Egalias egenheter

  Idag utlyste jag en vilodag på stående fot. För mig själv alltså.  Efter att ha sovit dåligt natten som gick vaknade jag i morse och kände mig i värre tillstånd än efter en rejäl brakfest. Någon sådan hade jag ju inte varit på. Jag var helt matt och darrig och magen kändes totalt i olag. På skakiga ben rastade jag hunden och kom fram till att det var läge att ställa in precis allt idag.  Man måste ha så pass självinsikt att man sätter ned foten mot sig själv när stressen blir sådan att kroppen hotar att gå sönder. Så jag ringde maken och kollade av hur han mådde först och främst. Liiite starkare kände han sig vilket var underbart att höra. Han höll med om att han klarade sig utan besök idag och att jag absolut skulle vila.  Efter frukosten sov jag en timma och hoppades att jag skulle må bättre efter det. Inte då. Hunden fick en kortare promenad men han är gammal och var också trött efter att jag härjat omkring på natten i brist på sömn, så han protesterade inte mot detta. Dessutom ha

  Ja, ingenting tycks flyta på gnisselfritt här nu för tiden.  Med maken är tillståndet som förut. Vi väntar ivrigt på lite mer bättring, men han är i alla fall inte sämre, så man får väl vara tacksam för det lilla. Men idag har en svåger också hamnat på sjukhus, även han med lunginflammation. Elände!  Idag hade jag tid för att byta till dubbdäck kl 13. Naturligtvis gick heller inte detta som på räls. Det fanns nämligen inga däck! När vi skaffade bilen i maj, ingick dubbdäck i avtalet men det var bara den lilla haken att beställningen av däcken hade missats. Efter samtal med försäljningschefen som levererade hundra ursäkter och på mindre än en timma återkom med beskedet att däcken ska finnas på plats nästa vecka, kunde jag åtminstone släppa den stressen. Väderprognosen verkar inte varna för snö och halka närmaste veckan, som tur är.  När jag kom hem efter det resultatlösa besöket på däckfirman och efter det sjukhusbesök hos Lasse, var jag uppvarvad och rastlös. Jag tog ut hunden på en

  Maken är den som kämpar mest, helt klart. Hostan har minskat något, så det går nog åt rätt håll, men jädrar vad segt det känns. Infektionen har övergått i lindrig lunginflammation så nu får han antibiotika. Hoppas den hjälper snart. Han har dock ingen feber och alla värden är bra men han är förstås grymt trött och orkeslös. Lider med honom. Han behövde verkligen inte detta ovanpå hjärntumören och de tuffa behandlingarna mot den.  Själv har jag kämpat med att adventsfixa lite, lägga in tvätten, ta hand om hunden och annat här hemma. Jag är också grymt trött av hela situationen och somnade på soffan i 1½ timma idag.  I morgon är det måndag och då blir det däckbyte. Tack och lov att jag slipper göra det själv, ska bara köra bilen till däckfirman så tar de hand om resten.  Avslutar detta inlägg med lite mer sjukhuskonst. Om den är konstig eller ej lämnar jag åt var och en att avgöra. 

  Maken är lite bättre sedan igår. I alla fall har hostan minskat en hel del. Väldigt trött är han förstås och blir andfådd vid minsta rörelse, men återhämtar sig lite snabbare nu. Tack för det!  Han ligger kvar på sjukhuset och när han får åka hem vet vi inte i nuläget, men antar att de måste ha koll på proppen och att medicinen gör det den ska ytterligare några dagar.  Det är långtråkigt tycker vi båda, men värst för maken tror jag, som inte få lämna rummet och inte orkar så mycket. Tur att han har tv, mobil och laptop. Tekniken får stå för underhållningen dessa dagar och det finns i alla fall fotboll att titta på.  De har lite svårt att förstå problematiken med hans hjärntumör på MAVA, där han ligger. Det är ju inte deras profession förstås, men jag vet inte hur många gånger vi båda förklarat hur det funkar och att de ska ringa mig när de har frågor. Ingen har ringt och Lasse får tjugo frågor när det är ronden och får höra resonemang kring medicinering m.m, trots att vi förklarat ig

