Egalias egenheter

  Det känns att det går mot ljusare tider på flera sätt. Vinterns "zombie-mode" börjar lätta tack vare ljuset men även för att en jobbig årsdag ligger bakom mig.  Det är meteorologisk vår vilket känns förhoppningsfullt. Små barnbarn har glatt visat mig snödroppar senaste veckan. En förmiddag när jag steg ut genom dörren hörde jag talgoxen drilla. Det är bl a såna små tecken som påminner mig om att livet fortfarande är värt att leva.  Senaste tiden har jag varit ute på flera kul saker och känt mig glad. Ett restaurangbesök med några från "linedance-gänget", trevliga fikabesök, hälsat på hos barn och barnbarn m.m. Det är sånt som piggar upp och jag känner orken återvända.  Jag har köpt mig en iPad också! Har längtat efter en sådan ett tag och bestämde mig för att ge mig den i "slutat-röka-present". Och så har jag bokat tid för synundersökning för jag tycker att jag ser sämre med mina glasögon.  Har även lämnat diverse prover på min vårdcentral och tagit förs

  I tisdags åt jag lunch med en god vän och det var trevligt, även om maten kunde varit bättre. Efteråt tog vi en sväng på Textilmuseet som låg precis bredvid. Alltid mysigt att gå där.  Sen handlade jag och dagen till ära "råkade" jag få med mig en semla hem. Jag äter bara en semla per år och i år blev det faktiskt på rätta dagen. Semlan avnjöts sent på eftermiddagen och efteråt konstaterade jag, som vanligt, att semlorna är alldeles för stora och att jag blir äckelmätt efteråt. Undrar om jag någonsin kommer att komma ihåg det tills nästa år? I går blev det dans och det var kul, som alltid. I går var det även Alla hjärtans dag men det ägnade jag inte någon tid åt. Lasse och jag firade aldrig den dagen, vi siktade på att ha sådana dagar året runt istället.  Idag har jag haft barnbarnet L på besök. Hon ville lära sig lite mer om stickning och virkning och vi hade en jättemysig och kul eftermiddag ihop. Hon lär sig väldigt snabbt och är riktigt duktig. Vi bestämde att vi ska ha

  Det är rätt glest mellan inläggen här nu, men det har med årstiden att göra. Det händer inte så mycket i mitt liv och jag är trött efter en vinter som känns som den varar i evighet.  Förkylningen har i alla fall släppt, äntligen och det är jag tacksam över.  I går tog jag mig samman och gav mig i kast med monstret. Det är en växt med det smått obegripliga namnet Dischidia Oiantha. Jag köpte den för några år sedan och då var den en liten gullig växt. Det var då det. Nu går den under namnet monstret här hemma, men jag får väl vara tacksam för att den trivs hos mig.  Nu var det dags för omplantering av monstret och detta utvecklades till en veritabel brottningsmatch! Monstret fyllde upp större delen av köksbänken under arbetet och det tog en bra stund att trassla ut alla rankorna ur ampelns kedjor. När det var klart var jag så trött i armarna att jag var tvungen att ta en paus. Under tiden tronade monstret på köksbänken med de långa rankorna hängandes över skåpsluckor och i diskhon och

  Idag har jag tagit mig ut ur "flyttbubblan" och varit på Leva-vidare-gruppen. Det var sista gången för i år. Sen har vi en återträff i januari. Det har varit väldigt bra att träffa andra i liknande situation och få ventilera känslor av sorg, saknad och upplevelser kring en nära anhörigs sjukdom och död.  Idag pratade vi om hur vi kände och tänkte då när det hemska hände, hur vi känner och tänker nu och inför framtiden. Nyttiga saker att reflektera över.  Att tänka tillbaka och reflektera över sina egna känslor och reaktioner var bra för jag upplever skillnad på hur jag mådde i våras och hur jag mår nu, på flera plan. Stärkande att känna att det ändå går framåt.  Sorgen är inte längre lika fysisk och knivskarp. I alla fall inte lika ofta längre. Den finns förstås kvar, men det kommer den alltid att göra, man blir bara bättre på att leva med den.  Minnet och koncentrationsförmågan har blivit bättre igen. Under en period i våras började jag nästan misstänka att jag höll på att

