Egalias egenheter

  De flesta helger sen Lasse fick sin diagnos har vi suttit hemma och tagit det lugnt. Vi har helt enkelt varit så trötta av chocken och allt som vi måste greppa och sätta oss in i att vi inte orkat så mycket mera.  Men denna helgen såg jag fram emot mycket! På lördagen skulle jag vara med på Linedanceföreningens danskväll med tema Halloween och på söndagen skulle jag åka iväg några timmar och träffa mina barn och barnbarn. Lasse hade också tänkt träffa några av sina dito och såg lika mycket fram emot det.  Vad händer då? I torsdags kväll började jag känna mig lite vissen och i fredags bröt förkylningen ut. På eftermiddagen blev även Lasse krasslig.  Det är då självaste f-n!!  Så den här helgen har gått åt till att kurera oss istället. Sitta hemma, hosta och snörvla, sova mellan varven och ha allmänt tråkigt.  Idag mår vi båda bättre. Lasse är nästan frisk, hans förkylningar går alltid över snabbare än mina. Ny träff med mina barn är bestämd nästa helg och det får väl bli juldans istäl

  Här är vi trötta så det förslår.  Maken har varit rätt sliten senaste dagarna. Antar att det är den tuffa behandlingen han känner av. Han känner ökad svaghet i musklerna också vilket troligtvis beror på att vi fick öka kortisonsdosen i söndags. Från och med i kväll ska han minska kvällsdosen med två tabletter, så vi kan ju hoppas att det känns bättre igen sen.  Nästa vecka är sista veckan i den här behandlingsomgången, sen får Lasse fyra veckors vila och återhämtning. Det behöver han.  Jag är också trött. Bara för att liksom. För att det är alldeles fel årstid för mig och för att situationen är som den är. Igår när jag åkte till dansen var jag så trött att jag funderade på att vända hem igen, men jag kom faktiskt igång och piggnade t o m till en stund. Det var glädjande. Vi lärde oss en ny dans till en låt i min favoritmusikgenre och det lättade upp. Men i övrigt känns det som om jag skulle kunna sova de flesta av dygnets timmar.  Det vore bra att piggna till lite för vissa saker är

I fredags var Lasse ute på restaurang med tidigare arbetskamrater. Han kom hem efter några timmar, trött men mycket, mycket glad. Han var lika glad när han vaknade i lördags morse. De hade haft så roligt och kollegorna, som känner till vad han drabbats av, var så glada att han kunde vara med. Efter maten drog musiken igång på restaurangen. Vi visste inte ens att de spelade musik där. Men då var middagen över och Lasse var redo att åka hem så det gjorde han. Han var så trött så det susade i hela huvudet och i lördags var han varit helt slut. Men tycker själv att det var värt det och det är ju huvudsaken. Att bli trött är inte farligt och vi har inget planerat under helgen så han kan slappa i soffan hur mycket han vill och önskar.  Huvudsaken är att han hade så roligt, för att ha roligt är också medicin på sitt sätt. Jag är så glad för hans skull.  I lördags eftermiddag åkte jag med syrran till Erikshjälpens loppis. Det var kul och den loppisen är väldigt välordnad och bra. Jag hittade l

Idag är vi lite glada, maken och jag. Vi har konstaterat att symptomen som tumören ger blivit lindrigare senaste tiden! Igår, t ex, kunde Lasse knappa in sitt personnummer på mobilen utan större problem. Idag fick han ett samtal från strålningen när jag var ute med hunden. De ville ändra tid och han kunde skriva ned den nya tiden rätt. Talet flyter också lättare, tycker vi. Vi hoppas att detta beror på att behandlingen gett tumörjäveln en match och att det är tecken på att den hejdat sig eller t o m krympt lite. Hoppas, hoppas! I alla fall är det positiva tecken som vi gläds åt nu.  I morse åkte Lasse till strålningen för sista gången den här veckan. Med sig hem hade han bilder på strålningsmasken. En sådan används vid strålning mot huvudet för att fixera huvudet i rätt läge. Masken formgjuts efter varje person och vid strålningen skruvas den fast i underlaget så att man ligger absolut still. Lite klaustrofobiskt i min värld, men maken har inte ont av det för fem öre som tur är!  Under

