Egalias egenheter

  Äntligen kom Lasses gravsten på plats igår. Det blev känslosamt när jag fick mailet med ett foto.  Vi har väntat rätt länge på stenen p g a otydlig information och långa handläggningstider och det har varit ledsamt att graven bara varit en jordplätt med ett nummer på.  Men nu är stenen där och vi tycker den är fin. Idag åkte jag till kyrkogården och när jag kom dit var en av sönerna med ett litet barnbarn där. Det var gripande att se den i verkligheten. Samtidigt som det är skönt att den äntligen är klar känns det nu ännu mer definitivt att Lasse är borta för alltid.  Vi hjälptes åt att plantera och fixa och jag hade köpt med en gravlykta och ännu en liten sten. Det blev fint. Sen pratade vi om att Lasse hade ojat sig över detta. "Men så ni håller på!", hade han sagt. "Inte behöver ni lägga ut pengar på blommor och sånt, det är alldeles onödigt! Det hade varit bättre om ni lagt mig i en minneslund istället." Både sonen och jag kunde riktigt höra honom. Han ville i

  Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Det beror på att jag inte inte tycker det händer något speciellt i mitt liv just nu. Å andra sidan har jag fullt upp!  Jag har dragit igång flyttstöket på allvar. I början hade jag ingen struktur alls utan småplockade lite planlöst här och där. Men nu är jag mer organiserad och känner att det går framåt.  Jag rensar och röjer. Har nog avverkat de flesta förvaringsmöbler nu. Mycket gammal skräp har jag slängt, ibland har jag hittat saker jag inte visste att vi hade eller prylar som jag inte ens vet vad de ska användas till! Vidare har jag packat två minneslådor. En innehåller Lasses saker och en mina. De ska med i flytten och sparas i källaren. Lite som var sin tidskapsel av våra respektive liv.  Idag tog jag itu med källaren. Har hittat inte mindre än tre Monopol-spel! Varför liksom? Två av dem är redan bortlovade. I källaren hittade jag även en hel del som skulle slängas. Samlade ihop det med bråte jag hade i lägenheten, packade in allt i

  Oj, vilken fart det är på min tillvaro numera. Det är ju nästan stressigt att vara pensionär, haha!  Samtidigt känns det som en stor förmån att få ta igen lite av det jag missat med mina biologiska barnbarn. Min karriär som farmor inleddes inte alls på det sätt jag hade hoppats på. De två första barnbarnen föddes mitt under pandemin och mina förhoppningar om att få vara med på bl a babysim kom på skam. Jag har ju själv varit babysiminstruktör och hade verkligen sett fram emot att få plaska omkring i en bassäng med barnbarnen men därav blev intet. Dessutom är jag i riskgrupp och vid minsta infektion vågade vi inte träffas. Videosamtal blev räddningen.  När pandemin väl ebbade ut drabbades vi, som ni redan vet, av den förödande hjärntumören, Lasse och jag. Vi fick instruktioner att leva vidare med pandemirestriktioner när alla andra återfick lite frihet och längre fram blev Lasse så dålig att det var svårt för mig att lämna honom och åka på besök. Vid ett par tillfällen fick jag underb

  Jag skriver mycket om mitt vardagsliv numera. Det är en ventil för mig för att skriva ned vad jag gör för det hjälper mig att inse att jag faktiskt lever vidare. Men sorgen finns naturligtvis fortfarande och jag lever med den varje dag. Alla minnen t ex. Det går inte en dag, knappt en timma utan att jag tänker på Lasse eller blir påmind på något sätt. Jag kan t ex inte se en polisbil utan att tänka på honom. Behöver inte se den heller, det räcker med att höra sirenerna.  Det kan vara ett tv-program som vi brukade se tillsammans eller som jag vet att han hade gillat. Eller minnen av händelser, saker han sagt, gemensamma upplevelser osv. Och så musiken då. Det är först nu, över ett halvår efter att Lasse gick bort, som jag har börjat lyssna på musik igen. Vissa av mina spellistor klarar jag fortfarande inte av. Det är så många låtar vi hade minnen av!  Men jag vill gärna ha radion på när jag kör bil och då händer det oundvikligen att det spelas låtar som väcker minnen. Här om dagen, nä

