Egalias egenheter

Det var det här med att krama ur sommaren. Jag blev lite rastlös och fick lust med en roadtrip så jag bokade två nätter i Halmstad hastigt och lustigt. I onsdags morse gav jag mig iväg. Tog god tid på mig och körde Nissastigen som är en roligare väg än de stora lederna. Tänkte på svärsonen när jag rullade genom Smålandsstenar. Han är född där. Jag kom fram till Halmstad vid lunchtid och hittade en parkering precis utanför hotellet. Eftersom det inte var dags för incheckning gick jag en sväng på stan. Magen kurrade och jag fann ett jättegulligt ställe att äta lunch på. Brooktorpsgården heter det och där fanns mycket gott att välja på. Jag satt i skuggan under ett stort träd och mumsade på en köttbullemacka och en kopp te.  Strosade sen runt på stan och såg många fina hus. Naturligtvis hade jag i förväg kollat om orienteringsklubben i Halmstad var med i Hitta-ut, så jag tog några kontroller medan jag kikade runt på stan. Vädret var minst sagt varmt och då är det en fördel att ha en p...

  Jag bloggar på min iPad idag efter som datorn verkar ha tagit påskledigt. Så vi får se hur detta går. Datorn är sju år gammal och har blivit rätt trött på senare tid. Snart dags för den att gå i pension, tror jag. Ska försöka sammanfatta vad som hänt sen jag skrev sist med reservation för att jag missar ett och annat. Det är inte bara min dator som är gammal och trött. Svägerskan var här på fika i förrgår och hade med sig en bukett helt fantastiska tulpaner. Titta bara:  Jag har bytt glasögon eftersom synen blivit sämre på mitt högra öga. Så nu ser jag bra ut, hehe.  Under veckan som jag var i fjällen somnade mångåriga vännen T in alldeles för tidigt. Även han p g a hjärntumör, precis som min älskade Lasse. Skitsjukdom! Mina tankar går till hans fru M som nu får kämpa vidare på egen hand.  Igår tog jag en tur på kyrkogårdarna. Planterade påskliljor på några av gravarna och insåg att jag borde gjort det när jag var och vårstädade veckan innan för inte hinner de blom...

  Idag är det ett helt år sedan Lasse somnade in. Ett väldigt turbulent år med så mycket sorg och saknad. Och den fortsätter naturligtvis, sorg är inget som bara försvinner plötsligt. Den finns där hela tiden, men mera lågmält nu och inte lika förtvivlat som då.  Det känns som att tiden gått rasande fort. Jag minns allt så tydligt, kan fortfarande höra hans röst och tycker att han var här nyss. Samtidigt har det hänt jättemycket under det här året.  Den där dagen för ett år sedan var inte oväntad, vi visste ju hur det skulle sluta, men den var det definitiva slutet och den smärtan som kommer av det är inget man kan förbereda sig på.  De goda minnena och kärleken lever kvar, tack och lov.  Idag träffades vi och åt lunch ihop, de flesta av Lasses barn, hans syster och jag. Sen fortsatte några av oss till kyrkogården och tände ljus och delade minnen.  En tung men ändå fin dag. Skönt att ha fina människor att dela den med.  I dagens tidning hade vi även sa...

  Idag har jag tagit mig ut ur "flyttbubblan" och varit på Leva-vidare-gruppen. Det var sista gången för i år. Sen har vi en återträff i januari. Det har varit väldigt bra att träffa andra i liknande situation och få ventilera känslor av sorg, saknad och upplevelser kring en nära anhörigs sjukdom och död.  Idag pratade vi om hur vi kände och tänkte då när det hemska hände, hur vi känner och tänker nu och inför framtiden. Nyttiga saker att reflektera över.  Att tänka tillbaka och reflektera över sina egna känslor och reaktioner var bra för jag upplever skillnad på hur jag mådde i våras och hur jag mår nu, på flera plan. Stärkande att känna att det ändå går framåt.  Sorgen är inte längre lika fysisk och knivskarp. I alla fall inte lika ofta längre. Den finns förstås kvar, men det kommer den alltid att göra, man blir bara bättre på att leva med den.  Minnet och koncentrationsförmågan har blivit bättre igen. Under en period i våras började jag nästan misstänka att j...

  Oj, vilken fart det är på min tillvaro numera. Det är ju nästan stressigt att vara pensionär, haha!  Samtidigt känns det som en stor förmån att få ta igen lite av det jag missat med mina biologiska barnbarn. Min karriär som farmor inleddes inte alls på det sätt jag hade hoppats på. De två första barnbarnen föddes mitt under pandemin och mina förhoppningar om att få vara med på bl a babysim kom på skam. Jag har ju själv varit babysiminstruktör och hade verkligen sett fram emot att få plaska omkring i en bassäng med barnbarnen men därav blev intet. Dessutom är jag i riskgrupp och vid minsta infektion vågade vi inte träffas. Videosamtal blev räddningen.  När pandemin väl ebbade ut drabbades vi, som ni redan vet, av den förödande hjärntumören, Lasse och jag. Vi fick instruktioner att leva vidare med pandemirestriktioner när alla andra återfick lite frihet och längre fram blev Lasse så dålig att det var svårt för mig att lämna honom och åka på besök. Vid ett par tillfällen f...