Eftersom det nu finns möjlighet att följa min blogg delar jag inte varje inlägg på facebook längre. Ibland skriver jag om andra och mer vardagliga saker än vår cancerresa för att jag gillar att skriva och för att jag inte vill att hela bloggen ska förvandlas till ännu en cancerblogg.  Om du vill följa vår resa kommer länken till det allra första inlägget om makens sjukdom här:  Inkräktaren Efterföljande inlägg hittar du under "Arkiv" i rullningslisten som kommer fram om du klickar på de små strecken överst till vänster på sidan.  Idag har vi klarat av flera besök inom vården. Det blir smått snurrigt såna här dagar när man har flera tider att passa. Gäller att ha koll på logistiken.  Dagen började med uppstigning kl 6. Lasse rastade hunden medan jag fixade mat till pälsklingen. När vi lämnat vovven i svägerskans vård körde vi mot sjukhuset. Första anhalt var strålningen. De var lite försenade idag, men i övrigt gick det bra.  Efter det åkte vi vidare runt sjukhuset för nästa b

  Idag plockade jag fram Amaryllislökarna ur kylskåpet där de vilat i 6-7 veckor och satte dem i glas för fuktning innan plantering i morgon. Tänk att något så fult kan bli så vackert sen! Idag skulle vi lämna prover på vårdcentralen Lasse och jag. När vi kom dit var det väldigt långa väntetider och dessutom skulle jag nu betala dubbelt så mycket för att ta prov på den vårdcentralen eftersom jag inte är listad där. Jag avstod eftersom jag har gott om tid på mig att lämna det provet. Ska kontakta min egen vårdcentral och boka tid där istället. Så vi gick till optikern och justerade mina glasögon så länge och så åt vi lunch. Åter till vårdcentralen där det nu var kortare väntetid och Lasse fick lämnat sitt prov iaf. Det är det viktigaste. Varje tisdag är det provtagning för honom, hur länge det ska pågå vet vi inte men vi har läkartid på torsdag så då får vi ta reda på det. Gissar på att provtagningen kommer att fortsätta så länge han äter cellgifter.  I går hälsade syrran och jag på gam

  Äntligen går det att följa min blogg!  Jag hittade lösningen till slut.  Klicka på strecken längst upp till vänster på sidan så kommer det fram en rullningslist där du hittar följ-knappen, arkiv med länkar till tidigare inlägg m.m. Välkommen att följa! 

I lördags tog jag mig samman och höststädade balkongen. Packade in en kruka i bubbelplast i förhoppning om att den klarar sig ute i vinter. Det funkade förra året, så det går nog bra.  Slängde några ruskigt fula krysantemum som gjort sitt.  Klippte ned begonian, tog upp knölarna och la dem i papperspåse fvb till källaren den de får "sova" några månader.  Sen klippte jag ned krukrosorna och satte ihop dem i en större kruka. Få se om de klarar vintern där. Några små rosor och knoppar var så fina så de fick plats i minivaserna inomhus.  Efter det blev det att ta rätt på tomma krukor och amplar, dammsuga balkongen och "sanera" köket från gammal jord och avklippta växtdelar.  Kände mig nöjd med slutförd uppgift.  Snart är det dags att plocka fram amaryllislökarna ur kylskåpet och börja driva upp dem inför julsäsongen. Få se om jag lyckas bättre i år, förra året blommade de först efter nyår.  I söndags var vi på kalas hos ett barnbarn som fyllt år. Jättekul att träffas li

  Jo, jag gråter i duschen. När jag står där med vattnet strilande över kroppen, helt i fred med mina tankar, kommer tårarna. Inte alltid, men då och då.  Det bara rinner över liksom. Det känns lite dumt, men det bara blir så och jag tänker att då behöver jag väl det.  Sen tar jag ett djupt andetag, skärper till mig och går ut i vardagen igen. Lite lättad, men fortfarande ledsen.  Andra fenomen som dykt upp sedan den här resan började är t ex att jag tappat matlusten. Den försvann samma dag som vi fick diagnosen. Frukost går bra att äta, men middag och sånt känns som ett nödvändigt ont oftast. Naturligtvis äter jag ändå, för äta måste man ju, men jag ser sällan fram emot t ex middagsmaten.  Igår åt jag faktiskt något riktigt gott, dock. Var ute på restaurang med mina "handarbetsvänner". Där åt jag en kantarelltoast som smakade mumma och så ett glas rödvin till. Inte dumt alls!  På söndag hade vännen/grannen och jag pratat lite om att gå på körkonsert. Men vid närmare eftertan