  Nu har mitt rensande kommit ned på mikronivå! Idag har jag rensat bland mina syssaker. Detta har jag tänkt göra vid de tre senaste flyttarna men skjutit upp det. Jag har rensat bland en helt osannolik mängd knappar i olika storlek och färg, trådrullar, måttband och nålar. Jag har förundrats över hur många dragkedjor en människa man kan behöva? Särskilt som jag aldrig någonsin byter dragkedjor för att jag tycker det är krångligt. Vidare undrar jag varför jag tyckt mig behöva minst fem askar symaskinsnålar?  Nåväl, nu är allt sorterat och ska antingen skänkas eller säljas bortsett från det lilla jag tycker jag behöver spara. Jag hade tre olika syskrin att rensa. Nu sparar jag det största av dem, inte för att jag behöver så mycket utrymme utan för att det tillhört mamma.  När jag tömt det syskrinet så att jag kunde dammsuga det inuti upptäckte jag att botten var täckt med en bit av mitt skolbokspapper från tredje klass. En bit 60-talsnostalgi! Dammsugningen gick mycket försiktigt till v

  Här kommer någon sorts sammanfattande inlägg av diverse händelser i vardagen på senare tid.  Jag har besökt IKEA. Vet inte när jag var där sist för det är inte min favoritaffär (liksom de flesta andra affärer iofs). Men jag behöver en ny soffa till min nya lägenhet eftersom min nuvarande är alldeles för stor. Om någon behöver en soffa med dubbla divaner och i hyfsat skick, så hör gärna av er!  På IKEA´s hemsida hade jag sett en soffa som jag blev snudd på kär i, men jag kan ju inte köpa en soffa "i blindo" liksom, så det blev en tur dit för att se soffan i verkligheten och provsitta den. En god vän åkte med. Vi började med att ladda med en lunch i restaurangen och sen traskade vi runt hela alltet. Soffan hittade vi och provsatt den. Den var lagom stor, trevlig färg och skön att sitta i så det var toppen. Vi såg också mycket annat fint och praktiskt, så det lär bli en sväng till dit så småningom. Soffan kommer jag dock att beställa med hemkörning. Vi hade en riktigt trevlig

  Idag var det dags för en utflykt, tyckte syster och jag. Det var ett tag sedan sist. Egentligen hade vi tänkt åka förra fredagen, men vädret verkade lite väl osäkert då, så vi väntade en vecka och det gjorde vi helt rätt i. Underbart väder idag! Vi startade utflykten med lunch. Ett ställe en bit utanför stan fick besök och vi åt en variant av fish and chips. Det var gott men kocken hade inte sparat på saltet precis.  Efter maten åkte vi vidare, närmare bestämt mot den lilla orten Holsjunga. Målet var Gräne gruva, ett område kring en gammal gruva som var i bruk i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.  Engagerade och entusiastiska frivilliga har skapat ett jättefint område kring den gamla gruvan med vandringsleder, grillplatser, informationsskyltar, en "trollskog" med labyrint för barnen och en rhododendronträdgård. Helt klart värt ett besök. Det kostar inget att besöka stället, men möjlighet att swischa en valfri peng för att de ska kunna fortsätta utveckla området

  Efter stundens allvar med urnsättning hann vi med en liten fika hemma hos mig, innan vi alla åkte åt var sitt håll.  För min del var det kursstart på linedancen idag.  Jag har ju varit ifrån dansen sedan förra hösten av förklarliga skäl. Vem orkar dansa när hela ens värld rasar ihop liksom? Efter allt som hänt tappade jag dessutom koncentrationsförmågan och nästan minnet också. Allt har jag varit tvungen att skriva upp, precis allt! Det var så illa ett tag att jag funderade på om jag hade begynnande demens. Men på senare tid har jag märkt att åtminstone en del har kommit tillbaka. Lite mera ork har jag fått också.  För att inte ta mig vatten över huvudet hade jag anmält mig till en nybörjarkurs enbart denna termin. På vägen dit funderade jag över om jag ens kom ihåg ett enda steg? Hur gör man en wine egentligen? Och vad är en chasé? Rocksteg finns det visst något som heter med. Allt det där och mer därtill har jag kunnat utan problem, men nu? Jag kände mig minst sagt osäker, men ändå

  Idag på eftermiddagen samlades vi på kyrkogården och sänkte ned lilla mammas urna i familjegraven. Det var hennes önskemål att begravas i samma grav som sina föräldrar och farföräldrar.  Vi valde avsiktligt att vänta med urnsättningen till efter sommaren, helt enkelt för att syster och jag verkligen behövde en paus från död och begravningar.  Vädret var underbart och vi hade en liten kort ceremoni. Det var syrran och jag och tre av mammas barnbarn. Begravningsentreprenören var med och läste två fina dikter, bl a den från dödsannonsen, som mamma själv valt ut för längesedan.  Det kändes fint men förstås sorgligt, men nu är hon där hon ville vara efter detta livet. Vila i frid lilla fina mamma.  En gång blir allting stilla en gång får allting ro Ej något skall förvilla min själ på kvällens bro Ej skall jag se tillbaka, ej heller framåt än, allt minne är och vaka och liv och död min vän Pär Lagerkvist