under året i övrigt.  Men just denna vecka hyr vi ett stort hus och umgås, äter sjukt god mat och har trevligt. Fram till och med förra året var det Lasse och jag och två andra vänner som var värdar för detta arrangemang som kräver viss planering för att sätta i verket.  Redan för ett år sedan hade vi, helt enligt planen, förberett överlämnandet av arrangörskapet till fyra andra i gänget eftersom vi kände att vi gjort vårt i den frågan.  Tur var väl det eftersom det blev som det blev sedan.  Men för ett år sedan anade vi ju ingenting av detta hemska som skulle hända. Jag hade fu

  Idag tog jag en tur till kyrkogården. Först tittade jag till farmors och farfars grav som jag nyligen tagit över gravrätten till. Jag fixade lite där och satte dit en midsommarbukett. Senare ska jag köpa något att plantera där. Den lilla rabatten framför stenen har växt igen så det får bli lite grävande och fix.  Därifrån gick jag vidare till Lasses grav. I förrgår var det fyra månader sedan han förlorade kampen mot den elakaste hjärntumör man kan tänka sig. Och i morgon är det midsommarafton. Kanske är det det faktum att en storhelg stundar, sorgen blir ju värre då sägs det, men jag blev helt översvämmad av sorg när jag stod där och satte ned en midsommarbukett även till Lasse. Tårarna bara rann över och jag kunde inte sluta. Fast vad gör det att man gråter på en kyrkogård? Det är väl en ytterst lämplig plats egentligen. Jag grät så mycket att jag gjorde åt hela paketen med pappersnäsdukar som jag hade i handväskan. Går förövrigt ingenstans utan pappersnäsdukar nu för tiden. Jag sat

  Med posten idag fick jag armbandet jag beställde från Hjärnfonden.  Hjärntumör är en överjävlig sjukdom! Alla hjärntumörer är inte cancer men drabbar den som är sjuk och de anhöriga nog så illa ändå. Från hjärnan styrs ju liksom allt och beroende på var tumören sitter kan en mängd symptom uppkomma.  Afasi, känselbortfall, syn- och hörselrubbningar, dålig balans, minnesproblem, ljud- och ljuskänslighet, hjärntrötthet, humörförändringar, personlighetsförändringar, känslomässiga störningar, krampanfall, förändrad verklighetsuppfattning, depression, koncentrationssvårigheter, kraftlöshet och muskelsvaghet, huvudvärk, yrsel, illamående och mer.  Hjärntumörer är ett jävla elände och den värsta sortens hjärncancer är Glioblastom, som Lasse hade.  Mot Glioblastom finns inget bot. Ingen överlever en sådan tumör och prognosen är grymt dålig t o m med behandling. Allt som finns att göra syftar till att stoppa tillväxten och i bästa fall få tumören att krympa. Men det är bara tillfälligt. Det är

  Olika minnen dyker upp här så gott som dagligen. Ibland flera gånger per dag. Oftast är det vackra, positiva och roliga minnen.  Kanske för jag inte tillåter att de mer negativa minnena från Lasses sista månader i livet får ta plats och energi. Det är inte det jag vill minnas utan alla de friska åren och allt det vi har upplevt tillsammans.  Allt det jobbiga sjukdomen förde med sig har jag redan ältat och bearbetat till stora delar.  Här om dagen poppade ett väldigt roligt minne upp och jag kom på mig själv med att skratta högt. Alla ni som kände Lasse vet ju vilken sjuk humor han hade och vi delar säkert många sådana minnen.  Väldigt många minnen av alla hans dråpliga citat och talesätt dyker upp dagligen och jag kommer på mig själv med att säga dem. "Det löser sig", säger barnen och jag ofta och sen ler vi åt att vi citerar Lasse. "Det går att göra så men det är inte rätt", är ett annat, som jag ibland mumlar för mig själv när något går fel. Eller "Det är k

  Jag vill tacka alla som på olika sätt bidragit, tillfört och visat omtanke under Lasses sjukdomstid och bortgång.  Tack för alla blombuketter som lyst upp vårt hem.  Tack för all omtanke och värme, alla meddelanden och telefonsamtal, erbjudanden om att ringa vid alla tider på dygnet och alla andra gester som visat på empati.  Tack för bullar, kakor och middagsmat, hundvakt och annan praktisk hjälp.  Tack för alla fina ord, för all delad sorg, för att ni var så många som fanns där med närhet och omtanke. Tack för alla bidrag till Hjärnfonden och Cancerfonden. Tack till alla som delat så många fina minnen av Lasse.  Tack för alla tända ljus på minnessidan och alla vackra ord där.  Tack till er alla som deltog vid begravningen, skickade blommor och tände ljus. Tack för all kärlek och för att ni alla funnits där för oss och med oss hela vägen.  Tack från djupet av mitt hjärta! 

