Egalias egenheter

  Det var ett tag sedan jag bloggade nu, så här kommer ett väldigt blandat inlägg om hur jag haft det, har det och vad jag ser fram emot.  Vintern är, som bekant, inte min årstid. Men denna vinter har ändå varit bättre än den förra och definitivt bättre än förrförra, som var ren fasa. Så det går framåt, kan man säga. Förra fredagen hängde jag med syster på hundträning i en lokal i stan. Det var hennes tax, Dixi, som fick lite aktivering. Där fanns olika banor med hinder och uppgifter att göra. Väldigt trevligt och kul att se. En tax är lite som en katt. En tax äger man inte, det är taxen som äger dig. Finns t o m en ramsa om taxars särart: "Kommer kallad men ej strax, född till slav är ingen tax". Tänk att det finns så mycket viljestyrka i en sån liten kropp! Dixi har en matte som har mångårig erfarenhet av hundträning, så jag har aldrig förr sett en tax med sådan följsamhet. Kul var det och trött var taxen när vi var klara.  Hälsade också på syrran och hennes hundar här ...

  Man går lite på halvfart vid den här tiden på året så bloggandet blir därefter. Men idag har vi faktiskt haft solsken här, det var välkommet. Vardagen lunkar på och det är stiltje på utflyktsfronten, men jag har redan planer inför våren när jag vaknat till ur ”idet”. Det som upptagit det mesta av min tid på sistone är hemmafix, bilbesiktning, däckbyte, dans och en rad av födelsedagskalas. Många barnbarn blir många kalas och det är kul. Nu väntas snart ankomsten av barnbarn nummer 13, totalt räknat.  Apropå födelsedagar hade jag en rätt komisk upplevelse när jag köpte present till ett av barnbarnen. Dinosaurier stod på önskelistan, rörliga sådana och med ljud. Jag hittade en helt perfekt T-rex i en leksaksaffär. Den kunde både gå, lysa med ögonen och vråla.  Nöjd klev jag ut ur affären med monstret under armen. Ställde in den i baksätet på bilen, lite för vårdslöst tydligen, för dinosaurien blev kränkt och började vråla. ROARRR, lät det surt från baksätet medan jag körde...

  Idag tog syster och jag en runda på kyrkogårdarna. Tyvärr har vi ju många att besöka. Allt för många.  Men det är fint att gå dit en sån här dag och i år sken solen, olikt november. På en av kyrkogårdarna träffade vi två av mina barnbarn med deras mamma och mormor. De hade tänt ljus för en morfar som också dog alldeles för tidigt.  Vi åkte iväg strax efter lunch så några fina ”mörkerbilder” blev det inte. Fick dock en bild från en av bonussönerna som besökte Lasses grav senare.  Låter bilderna tala: Hos mamma, mormor, morfar m.fl. Mormorsmor fick också ett ljus. I minneslunden tände vi ett ljus för pappa. Hos farmor och farfar. Många ljus hos Lasse. Ett helt ljushav i minneslunden. Systers man fick ett ljus och ett hjärta. På djurkyrkogården tände jag ett ljus för pälsklingarna Cita och Teo. Lasses grav i kvällsmörkret. Foto Mattias Björklund.

  Det här inlägget skrev jag förra veckan men behövde fundera och redigera lite mer innan jag kände att jag fick fram texten rätt. Med tiden har jag fått lite perspektiv på allt som hände förra året och ändå inte.  Det känns fortfarande helt galet att svågern, Lasse, mamma och Teo lämnade jordelivet på mindre än sex månader. Det är ett så svårsmält faktum att jag börjat undra om jag någonsin landar i den verkligheten. Alldeles nyligen fick jag återigen anledning att berätta om detta och det känns lika galet nu som när det alldeles nyss hänt. Som att jag ljuger, hittar på. Så overkligt att något sådant ens kan hända på så kort tid! Men med mitt förnuft vet jag ju att det är så. Och jag känner att jag accepterat det också trots att känslan av att ha upplevt något helt ofattbart kvarstår. ”Jaha, nu är det som det är”, som Lasse hade sagt när något inte gick som planerat. Och så är det ju. Samtidigt, när jag tänker tillbaka på tiden efter att allt hade hänt, inser jag hur mycket d...

  Det dröjde inte länge, efter att jag skrev förra inlägget, innan jag gav mig ut på nya äventyr. När vädret annonserade sommarvärme i början av förra veckan plockade jag fram resplanerna från min inställda juni-resa och bokade hotell. Kontaktade kära vännerna U och H och jodå, de ville träffas. Jag drog iväg i torsdags, eftersom min dans började i onsdags och den kan jag inte missa, och Växjö var mitt första stopp på resan. Bodde på ett kul litet hotell och tittade runt i stan. Växjöborna måste fullkomligt älska asiatisk mat, för jag har inte sett så många asiatiska restauranger någon annanstans!  Domkyrkan som verkligen var originell fick besök av undertecknad, liksom Utvandrarnas hus. Bilderna får tala. Glöm inte att klicka på bilderna för större format. Växjö domkyrka Pampig port Avskalad men ändå utsmyckad Ett…kyrkträd?  Imponerande orgel Glaskonst bakom altaret   Här hade man lyckats frilägga lite av de tidigare väggmålningarna  Jag tror att detta är dopfu...