Egalias egenheter

Förändringar är jobbiga! Vi känner alla motstånd mot påtvingade förändringar. Hur många har inte suckat och stönat över omorganiseringar på arbetsplatsen genom åren? Det är en himmelsvid skillnad på att tvingas till förändring mot att själv välja den. Det är ju så mycket bekvämare att fortsätta som man alltid har gjort och göra som man är van. Människan är rätt bekväm och lat av sig, enligt min mening. Förändring tvingar en till eftertanke, gamla rutiner ska bytas, man måste tänka och anstränga sig. Tröttsamt! Nu är vi i det läget att tillvaron förändrats för de allra flesta p g a covid-19. Och vi hanterar förändringen i vår vardag på olika sätt.  De flesta klarar det galant eller i alla fall bra, även om många suckar, muttrar och knorrar. Men vi gör det vi måste.  Sen har vi en grupp som kämpar emot in i det längsta och de gör sig själva en otjänst. En viss tid, kanske ganska lång tid, kan man välja att låtsas som att förändringen inte existerar. Man fortsätter al

"Men för helvete!" sa vår vaktmästare när jag ringde honom i morse. "Jävla stolpskott!", tillade han sen. Det var inte mig han menade med detta kraftuttryck utan en granne här i huset. Sen svor han lite till och tackade sen ca tio gånger om för att jag ringde. Igår, när jag klev in i hissen för att åka ned till källaren och hänga tvätten, stod grannen på våningen ovanför redan där. Hon tryckte sig in i ett av de bakre hörnen. "Det är viktigt att hålla avstånden", sa jag lite skämtsamt och i samma stund noterade jag att hon var totalt, jävla genomförkyld!  Jag flyttade mig så nära hissdörren jag kunde och förklarade att jag tillhör riskgruppen. Som tur är har vi en stor hiss. Människan jobbar på akuten och nu meddelade hon mig glatt att hon träffat på Coronasmittade patienter. Sen visade det sig att hon också skulle till källaren. Hon berättade att hon skulle bada bastu. Husets gemensamma bastu... När jag frågade om det verkligen var lämpligt nu n

Jag erkänner att rubriken nog kan upplevas som mycket provocerande. Massor av människor tvingas jobba hemifrån, isolera sig och praktisera social distans. Inget uteliv, inga fester och tillställningar, inte gå ut på fika, en drink eller springa på stan och shoppa loss, inga utlandsresor eller ens fjällsemester över påsken.  Fler och fler insjuknar, en del behöver sjukhusvård eller t o m intensivvård. En del överlever inte. Covid-19 är en världskris, hälsomässigt och ekonomiskt för väldigt många. Inget att skoja om alls egentligen. Vad jag vill med detta blogginlägg är att beskriva nuvarande läge ur min egen synvinkel. För den vinkeln är annorlunda än många andras.  P g a sjukdomar har jag inte kunnat förvärvsarbeta på många år. Jag har varit tvungen att hålla mig hemma därför att jag inte orkat/klarat av annat. Inte under en begränsad period, utan social distans, enskildhet, avsaknad av sådant många tar för givet har varit min vardag år ut och år in.  Jag tänker, inte på något v