  Fullspäckad dag idag! På förmiddagen styrde jag Edna ut på landet för att vara sällskapsdam åt syrrans tax några timmar. Taxen är just nu skendräktig och var föga imponerad över att det "bara" var jag som kom. Hon ville i alla fall följa med på promenad och blev även glad över ett godissök och lite annan aktivering. Annars var det gnälligt värre. Hon kan vara en riktig dramaqueen.  Från "drama-taxen" åkte jag vidare till arbetsterapeuten. Inget drama där mer än att hon konstaterade att jag har en kraftig inflammation i en sena i tummen. Den har bråkat länge med mig, tummen, men nu ska det bli ordning på den får vi hoppas. Den går nämligen inte att böja annat än med milt våld och då gör det så ont att jag skriker högt. Så för att förhindra att jag stöter emot och böjer den av misstag och för att den ska få vila har jag nu fått ett stöd som håller tummen i rak position. Lite små övningar ska jag också göra tre ggr om dagen. Stödet ska sitta på dygnet runt i sex veck

  Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Det beror på att jag inte inte tycker det händer något speciellt i mitt liv just nu. Å andra sidan har jag fullt upp!  Jag har dragit igång flyttstöket på allvar. I början hade jag ingen struktur alls utan småplockade lite planlöst här och där. Men nu är jag mer organiserad och känner att det går framåt.  Jag rensar och röjer. Har nog avverkat de flesta förvaringsmöbler nu. Mycket gammal skräp har jag slängt, ibland har jag hittat saker jag inte visste att vi hade eller prylar som jag inte ens vet vad de ska användas till! Vidare har jag packat två minneslådor. En innehåller Lasses saker och en mina. De ska med i flytten och sparas i källaren. Lite som var sin tidskapsel av våra respektive liv.  Idag tog jag itu med källaren. Har hittat inte mindre än tre Monopol-spel! Varför liksom? Två av dem är redan bortlovade. I källaren hittade jag även en hel del som skulle slängas. Samlade ihop det med bråte jag hade i lägenheten, packade in allt i

  Oj, vilken fart det är på min tillvaro numera. Det är ju nästan stressigt att vara pensionär, haha!  Samtidigt känns det som en stor förmån att få ta igen lite av det jag missat med mina biologiska barnbarn. Min karriär som farmor inleddes inte alls på det sätt jag hade hoppats på. De två första barnbarnen föddes mitt under pandemin och mina förhoppningar om att få vara med på bl a babysim kom på skam. Jag har ju själv varit babysiminstruktör och hade verkligen sett fram emot att få plaska omkring i en bassäng med barnbarnen men därav blev intet. Dessutom är jag i riskgrupp och vid minsta infektion vågade vi inte träffas. Videosamtal blev räddningen.  När pandemin väl ebbade ut drabbades vi, som ni redan vet, av den förödande hjärntumören, Lasse och jag. Vi fick instruktioner att leva vidare med pandemirestriktioner när alla andra återfick lite frihet och längre fram blev Lasse så dålig att det var svårt för mig att lämna honom och åka på besök. Vid ett par tillfällen fick jag underb

  Efter stundens allvar med urnsättning hann vi med en liten fika hemma hos mig, innan vi alla åkte åt var sitt håll.  För min del var det kursstart på linedancen idag.  Jag har ju varit ifrån dansen sedan förra hösten av förklarliga skäl. Vem orkar dansa när hela ens värld rasar ihop liksom? Efter allt som hänt tappade jag dessutom koncentrationsförmågan och nästan minnet också. Allt har jag varit tvungen att skriva upp, precis allt! Det var så illa ett tag att jag funderade på om jag hade begynnande demens. Men på senare tid har jag märkt att åtminstone en del har kommit tillbaka. Lite mera ork har jag fått också.  För att inte ta mig vatten över huvudet hade jag anmält mig till en nybörjarkurs enbart denna termin. På vägen dit funderade jag över om jag ens kom ihåg ett enda steg? Hur gör man en wine egentligen? Och vad är en chasé? Rocksteg finns det visst något som heter med. Allt det där och mer därtill har jag kunnat utan problem, men nu? Jag kände mig minst sagt osäker, men ändå

  De flesta helger sen Lasse fick sin diagnos har vi suttit hemma och tagit det lugnt. Vi har helt enkelt varit så trötta av chocken och allt som vi måste greppa och sätta oss in i att vi inte orkat så mycket mera.  Men denna helgen såg jag fram emot mycket! På lördagen skulle jag vara med på Linedanceföreningens danskväll med tema Halloween och på söndagen skulle jag åka iväg några timmar och träffa mina barn och barnbarn. Lasse hade också tänkt träffa några av sina dito och såg lika mycket fram emot det.  Vad händer då? I torsdags kväll började jag känna mig lite vissen och i fredags bröt förkylningen ut. På eftermiddagen blev även Lasse krasslig.  Det är då självaste f-n!!  Så den här helgen har gått åt till att kurera oss istället. Sitta hemma, hosta och snörvla, sova mellan varven och ha allmänt tråkigt.  Idag mår vi båda bättre. Lasse är nästan frisk, hans förkylningar går alltid över snabbare än mina. Ny träff med mina barn är bestämd nästa helg och det får väl bli juldans istäl