  Natten som gick var ingen höjdare vare sig för Lasse eller mig. Jag somnade någon gång runt halv tre och älskade maken hade heller inte fått särskilt mycket sömn. Om vi hade vetat kunde vi ringt varann och pratat oss igenom natten istället.  Försökte sova en stund på förmiddagen men tankarna störde mig och jag började reta upp mig på en sak så då var det kört med sömnen. Istället steg jag upp och började sysselsätta mig. Bl a ägnade jag mig åt högljudda aktiviteter. Det kändes som ett bra tillfälle nu när jag är ensam hemma. Maken har blivit väldigt ljudkänslig. Så jag körde igång robotdammsugaren på full effekt. Då låter den mycket men dammsuger väldigt bra. Sen trampade jag sönder äggkartonger! Äggen vi köper levereras i kartonger av återvunna petflaskor och när man ska platta till dem låter det fruktansvärt mycket och rätt obehagligt. När Lasse är hemma måste jag förvarna honom så att han kan hålla för öronen.  Därefter röjde jag runt lite till med olika saker och sen tittade jag

  Dagen idag blev inte som det var tänkt. Inte på en fläck.  Morgonen började med ett planerat samtal med kontaktsköterskan. Vi hade lite frågor att ta upp, bl a annat en irriterande hosta som maken haft de senaste veckorna och som blivit värre. Sköterskan samrådde med läkaren och sen var karusellen igång.  Vi skulle komma in till Onkologen för närmare utredning av hostan. Alla möjliga prover togs och sen fick vi träffa en läkare. F ö den längsta person jag sett i verkligheten, han fick huka sig för att komma in genom dörröppningen till rummet, som förstås var av normala mått!  Hur som helst var han informativ och bra och tog sig tid och undersökte noggrant.  Därefter blev det fler prover. Jag gick iväg och köpte varsin macka för vi började bli lite hungriga. Efter lite väntan bar det iväg till Radiologen för lungröntgen.  Därifrån gick jag ut och blev hämtad av kära syster för att hämta vår beställda mat. Vi hade tagit taxi till sjukhuset eftersom vi inte har tid för att byta däck för

  Jag har inlett en ny karriär som vårdhund så här på gamla dar.  I och för sig har jag alltid haft koll på hur husse och matte mår, men nu behöver husse extra uppmärksamhet har jag märkt.  Först, i juni, var han borta hemifrån några dagar och sedan kom han hem och kunde knappt gå! Han fick ta hjälp av några sorts pinnar som kallas kryckor. Så då började jag vakta på husse lite extra.  Sen gick han bättre och bättre men jag fortsatte att ha järnkoll på honom. Bara en månad senare blev det mer fel på husse. Han blev borta hemifrån några dagar igen och när han kom hem var både matte och husse ledsna, ja alla andra också.  Jag kände tydligt att något var fel. Det är nog något med lukten, tror jag. Jag luktar ofta på husse. Ibland stirrar jag bara på honom och så vet jag hur han mår. När vi är ute och går ser jag till att han håller sig nära matte och vallar honom när det behövs. Stannar han så stannar jag också.  Bäst är när husse sover för då kan jag också sova. Men jag vaknar så snart h

  Höjningen av kortisonet gör Lasse tröttare och mer kraftlös. Det är ledsamt att se hur han kämpar för att orka. Igår t ex var han tvungen att välja mellan att gå med på promenad eller att duscha. Båda sakerna på samma dag blir för mycket. Det gör ont i hjärtat att se. Idag har han i alla fall orkat åka med två f.d. kollegor och ta en fika. Det gör oss båda glada för det är uppiggande och roligt. Ikväll ska vi börja minska ner dosen lite igen, hoppas det funkar och att han får bli lite piggare då.  Själv började jag gårdagen med en promenad med hunden. Vi träffade på tre fina rådjur som tittade nyfiket på oss. Hunden, som är i total avsaknad av jaktinstinkt, satte sig ned och vädrade och tittade förundrat tillbaka.  Efter hundpromenaden satt jag i soffan en liten stund och vi hann med ett telefonsamtal med kontaktsköterskan på onkologen under tiden. Sen var  det   dags att ge mig iväg till kuratorn. Hon är en välbehövlig ventil för mig nu. Vi pratade om livet i stort och smått, om str