Vi har konstaterat att vi är mycket lyckligt lottade som bor i Sverige! Vården funkar väldigt bra med ytterst få undantag och vi behöver inte ruinera oss på mediciner heller. Makens cellgifter, som vi hämtar ut i förpackningar om fem tabletter i varje, kostar egentligen ca 680 kr per paket! En bit över hundra kronor per tablett alltså. Han tar en om dagen och hur länge han ska fortsätta med det vet vi inte i nuläget. Medicin för ca en tusenlapp varje vecka och då har jag inte räknat med alla andra läkemedel han behöver. Av den summan behöver vi bara betala en bråkdel. Det är verkligen något att vara tacksam över nu när vi hamnat där vi är med allvarlig sjukdom. Annars rullar vår nya vardag på här. Oftast är det strålning på morgonen måndag till fredag. På förmiddagen går vi en promenad med hunden, gärna i skogen eller åtminstone där det är hyfsat tyst och lugnt. Lasse kämpar på och följer med trots trötthet och knäet som bråkar lite. Dock har knästödet han provar gett bra resultat.

  Jag har kämpat med blogginställningarna så jag fått ännu fler gråa hårstrån än jag redan hade!  Det verkar helt omöjligt att lägga till en knapp för att följa bloggen och att prenumerera verkar smått ofattbart om man inte har eller skaffar ett mailkonto på yahoo (vilket i och för sig är lätt!) Så då försökte jag exportera hela bloggen till en annan portal. Det funkade inte heller.  Så nu fortsätter jag blogga här tills vidare. Åtminstone tills jag hittar någon bättre lösning. Är det någon som har bra förslag så hör gärna av er.  Jag orkar helt enkelt inte kämpa mer med detta just nu. Vi har ju verkligen en hel del annat att tänka på i familjen.  För mina vänner kommer jag att berätta när jag gjort nya inlägg genom att länka till bloggen på min facebooksida. Annars kan man lägga min blogg som favorit på datorn eller i läslistan på sin mobil och titta in för att läsa nya inlägg då och då.  Det får duga tills vidare. 

I ett antal inlägg har jag försökt ge er en tillbakablick av händelser, upplevelser och känslor från diagnos fram till nu. Det blev så att jag skrev dagbok i ett dokument i min dator till en början eftersom jag var tvungen att landa i mig själv, det som händer och vår ofrivilliga resa innan jag kunde återge allt med någon ordning och utan allt för mycket affekt.  Med detta inlägg är vi nu äntligen framme vid nutid. Resan fortsätter...   22-09-30   Bilder! Jag har inte tagit en enda bild på denna ofrivilliga resa så här långt. Maken har erbjudit mig, men bilder på honom med hela huvudet i bandage eller alla hans blåmärken efter otaliga stick här och var är inget jag vill minnas. Får försöka bättra mig på området och fota lite mera så småningom. Inte ens när vi ätit god mat har jag kommit mig för att fota. Har helt tappat bort den grejen. Därför är merparten av de bilder jag lagt ut hittills tagna från en sajt som erbjuder gratisbilder från nätet. Det får duga så länge. Hur mår jag? Jo