  Här är vi trötta så det förslår.  Maken har varit rätt sliten senaste dagarna. Antar att det är den tuffa behandlingen han känner av. Han känner ökad svaghet i musklerna också vilket troligtvis beror på att vi fick öka kortisonsdosen i söndags. Från och med i kväll ska han minska kvällsdosen med två tabletter, så vi kan ju hoppas att det känns bättre igen sen.  Nästa vecka är sista veckan i den här behandlingsomgången, sen får Lasse fyra veckors vila och återhämtning. Det behöver han.  Jag är också trött. Bara för att liksom. För att det är alldeles fel årstid för mig och för att situationen är som den är. Igår när jag åkte till dansen var jag så trött att jag funderade på att vända hem igen, men jag kom faktiskt igång och piggnade t o m till en stund. Det var glädjande. Vi lärde oss en ny dans till en låt i min favoritmusikgenre och det lättade upp. Men i övrigt känns det som om jag skulle kunna sova de flesta av dygnets timmar.  Det vore bra att piggna till lite för vissa saker är

Vi har konstaterat att vi är mycket lyckligt lottade som bor i Sverige! Vården funkar väldigt bra med ytterst få undantag och vi behöver inte ruinera oss på mediciner heller. Makens cellgifter, som vi hämtar ut i förpackningar om fem tabletter i varje, kostar egentligen ca 680 kr per paket! En bit över hundra kronor per tablett alltså. Han tar en om dagen och hur länge han ska fortsätta med det vet vi inte i nuläget. Medicin för ca en tusenlapp varje vecka och då har jag inte räknat med alla andra läkemedel han behöver. Av den summan behöver vi bara betala en bråkdel. Det är verkligen något att vara tacksam över nu när vi hamnat där vi är med allvarlig sjukdom. Annars rullar vår nya vardag på här. Oftast är det strålning på morgonen måndag till fredag. På förmiddagen går vi en promenad med hunden, gärna i skogen eller åtminstone där det är hyfsat tyst och lugnt. Lasse kämpar på och följer med trots trötthet och knäet som bråkar lite. Dock har knästödet han provar gett bra resultat.

22-09-15 Det är mycket som rör sig i huvudet nu. Visserligen hade vi tänkt resa en hel del nu när vi båda är pensionärer, men den här sortens resa, som vi påbörjat, var inte vad vi tänkt oss. Vi har fått cancer. Ja, det kanske låter jättekonstigt att uttrycka det så, men detta drabbar ju oss båda, om än på olika sätt. Det är inte jag som påbörjar denna resa med livet som insats, alltså har vi olika perspektiv men gör ändå samma resa. En del av barnen har uttryckt att det är grymt orättvist det som händer. Nu när maken äntligen gått i pension och vi hade planer på allt vi skulle göra tillsammans. Leva livet medan vi är hyfsat pigga och krya liksom. Jovisst är det vidrigt orättvist! Men sjukdom är inte rättvis och kommer aldrig lägligt. Det är precis lika orättvist för den som får hjärtinfarkt ett par månader efter pensionsavgången. Föräldrar som förlorar ett barn! En av våra vänner som kämpar med postcovid sen två och ett halvt år tillbaka. Det är grymt orättvist. Det jag tänker om

Ja, ja, ja... jag är sjukt tjatig! :D  Det bjuder jag på, haha.  Återigen måste jag skriva om den där helt sanslösa glädjen som infinner sig varje gång jag dansar. Alltså varje tisdag och onsdag.  Det är ta mig tusan inte illa att vara själaglad minst två gånger i veckan! Så det är jag oerhört tacksam över.  Igår var det extra roligt att dansa eftersom vi hade en överraskning till vår finfina danslärare. Idag var jag lite trött, så stundtals blev det mer fel än rätt, men jag var inte den enda som gjorde fel eller snarare dansade en egen variant.  Ni som brukar läsa min blogg, kanske minns att jag toktränade på en dans jag tyckte var svår för någon månad sedan. Det känns som att det är den dans jag kan bäst just nu och den är så rolig att jag skulle kunna dansa enbart den en hel timma! :D  Hur som helst fick jag ihop över 14 000 steg idag, hundpromenaden inräknad. Det är fan inte illa, alltså! Nytt personligt rekord också.  14 000 liksom... För bara några år sedan var 5000 s