  Även idag visade vården framfötterna! Igår eftermiddag skrev onkologen en remiss till magnetröntgen. Idag på förmiddagen ringde de från Radiologen och erbjöd en tid idag kl 15.30!  Vi tackade förstås ja omgående, så nu är röntgen gjord och maken fick en middagsslummer på kuppen. Han har inte ont av att ligga i det trånga röret alls så han somnar, till skillnad mot mig som får magknip bara av att sitta i väntrummet. Jag har klaustrofobi så det räcker för oss båda.  Svar får vi inte än på ett tag dock. Först på nästa läkarbesök i början på december får vi besked. Men skönt att slippa vänta på röntgentid i alla fall.  Maken mår bättre idag efter höjning av kortisonet så vi kunde gå en promenad tillsammans på förmiddagen. Utan rollator t o m.  Passade förresten på att fota ännu lite mer konstig sjukhuskonst så här kommer dagens bidrag till ämnet. Från ett väntrum på Radiologen. 

  I helgen började maken känna av en besvärlig yrsel så idag har jag ringt runt lite för att få hjälp. Kontaktsköterskan på onkologen hörde av sig på eftermiddagen och efter samtal med läkaren fick vi besked om att höja kortisondosen.  Det är inte kul, Lasse vill inte men det är ju ett måste när han är så yr att han håller sig i väggarna när han är uppe och går. Kortison är en undermedicin på många sätt, men biverkningarna är inte så kul dessvärre.  Läkaren har också skrivit en remiss till extra magnetröntgen så att vi förhoppningsvis kan få svar på vad denna yrsel beror på.  Jag ringde också till rehabmottagningen för att få lite hjälpmedel. Vår ordinarie arbetsterapeut var sjuk, men vi blev utan diskussion erbjudna tid hos en annan. Man blir lite imponerad av svensk sjukvård när man ringer för att få hjälp och de trollar fram en tid 1½ timma senare!  Vi träffade en trevlig kille och berättade att vi ville ha en rollator och en gripklo. Han hämtade dessa saker omgående och skrev även

  Aktiv dag idag. I morse gick jag promenad med hunden lite tidigare än vanligt för på förmiddagen hade vi tid hos ögonläkare på ett sjukhus några mil bort.  När vi var hos optikern för någon månad sedan för att vi båda behövde nya glasögon, var trycket för högt i makens ögon. Optikern gjorde en ny koll en vecka senare och det visade ännu högre värden, så remiss till ögonläkare skrevs.  Det kom ett brev något senare om att ögonmottagningen här inte kunde hålla vårdgarantin så vi blev erbjudna tid till en ögonklinik i Göteborg. Bara att ta det som bjuds, tänkte vi. Men efter det hade vi ett besök hos onkologen som inte tyckte om att vi fick vänta, utan drog i några trådar. I onsdags ringde en samordnare och erbjöd tid på grannsjukhuset idag, då personal från ögonkliniken här hemma lånade lokaler och utrustning där för att beta av vårdkön.  Så jag körde alltså maken dit på förmiddagen. Lite oroliga var vi för att det skulle vara tumören som ställde till det med trycket, men idag var tryc

  Idag kom vi hem från vår lilla utflykt, maken och jag. Som jag berättat tidigare, fick jag en hotellövernattning med spa för två av mina underbara barn i födelsedagspresent i våras. Inte anade väl vare sig dom eller vi att det skulle bli en så enormt välbehövlig höjdpunkt denna höst, som i övrigt mest bestått av elände.  Maken har vid upprepade tillfällen sagt att jag ska ta med mig någon annan med motiveringen att han inte är någon "spamänniska", men det fanns ingen annan jag hellre ville åka med och jag är envis, så till slut gav han upp försöken att få mig på andra tankar.  Och tur var det det för det blev en helt underbar vistelse för oss båda! Vi åkte till Varbergs Kusthotell igår förmiddag och solen sken när vi kom dit, vilket ju inte är vanligt så här i november. Det räckte med att komma in i receptionen för att känna lugnet och bara att titta på den lilla fontänen där bredvid fick stressnivån att börja sjunka.  Trots att vi var där tidigt - vi hade spa-tid mellan kl