  Idag är det en månad sedan Lasse lämnade oss. Det är ofattbart för jag tycker att han var här hemma nyss. Men det har alltså gått en hel månad redan.  För mig känns det som om jag fortfarande lever med Lasse fastän han inte syns här. Han är liksom ändå med mig varje sekund, även i mina drömmar. Oftast drömmer jag om den person han var före sjukdomen. Stark, glad och full av livsvilja.  Jag tänker att det nog är bra för det är ju den Lasse jag vill minnas.  Varje morgon vaknar jag till insikten att han är borta. Det är tufft. Och vissa stunder känner jag mig sänkt av saknaden.  Ändå funkar vardagen på något konstigt sätt. Det gör mig förvånad. Hur kan livet bara fortsätta när något så här omvälvande har hänt? Men det gör det ju och jag får det att fungera. Det hade Lasse gillat. "Det löser sig", hade han sagt.  Idag har jag lämnat tillbaka bilen. Den var leasad och avtalet stod på Lasse. Den var för stor och för dyr för mig, så nu är den återlämnad.  Istället har jag fått lå

  I många år har jag haft ett och samma halsband på mig nästan alltid. Jag fick det av Lasse i början av vår relation.  Här om dagen tog jag av mig det. Halsbandet kändes som en sorglig och tragisk påminnelse av en tid i livet som jag nu ofrivilligt förlorat.  Tänkte att jag skulle köpa mig ett nytt halsband så småningom men satt och kikade på nätet för lite inspiration.  Jag kom fram till att jag ville ha ett halsband som minne av Lasse. Och fastnade för evighetssymbolen. Sen hittade jag ett svensk företag där man kunde beställa evighetssymbolen i silver med valfri gravering. Det lät som en fin idé. Funderade någon dag över vad för gravering jag ville ha och plötsligt landade den i hjärtat. Den kändes så helrätt och alla ni som kände Lasse, förstår säkert varför.  I förrgår fick jag hem halsbandet och det är verkligen så bra som jag hade tänkt mig. Klicka på bilden för större format. 

  Säkert har alla av er hört talas om det rosa bandet? Det som symboliserar bröstcancer, som sorgligt nog drabbar nästan 9000 personer varje år.  Men varje cancersort har sin egen färg på bandet och den cancerform Lasse drabbades av, Glioblastom, har färgen grå. Jag har googlat och letat men det verkar snudd på omöjligt att hitta ens den minsta lilla pin med det grå bandet. Hade gärna köpt ett annars.  Maj är hjärncancerns månad. Samma månad som Lasses födelsedag. 

  Igår hölls begravningen för vår älskade Lasse. Det var en oerhört tung och sorglig dag men också så fylld av kärlek från så många.  Familj, släkt, vänner och f.d kollegor, alla samlades i det fina kapellet. Totalt var vi 115 personer!  Det är en stark overklighetskänsla att Lasse är borta för samtidigt är han ju kvar här i våra hjärtan. Han betydde så mycket för så många!  Det var ett hav av blommor runt kistan och gråten var ständigt närvarande men också värmen och all omtanke.  Efter ceremonin var vi 79 personer som samlades till minnesstund. Vi åt och fikade och delade minnen och ännu fler kramar. En viktig stund.  Här kommer lite bilder och en av låtarna som spelades under begravningen. 

