Egalias egenheter

  Idag är det ett helt år sedan Lasse somnade in. Ett väldigt turbulent år med så mycket sorg och saknad. Och den fortsätter naturligtvis, sorg är inget som bara försvinner plötsligt. Den finns där hela tiden, men mera lågmält nu och inte lika förtvivlat som då.  Det känns som att tiden gått rasande fort. Jag minns allt så tydligt, kan fortfarande höra hans röst och tycker att han var här nyss. Samtidigt har det hänt jättemycket under det här året.  Den där dagen för ett år sedan var inte oväntad, vi visste ju hur det skulle sluta, men den var det definitiva slutet och den smärtan som kommer av det är inget man kan förbereda sig på.  De goda minnena och kärleken lever kvar, tack och lov.  Idag träffades vi och åt lunch ihop, de flesta av Lasses barn, hans syster och jag. Sen fortsatte några av oss till kyrkogården och tände ljus och delade minnen.  En tung men ändå fin dag. Skönt att ha fina människor att dela den med.  I dagens tidning hade vi även satt in en minnesannons.  Lasse fatt

  I tisdags åt jag lunch med en god vän och det var trevligt, även om maten kunde varit bättre. Efteråt tog vi en sväng på Textilmuseet som låg precis bredvid. Alltid mysigt att gå där.  Sen handlade jag och dagen till ära "råkade" jag få med mig en semla hem. Jag äter bara en semla per år och i år blev det faktiskt på rätta dagen. Semlan avnjöts sent på eftermiddagen och efteråt konstaterade jag, som vanligt, att semlorna är alldeles för stora och att jag blir äckelmätt efteråt. Undrar om jag någonsin kommer att komma ihåg det tills nästa år? I går blev det dans och det var kul, som alltid. I går var det även Alla hjärtans dag men det ägnade jag inte någon tid åt. Lasse och jag firade aldrig den dagen, vi siktade på att ha sådana dagar året runt istället.  Idag har jag haft barnbarnet L på besök. Hon ville lära sig lite mer om stickning och virkning och vi hade en jättemysig och kul eftermiddag ihop. Hon lär sig väldigt snabbt och är riktigt duktig. Vi bestämde att vi ska ha

  Det är rätt glest mellan inläggen här nu, men det har med årstiden att göra. Det händer inte så mycket i mitt liv och jag är trött efter en vinter som känns som den varar i evighet.  Förkylningen har i alla fall släppt, äntligen och det är jag tacksam över.  I går tog jag mig samman och gav mig i kast med monstret. Det är en växt med det smått obegripliga namnet Dischidia Oiantha. Jag köpte den för några år sedan och då var den en liten gullig växt. Det var då det. Nu går den under namnet monstret här hemma, men jag får väl vara tacksam för att den trivs hos mig.  Nu var det dags för omplantering av monstret och detta utvecklades till en veritabel brottningsmatch! Monstret fyllde upp större delen av köksbänken under arbetet och det tog en bra stund att trassla ut alla rankorna ur ampelns kedjor. När det var klart var jag så trött i armarna att jag var tvungen att ta en paus. Under tiden tronade monstret på köksbänken med de långa rankorna hängandes över skåpsluckor och i diskhon och