  22-09-23   Veckan har varit tung och jobbig. Maken mår inte bra psykiskt, är deppig och lättirriterad. Det är ju inte konstigt alls men maktlösheten jag känner är enorm. Vet inte vad jag kan göra. Jag når honom inte liksom. Behandling med cellgifter påbörjades i förrgår och strålning igår. Det har gått enligt planen, men det känns som att maken först nu inser allvaret och det sänker honom. Det gör så ont i mitt hjärta att se honom sådan. Jag är förtvivlad och vet inte vad jag ska ta mig till! 22-09-30  Det är lugnare nu. Vi börjar nog komma in i någon form av vardagslunk med strålning varje morgon där Lasses underbara barn hjälper till och följer med. Promenader med hunden på förmiddagarna och Lasse är en sån kämpe och går med varje dag trots stor trötthet. Vi har pratat en del sedan jag skrev sist och en morgon bröt jag ihop. Det var nog bra för då nådde vi fram till varann igen även om det känns fel att han ska trösta mig. Det är ju inte jag som har det värst av oss! Men att vara

  22-09-19  Möte med rehab-teamet idag. Det var ett väldigt bra möte! De frågade massor om oss, vår nuvarande situation och Lasses mående. Sen berättade de lite om sina respektive professioner. Tillsammans konstaterade vi att vi inte behöver så mycket hjälp i nuläget och att det heller inte är läge att gå in med fysisk träning och annat eftersom Lasse är så trött och det är mycket nog att hålla reda på nu när strålningen börjar. Vi fick deras telefonnummer och en ny tid om ett par månader för att kolla av läget. Vi få förstås gärna ringa innan dess om något hjälpbehov uppstår. 22-09-20   Kuratorn idag. Vi bytte kurator eftersom den förra, som vi visserligen fick bra kontakt med, hade så ont om tider för oss. Vi hade bara träffat honom en gång, så det kändes som att vi ändå inte hunnit etablera kontakt riktigt. Kuratorn vi träffade idag var en trevlig och sympatisk kvinna. Vi pratade mest om läget och hur vi hanterat livet sedan vi fick besked om Lasses cancer. Hon berömde vårt sätt a

  22-09-16   Idag har vi käkat lunch på restaurang tillsammans med min syster och svåger. Det var mycket trevligt och maten var sjukt god. Vi har pratat om att besöka detta värdshus länge, de är berömda för sin goda wienerschnitzel, men blivit tvungna att skjuta upp det av olika orsaker, bl a p g a makens svampinfektion i mun och svalg som gjorde att han inte kunde äta alls under en period. Men idag blev det alltså av. Vi åt gott och alldeles för mycket, i alla fall gjorde jag det. Jag var övermätt hela eftermiddagen och kvällen sen. Men det var riktigt roligt att detta blev av nu innan behandlingarna börjar, för vi vet ju inte hur Lasse reagerar på dem.   22-09-17  Tiden går sakta! Det har känts som att vi bara väntar och väntar nu ett tag, men det är faktiskt bara den senaste veckan som varit händelselös. På måndag kör det igång med möte med rehab-teamet och telefontid med läkaren på neurologen för uppföljning av medicinen mot svampinfektion som L äter. På tisdag ska vi träffa ku

22-09-15 Det är mycket som rör sig i huvudet nu. Visserligen hade vi tänkt resa en hel del nu när vi båda är pensionärer, men den här sortens resa, som vi påbörjat, var inte vad vi tänkt oss. Vi har fått cancer. Ja, det kanske låter jättekonstigt att uttrycka det så, men detta drabbar ju oss båda, om än på olika sätt. Det är inte jag som påbörjar denna resa med livet som insats, alltså har vi olika perspektiv men gör ändå samma resa. En del av barnen har uttryckt att det är grymt orättvist det som händer. Nu när maken äntligen gått i pension och vi hade planer på allt vi skulle göra tillsammans. Leva livet medan vi är hyfsat pigga och krya liksom. Jovisst är det vidrigt orättvist! Men sjukdom är inte rättvis och kommer aldrig lägligt. Det är precis lika orättvist för den som får hjärtinfarkt ett par månader efter pensionsavgången. Föräldrar som förlorar ett barn! En av våra vänner som kämpar med postcovid sen två och ett halvt år tillbaka. Det är grymt orättvist. Det jag tänker om