  Igår var det ett år sedan jag körde Lasse till akuten med misstänkt stroke.  Idag är det ett år sedan en bomb föll över oss när vi fick veta att han istället hade en hjärntumör som var ganska stor och troligen elakartad. Tiden stannade där och då och vi frös till is. Sen grät vi.   Mitt i allt detta hade vi två söner som fyllde år. En igår och en i morgon. Jag minns inte om vi ens gratulerade dem förra året? I år har jag i alla fall gratulerat båda två.  De där dagarna för ett år sedan känns på ett sätt som igår och på ett annat sätt som något som hände för väldigt längesedan. Så mycket har hänt under året som gått efter det. Ofattbart mycket.  Det är nog en väldig tur att man inte kan se in i framtiden för om något berättat för mig om allt som skulle komma att hända hade jag nog kastat in handduken direkt.  Nu när jag sitter här ett år senare är jag inte längre samma person som då och jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att bli densamma oc...

  Jag har börjat packa så smått, inför min semesterresa på måndag. Det känns skönt med ett miljöombyte, men det är också känslosamt.  Varje år samma vecka, de senaste sex åren (med undantag för ett år under pandemin) har vi åkt till västkusten och träffat vårt härliga kompisgäng. Vi är alla rätt utspridda över landet så många av oss träffas bara under denna enda sommarvecka, även om vi håller kontakten digitalt under året i övrigt.  Men just denna vecka hyr vi ett stort hus och umgås, äter sjukt god mat och har trevligt. Fram till och med förra året var det Lasse och jag och två andra vänner som var värdar för detta arrangemang som kräver viss planering för att sätta i verket.  Redan för ett år sedan hade vi, helt enligt planen, förberett överlämnandet av arrangörskapet till fyra andra i gänget eftersom vi kände att vi gjort vårt i den frågan.  Tur var väl det eftersom det blev som det blev sedan.  Men för ett år sedan anade vi ju ingenting av detta hemska ...

  Idag tog jag en tur till kyrkogården. Först tittade jag till farmors och farfars grav som jag nyligen tagit över gravrätten till. Jag fixade lite där och satte dit en midsommarbukett. Senare ska jag köpa något att plantera där. Den lilla rabatten framför stenen har växt igen så det får bli lite grävande och fix.  Därifrån gick jag vidare till Lasses grav. I förrgår var det fyra månader sedan han förlorade kampen mot den elakaste hjärntumör man kan tänka sig. Och i morgon är det midsommarafton. Kanske är det det faktum att en storhelg stundar, sorgen blir ju värre då sägs det, men jag blev helt översvämmad av sorg när jag stod där och satte ned en midsommarbukett även till Lasse. Tårarna bara rann över och jag kunde inte sluta. Fast vad gör det att man gråter på en kyrkogård? Det är väl en ytterst lämplig plats egentligen. Jag grät så mycket att jag gjorde åt hela paketen med pappersnäsdukar som jag hade i handväskan. Går förövrigt ingenstans utan pappersnäsdukar nu för tiden...

  Med posten idag fick jag armbandet jag beställde från Hjärnfonden.  Hjärntumör är en överjävlig sjukdom! Alla hjärntumörer är inte cancer men drabbar den som är sjuk och de anhöriga nog så illa ändå. Från hjärnan styrs ju liksom allt och beroende på var tumören sitter kan en mängd symptom uppkomma.  Afasi, känselbortfall, syn- och hörselrubbningar, dålig balans, minnesproblem, ljud- och ljuskänslighet, hjärntrötthet, humörförändringar, personlighetsförändringar, känslomässiga störningar, krampanfall, förändrad verklighetsuppfattning, depression, koncentrationssvårigheter, kraftlöshet och muskelsvaghet, huvudvärk, yrsel, illamående och mer.  Hjärntumörer är ett jävla elände och den värsta sortens hjärncancer är Glioblastom, som Lasse hade.  Mot Glioblastom finns inget bot. Ingen överlever en sådan tumör och prognosen är grymt dålig t o m med behandling. Allt som finns att göra syftar till att stoppa tillväxten och i bästa fall få tumören att krympa. Men det är ...