  På något sätt fungerar vardagen. Samtidigt känns det som om hela livet stannat. I mitt huvud får jag inte ihop det riktigt.  Jag stiger upp varje morgon, äter frukost, lunch och middag, rastar hunden, handlar mat, tvättar och städar och fixar sånt som behöver fixas. Ser på tv, duschar, byter kläder, vattnar blommor, går igenom all post, fyller i blanketter, ordnar avtal, avslutar saker och påbörjar nya. Det är oerhört mycket pappersarbete och telefonsamtal när någon gått bort.  Har t o m börjat planera lite framåt, besök hos barn och barnbarn och sånt. Hur är det ens möjligt, undrar jag samtidigt?  Fast såklart fortsätter ju livet för det är så det funkar. Men det känns konstigt.  Å andra sidan hade Lasse aldrig tyckt om att jag bara suttit här och gråtit och struntat i allt. "Man måste leva!", var ju ett av hans valspråk. Så det bästa jag kan göra är att leva vidare i hans anda och kämpa på. Och det gör jag.  Lasse fattas hela tiden. Att Lasse var älskad och omtyckt av mån

  På något vis funkar vardagen. Jag fixar saker, det är skönt att göra något rent praktiskt. Och det finns väldigt mycket att ta itu med när någon gått bort. Hela tiden är Lasse med i tankarna och jag kommer på mig själv att citera honom gång på gång. Sorg blandas med väldigt många goda minnen. Idag har vi fått mycket gjort, barnen och jag. På förmiddagen var vi på kyrkogården och valde en gravplats. Vi hittade en som alla var nöjda med, på en kulle med björkar och andra träd. Kan se framför mig hur vackert det kommer att vara där på våren.  På eftermiddagen hade vi möte med prästen hemma hos mig. Det var ett bra möte och vi pratade i två timmar. Efter det åkte vi till blomsteraffären och beställde blommor, en från barnen och en från mig och så handbuketter till oss alla. Helst skulle jag önskat liljekonvaljer, som var Lasses älsklingsblommor, men det är ju omöjligt så här års, så det fick bli rosor istället. Tårarna bara rann över för mig när jag skulle välja text till bandet. Sorgen

  Jag skulle kunna gråta blod över att du förlorade livet alldeles för tidigt och jag skulle kunna svära ve och förbannelse över skitsjukdomen som förstörde vårt liv tillsammans. Jag skulle kunna gräma ihjäl mig över att allt vi planerat nu inte blir av, att livet är grymt orättvist och grubbla mig gråhårig över varför. Och det gör jag också, stundtals.  Men då hör jag din röst: "Jaja, nu är det som det är. Det är inget att älta och grubbla över. Det löser sig. Man får bryta ihop och komma igen och göra det bästa av situationen." Och om jag ändå fortsätter i negativa tankebanor känner jag hur du hade tittat bestämt på mig och sagt: "Det går att göra så men det är inte rätt!" I en kommentar här i bloggen skrev någon "Alla borde ha en Lasse i sitt liv." Och då tänker jag på hur tacksam jag är över att jag haft det. Nästan arton år med världens bästa Lasse. Massor av minnen av resor, påhitt, fester, tokigheter, vardag, dåliga och mindre dåliga skämt, skrattan

  Natten till måndagen, 20/2, tog min älskade Lasse sitt sista andetag.  Redan i lördags eftermiddag tyckte jag att hans tillstånd och andning förändrats och min magkänsla gjorde att jag kontaktade hans barn som vakade med mig till och från sedan dess.  Förlusten känns överväldigande, trots att vi vetat, anat och känt så länge att slutet närmade sig.   Det gör så oerhört ont.   Förvirrande nog var det samtidigt en lättnad eftersom Lasse uttryckt sin önskan om att slippa ifrån redan tre veckor tidigare.  Jag ringde hemsjukvården och dottern, som stannat över natten, tog itu med att ringa sina syskon. Alla kom till oss ganska snart och vi kramades och grät. Det var så ofattbart, samtidigt som väntat.  Det var nu det hände. Han var borta. Han valde att lämna oss när ingen var i närheten. I sömnen, mitt i natten. Så att ingen av oss skulle behöva uppleva det där sista andetaget. Full av omtanke in i det sista.  När vi ringt våra viktigaste samtal gick vi in i hans rum och jag öppnade fönst

  Orkar inte skriva just nu.  Det finns bara ett ord för detta. Övermäktigt. Får skriva mer när jag orkar.  Tack för de senaste fina buketterna. 