22-09-09  En bra dag! Vi har tagit en promenad tillsammans med hunden och senare gick vi en sväng till närmsta köpcentrum som ligger bara några minuter bort. Båda hade tänkt ta en påfyllnadsdos av covid-vaccin, men det var bara Lasse som fick den eftersom det fattades en enda dag för mig innan det gått fyra månader sen förra sprutan. Nåja, jag kilar ner dit på måndag och får det gjort. Såklart vill vi båda vara petnoga med att skydda oss nu. I övrigt har vi båda varit på gott humör. Stressen efter veckans alla besök och åtaganden har släppt, jag har gjort kalenderblad för att få överblick över alla vårdbesök i framtiden och sorterat undan lite andra papper. En av sönerna har med hjälp av fullmakt fixat bort vårt svindyra tv-abonnemang med en massa kanaler vi aldrig tittar på, så nu är det problemet ur världen. Nu har vi soffmys och maken sitter med fötterna i fotbad.

22-09-08  När jag vaknade hade Lasse haft en hemsk natt med svår ångest. Jag blir så ledsen. Han väcker inte mig heller när det händer trots att jag sagt det. Ska ringa kontaktsköterskan om detta idag. Både besöket på strålningsmottagningen här hemma och på Sahlgrenska har gått mycket bra idag. Jag var med på det första och vi träffade en väldigt gullig och pedagogisk sköterska.  Besöket på Sahlgrenska under eftermiddagen tog svågern hand om. Vilken lättnad!! Vi har så många fina människor omkring oss som erbjuder sin hjälp. Under tiden var jag hemma, sov någon halvtimma och hann med ett samtal med kontaktsköterskan på onkologen, som lovade fixa recept på lugnande medicin som maken kan ta vid behov så att han slipper hemska ångestnätter i fortsättningen. Därefter hann jag med ytterligare några samtal och lite annat fix. Senare på eftermiddagen var vi båda helt slut och gjorde inte många knop. Natten blev bra, med helt ok sömn för oss båda.

På torsdag ska vi till Sahlgrenska för magnetröntgen. Detta med Sahlgrenska är en fasa i sig. Inte p g a själva sjukhuset, utan vägen dit. Vi har varit utan bil i många år och skaffade vår första gemensamma bil i maj i år. Maken, som är en mycket van bilförare, får inte längre köra och jag har inte kört bil i någon storstad på år och dag! Bara stressen att köra där räcker långt för att jag ska bli osäker. Visserligen har jag tänkt öva på att köra i Göteborg men inte under dessa omständigheter när stressnivån redan är hög p g a rådande situation. När vi skulle till Sahlgrenska förra gången, en tidig morgon för två veckor sedan, skjutsade en svåger ned oss och sen tog jag bussen hem. Denna gång fixar vi det nog själva, tyckte maken käckt. Jag fick magknip vid blotta tanken! Alltså, det är inte så att jag är helt kass på att köra bil. Absolut inte. Men att köra inne i Göteborg, hitta en parkering samtidigt som vi har en tid att passa till en avdelning vi aldrig besökt, nää, det känns so

  22-09-03   Vilken berg- och dalbana det här är! Känslomässigt kaos. Igår var vi många som grät. Vi pratade mycket med varann, barnen och jag och en del vänner. Det var bra prat även vi alla grät till och från, men det lättade på trycket för oss alla, tror jag. Idag känns allting lugnare och bättre. Maken är kvar på sjukhuset och mår bättre. Det viktigaste är att han inte har ont! Jag och några av barnen turades om att besöka honom idag och det var skönt att se honom vid gott mod. Han skulle duscha när jag kom dit och aldrig har jag väl blivit gladare av att höra honom sjunga i duschen än vad jag blev idag! Bra dag. 22-09-06   Första besöket på onkologen idag. Vi blev väl mottagna och träffade både läkare och kontaktsjuksköterska. Det blev massor av info och mycket att hålla reda på. Maken tappade det i ett ganska tidigt skede. T o m jag blev smått förvirrad på slutet. Men vi fick all info skriftligt så nu har jag hyfsad koll på läget. Tider för besök, provtagningar och behandling