  Olika minnen dyker upp här så gott som dagligen. Ibland flera gånger per dag. Oftast är det vackra, positiva och roliga minnen.  Kanske för jag inte tillåter att de mer negativa minnena från Lasses sista månader i livet får ta plats och energi. Det är inte det jag vill minnas utan alla de friska åren och allt det vi har upplevt tillsammans.  Allt det jobbiga sjukdomen förde med sig har jag redan ältat och bearbetat till stora delar.  Här om dagen poppade ett väldigt roligt minne upp och jag kom på mig själv med att skratta högt. Alla ni som kände Lasse vet ju vilken sjuk humor han hade och vi delar säkert många sådana minnen.  Väldigt många minnen av alla hans dråpliga citat och talesätt dyker upp dagligen och jag kommer på mig själv med att säga dem. "Det löser sig", säger barnen och jag ofta och sen ler vi åt att vi citerar Lasse. "Det går att göra så men det är inte rätt", är ett annat, som jag ibland mumlar för mig själv när något går fel. Eller "Det är k...

  Jag vill tacka alla som på olika sätt bidragit, tillfört och visat omtanke under Lasses sjukdomstid och bortgång.  Tack för alla blombuketter som lyst upp vårt hem.  Tack för all omtanke och värme, alla meddelanden och telefonsamtal, erbjudanden om att ringa vid alla tider på dygnet och alla andra gester som visat på empati.  Tack för bullar, kakor och middagsmat, hundvakt och annan praktisk hjälp.  Tack för alla fina ord, för all delad sorg, för att ni var så många som fanns där med närhet och omtanke. Tack för alla bidrag till Hjärnfonden och Cancerfonden. Tack till alla som delat så många fina minnen av Lasse.  Tack för alla tända ljus på minnessidan och alla vackra ord där.  Tack till er alla som deltog vid begravningen, skickade blommor och tände ljus. Tack för all kärlek och för att ni alla funnits där för oss och med oss hela vägen.  Tack från djupet av mitt hjärta! 

  Idag är det en månad sedan Lasse lämnade oss. Det är ofattbart för jag tycker att han var här hemma nyss. Men det har alltså gått en hel månad redan.  För mig känns det som om jag fortfarande lever med Lasse fastän han inte syns här. Han är liksom ändå med mig varje sekund, även i mina drömmar. Oftast drömmer jag om den person han var före sjukdomen. Stark, glad och full av livsvilja.  Jag tänker att det nog är bra för det är ju den Lasse jag vill minnas.  Varje morgon vaknar jag till insikten att han är borta. Det är tufft. Och vissa stunder känner jag mig sänkt av saknaden.  Ändå funkar vardagen på något konstigt sätt. Det gör mig förvånad. Hur kan livet bara fortsätta när något så här omvälvande har hänt? Men det gör det ju och jag får det att fungera. Det hade Lasse gillat. "Det löser sig", hade han sagt.  Idag har jag lämnat tillbaka bilen. Den var leasad och avtalet stod på Lasse. Den var för stor och för dyr för mig, så nu är den återlämnad.  ...

  I många år har jag haft ett och samma halsband på mig nästan alltid. Jag fick det av Lasse i början av vår relation.  Här om dagen tog jag av mig det. Halsbandet kändes som en sorglig och tragisk påminnelse av en tid i livet som jag nu ofrivilligt förlorat.  Tänkte att jag skulle köpa mig ett nytt halsband så småningom men satt och kikade på nätet för lite inspiration.  Jag kom fram till att jag ville ha ett halsband som minne av Lasse. Och fastnade för evighetssymbolen. Sen hittade jag ett svensk företag där man kunde beställa evighetssymbolen i silver med valfri gravering. Det lät som en fin idé. Funderade någon dag över vad för gravering jag ville ha och plötsligt landade den i hjärtat. Den kändes så helrätt och alla ni som kände Lasse, förstår säkert varför.  I förrgår fick jag hem halsbandet och det är verkligen så bra som jag hade tänkt mig. Klicka på bilden för större format. 

  Säkert har alla av er hört talas om det rosa bandet? Det som symboliserar bröstcancer, som sorgligt nog drabbar nästan 9000 personer varje år.  Men varje cancersort har sin egen färg på bandet och den cancerform Lasse drabbades av, Glioblastom, har färgen grå. Jag har googlat och letat men det verkar snudd på omöjligt att hitta ens den minsta lilla pin med det grå bandet. Hade gärna köpt ett annars.  Maj är hjärncancerns månad. Samma månad som Lasses födelsedag. 

  Igår hölls begravningen för vår älskade Lasse. Det var en oerhört tung och sorglig dag men också så fylld av kärlek från så många.  Familj, släkt, vänner och f.d kollegor, alla samlades i det fina kapellet. Totalt var vi 115 personer!  Det är en stark overklighetskänsla att Lasse är borta för samtidigt är han ju kvar här i våra hjärtan. Han betydde så mycket för så många!  Det var ett hav av blommor runt kistan och gråten var ständigt närvarande men också värmen och all omtanke.  Efter ceremonin var vi 79 personer som samlades till minnesstund. Vi åt och fikade och delade minnen och ännu fler kramar. En viktig stund.  Här kommer lite bilder och en av låtarna som spelades under begravningen.