Idag har jag varit på motionsdans och det medförde att jag svettades mer än jag gjort på år och dag. :D Jag har alltid haft svårt att svettas. Inte ens när jag badar bastu blir jag svettig, utan snarare överhettad och måste gå ut.  Men ikväll, då jäklar!  Många snabba danser, fart och fläkt, vansinnigt kul och uppiggande. Glömde tyvärr ta på knästödet så fick hålla igen lite sista kvarten, men svettig blev jag ändå. När vi slutade klibbade t-shirten på ryggen och det rann i hårbotten. Det senare har nog aldrig hänt mig förut, haha.  Nu är jag hemma, alla kläder ligger i tvättkorgen och dansskorna hänger på vädring på balkongen. Själv är jag nyduschad och känner mig glad. Så sjukt kul att orka, att kunna, att kroppen funkar. <3

Jag vill börja med att be om ursäkt. Det här inlägget handlar om linedance. IGEN! :D Men det handlar även om hälsa, välmående och livsglädje.  Igår gick och dansade jag 13 717 steg! Det är säkert en fis i havet för många av er, men för mig är det mycket. För mig är det "wow-känsla". Nu är inte min stegräknare något jag tittar på dagligdags eller är beroende av, men ibland är det kul att kolla.  En och en halv timmas promenad med hunden på förmiddagen och sen två timmars dans på kvällen åstadkom dessa steg.  Med tanke på i vilket skick jag var för bara tre år sedan har jag fortfarande svårt att förstå att jag orkar så mycket som jag gör idag. Därför får jag glädjefnatt av och till och då skriver jag ett blogginlägg om det.  Då tillbringade jag det mesta av min vakna tid i en fåtölj, under en filt. Periodvis fick maken  hjälpa mig på med kläderna innan han gick till jobbet på morgonen. Att städa hemmet tog minst tre dagar i anspråk, t ex. Det var så illa att vården erb

Motionera och träna är ju bra, det vet vi alla.  Men hur mycket krav, stress och dåligt samvete skapar inte vetskapen om att "jo, jag borde motionera mera" när vi inte orkar? Och krav, stress och dåligt samvete har vi nog av ändå i vår hektiska vardag.  Jag tänker inte skriva om alla fysiska och psykiska fördelar med motion för det har ni säkert hört till leda.  Det är så mycket vi tycker att vi borde i livet, inte bara motionera mera utan äta bättre, umgås mer med nära och kära, leka mer med barn och barnbarn, städa mera, ta hand om andra, förverkliga oss själva och mycket annat.  Låt oss konstatera att ingen av oss är en robot och att vi faktiskt gör så gott vi kan utifrån rådande förutsättningar.  När det gäller motion, som just det här blogginlägget handlar om, tror jag att jag efter många års stress och vånda äntligen fattat grejen. :D Jag är inte uppvuxen i en sportig familj. Vi besökte biblioteket mycket oftare än vi motionerade. Ibland följde jag med mamma p

Som jag tidigare berättat lider jag av hjärntrötthet. Mina symtom har varit koncentrationssvårigheter, ljudkänslighet, trötthet, nedsatt minnesförmåga, inlärningssvårigheter m.m.  Jag har blivit mycket bättre på senare år, men minnet är lite si och så och koncentrations- och inlärningssvårigheterna finns där i viss mån fortfarande, särskilt i vissa situationer. För två veckor sedan fick vi lära oss en ny dans på den ena linedancekursen. Redan från början kände jag att den blir jättekul och särskilt när jag hörde musiken! Men den är väldigt snabb och just när det gäller snabba danser ställer min hjärna till problem. Jag kan helt enkelt inte tänka så fort, haha!  Dansen innehåller dessutom fler vändningar och snurrar än jag är van vid och sånt gör en redan snurrig hjärna ännu snurrigare.  Vi stegade dansen ingående och sen skulle vi dansa den. Det gick inget vidare för min del. Efter två väggar (omgångar) var jag tvungen att ta paus för då började hjärnan koka, tryckte på offkna

På tisdagar och onsdagar dansar jag. Torsdag-måndag pausar jag. :D Nu är det två år sedan jag började dansa linedance efter att ha trott att jag aldrig någonsin skulle kunna dansa något alls mera. Det är fortfarande samma WOW-känsla och lika fantastiskt som när jag började hösten 2017.  Varje gång jag dansar känner jag mig fortfarande lika lycklig. Mitt i någon dans kommer insikten dykande i mig "Oj! Jag dansar ju!".  Jag började att dansa i gruppen på tisdagar. Vi håller till i ett underbart gammalt kulturhus mitt i stan. I början av detta året gick jag även med i ortens linedanceförening och hängde på deras nybörjarkurs, eftersom jag tyckte att en timma i veckan var för lite. :)  Att jag inte gjort detta tidigare beror på att föreningen håller till i precis rakt motsatt ända av stan och vi har ingen bil. Så det blir till att kuska på buss, vilket innebär att jag får gå hemifrån ca en timma innan kursen börjar för att komma fram i tid. Och sen tar det lika lång tid at