  22-09-02  Maken väcker mig kl 4 på morgonen. Han ropar från vardagsrummet. Han mår jätteilla och har ont i huvudet. Jag far upp ur sängen och hämtar en hink men han kan inte kräkas. Han är yr och matt och jag hjälper honom att lägga sig i soffan där han slumrar till. Efter någon halvtimma mår han illa igen. Sen somnar han i soffan en timma och när han vaknar är han helt obegriplig! Det enda han får fram är ”huvudvärk” och ”aj”. Jag förstår att han verkligen har jätteont så jag ringer neurologen och de säger att jag ska ringa på ambulans. Den kommer rätt snabbt. Under tiden blir jag superfokuserad och hinner med att slänga i mig en macka, ta mina mediciner, packa saker till maken, klä på mig, flytta soffbordet så att ambulanspersonalen ska få arbetsutrymme, stänga in hunden m.m. Ambulansen tar med sig Lasse till akuten. Jag ringer svägerskan som är i närheten. Hon kommer hit, vi pratar lite kort och gråter en skvätt, sen tar hon med sig hunden och jag tar bilen till sjukhuset. Där t

  22-08-31   Maken bestämmer att vi ska köpa en ny tv. Det är inget fel på den gamla enligt mig även om bästa vännen säger att den är kass, men jag valde att inte ta diskussionen. Om han vill ha en ny tv får det bli så, det är inget att bråka om. Petitesser!! Han fick med sig två av sönerna, för han kan inte bära p g a höften. Sen skulle han fixa med teven och alla inställningar under kvällen, medan jag var på danskurs. Det funkade inte. Han  har svårt med ord och instruktioner och dessutom lyckades han slarva bort en del som verkar behövas för att få in de vanliga kanalerna. Bara att beställa en ny sån del tog flera timmar och ändå lyckades han inte, så jag ordnade det till slut. Han är enormt envis och vill klara allt själv och det förstår jag, men nu, två dagar senare, funkar fortfarande inte teven. 22-09-01   Läkarbesök idag. Resultat av biopsin har kommit. Vi får träffa en väldigt trevlig ung doktor som var påläst om Lasses situation. Informationen vi fick innebar inga goda nyhe

  22-08-25 Det här är inte lätt alltså! Tvärtom är det nog något av det svåraste jag varit med om. I min enfald inbillade jag mig att nu äntligen skulle livet bjuda på lite lugn och ro. Har ju upplevt en hel del kriser och katastrofer genom åren och hade fått för mig att jag fått min beskärda del. Men icke! Jag är rätt förbannad på just det. Det är ok att vara det, kan jag tycka. Just när den lilla framtid vi har kvar, hägrade med planerade resor, äventyr och roligheter som två glada pensionärer kan hitta på, rycktes mattan undan under våra fötter. Vem skulle inte bli förbannad på det liksom? Nu är det ju inte jag som har det värst av oss två. Det är inte jag som har en fullkomligt livsfarlig sjukdom. Men cancer drabbar ju inte bara den som är sjuk, utan alla nära och kära runt omkring.  Hjärtat fullkomligt blöder för alla våra älskade barn och barnbarn som nu oroar halvt ihjäl sig för vår skull. Bara en sån sak. Och alla andra, släkt och vänner, som drabbas av den där vidriga maktlösh

22-08-23  Sahlgrenska idag. Upp i ottan. Klokt nog hade jag fixat så att svågern körde oss dit i vår bil eftersom jag inte kört bil i någon storstad på år och dag. Det var en lättnad att slippa hantera morgonrusningen i Göteborg. Han släppte av oss och körde hem bilen. Vi infann oss på avdelningen där vi blev väl emottagna. Det blev provtagning och olika samtal, magnetröntgen i kontrast och samtal med flera läkare. Hela proceduren tog åtskilliga timmar, först vid kl 14 var vi klara och maken blev installerad på sitt rum på operationsavdelningen. Då var vi båda helt slut. Lasse är ju dessutom hjärntrött och jag har en gammal utbrändhet som gör att min hjärna inte heller funkar så bra när stressen blir för stor. Hur som helst fick vi bra, adekvat och lagom mycket info upplevde vi och alla vi mötte var så omtänksamma. Jag lämnade maken där och åkte hem. Kommer ändå inte att få träffa honom i morgon, men läkaren har lovat att ringa mig på eftermiddagen för att berätta hur det gått med oper