  Efter att ha funderat över en lämplig rubrik i flera timmar, utan att komma på någon, bestämde jag mig för att skriva ett inlägg i alla fall. En liten rapport om dagen, om kasten mellan hopp och förtvivlan. Om berg- och dalbanan som allt mer befinner sig i fritt fall, störtande mot avgrunden, känns det som.  Idag har vi haft möte med palliativa teamet på Lasses rum på sjukhuset. En läkare och en sköterska från teamet kom dit. De var båda väldigt förtroendeingivande och vände sig mycket till Lasse. Helt rätt eftersom han är huvudpersonen i det hela. Jag fyllde i det han inte kunde uttrycka. Tre av barnen var också där, vilket var både ett stöd och mycket viktigt för oss alla. Vi fick bra information och möjlighet att ställa frågor.  Läkaren gick igenom medicinlistan och Lasse fick vara med och besluta om vilka mediciner han vill ha och inte. Det var en hel del som ströks. Det låter kanske konstigt, men teamet jobbar inte med att rädda liv. De går in och styr upp när livet inte går att

  Hela den här situationen är så tragisk och så svår att den knappt går att skriva om. Nu kommer det in svåra etiska frågor i bilden och huvudet snurrar av tankar. Idag tycks dock lite ha klarnat.  Lasse ligger där han ligger och vill inget annat än att det ska ta slut. Hjärtat går sönder när jag tänker på det och det gör jag nästan oavbrutet. Idag hade vi ytterst tungt och svårt samtal, men samtidigt bra och nödvändigt.  Han får smärtstillande och lugnande och har tackat nej till i princip allt annat.  Detta är så obeskrivligt hjärtskärande att jag inte vet hur jag ska beskriva det mera, så det får räcka så.  Under dagen idag fick jag besök av mina tre barn, ett barnbarn och dotterns sambo. De kom hit med smörgåstårta och semlor så jag är mätt fortfarande. Vi har inte haft möjlighet att träffas så mycket senaste månaden så det var verkligen en stor ljuspunkt i tillvaron. Vi umgicks i några timmar och pratade om allt och ingenting. För en stund fick jag känna mig som en "vanlig&qu

Detta inlägg berör både svåra ämnen och innehåller rå humor. Känsliga läsare varnas! Lasse och jag har alltid pratat öppet om det mesta, även svåra saker. Jag har ju gjort två cancerutredningar förr om åren, så redan då pratade vi mycket om döden, hur vi tänkte om den, vad vi ville och kände. Så gjorde vi även denna gång efter att Lasse fått sin hjärntumördiagnos. Döden har också varit närvarande i våra yrkesliv många gånger, särskilt i Lasses jobb.  Men allt eftersom vi kom längre in i hans sjukdom blev döden allt mer omöjlig att prata om. Den hade kommit för nära. Lasse förträngde nog en hel del och jag ville inte göra en jobbig situation värre genom att prata om svåra frågor. Döden blev en elefant i rummet och som sådan en riktig energitjuv. Det har varit en kolossal stress att försöka låtsas de senaste månaderna. Men nu är elefanten i rummet borta! Det hela började igår. Runt lunchtid ringde läkaren på kirurgen och talade om att Lasses blodvärden blivit enormt dåliga och att det va

  Innan jag förklarar rubriken vill jag göra ett förtydligande! I förra inlägget skrev jag om att Lasse är döende. Detta uttryck kan förstås tolkas olika och några av er läsare har blivit väldigt förskräckta av det jag skrev. I min värld, enligt min tolkning, stämmer det jag skrev helt och hållet. Lasse har en tumör som ofelbart leder till döden och som inte längre kan behandlas. Döden är dock inte nära förestående precis idag, som jag förstått att en del tolkat det. Samtidigt är han ytterst skör och nedsatt så ingen kan säga hur mycket mer hans kropp klarar.  Vad jag menar med att livet är som att leva i en torktumlare, som jag skrev i rubriken, innebär att vi lever i ständig ovisshet, med ständiga förändringar och en, till synes, obruten kedja av nya komplikationer och problem. Det är utmattande och hjärtslitande. Helgen som gått var en mardröm! Lasse har inte ätit på hela helgen, han har legat i sängen slumrande och ibland i någon form av dvala har det verkat som. I går kväll vägrad