Egalias egenheter

  Idag är det två år sedan Lasse somnade in. Det är ofattbart att det gått så lång tid redan för minnet är så levande och jag tycker fortfarande att han var här nyss!  Fyra av Lasses barn och jag åt lunch tillsammans idag. Därefter fortsatte tre av oss till kyrkogården där vi tände ett ljus och pratade minnen. Det var en fin stund. Jag är tacksam för att vi har så mycket fint att minnas. Det är en stor tröst när livet inte blev som det var tänkt.    

  Jag firar nyår i soffan iklädd myskläder i år.  Meningen var att fira med sönerna och deras familjer men kroppen är så arg på vädret så då får man inse sina begränsningar och stanna hemma. Det funkar det med, jag vet ju hur min kropp mår så här års.  Istället traskade jag ner till ICA på förmiddagen och botaniserade i deras välfyllda charkdisk. De har egna kockar där och lagar mycket själva så en del mumsigt följde med hem. I skrivande stund har jag bara efterrätten kvar. Chokladfondant!  Nu är det snart nytt år igen. Fasligt vad tiden går. När det gäller 2024 har det varit blandade blomsterfrön, kan man säga. Jag hade en riktigt bra sommar med många äventyr och nya upplevelser. Det känns bra att ha skapat egna, nya minnen. Samtidigt har sorgen varit ständigt närvarande och bearbetningen har fortsatt i alla lägen.  Jag har lärt mig att jag kan leva och vara glad samtidigt som sorgen och saknaden finns där. Allt mer får jag det att funka parallellt liksom....

  Jag är så tacksam och glad över årets jul! Redan i förväg verkade den lovande men jag har blivit så van vid att vad som helst kan gå åt h-e, så jag vågade inte riktigt hoppas.  Visserligen bidrog inte vädret till julstämningen alls, regn och barmark, men det bekommer mig inte. Julen började redan dagen före julafton då vi, barn, bonusbarn, respektive, barnbarn och jag var ute och åt på restaurang. Tjugoåtta personer tror jag att vi var! Så mysigt och kul. Jag fick en jättefin blombukett och presentkort som kommer att användas under nästa år.  Innan restaurangbesöket möttes vi upp på kyrkogården och tände ljus för Lasse. Traditionen med att gå ut och äta alla tillsammans dagen före julafton var hans idé från början.  Så saknad!  Efter maten drog vi vidare och umgicks en stund till. En riktigt härlig kväll!  På julafton kom en av sönerna med familj samt dotter med make hit på jullunch. Mina första julgäster i den här lägenheten. Vi åt gott och hade en mysig...

  Veckan har varit mycket lugn, förvånande nog. Det är bra, kroppen behöver det. Den är inte mycket att ha så här års, kroppen. Gillar inte väderomslagen och allt jag gör, gör jag sakta och försiktigt. Det mesta gör ont, men jag är van efter många år med sjuka muskler. Förrförra helgen träffade jag härliga små barnbarn. Lilla A visade mig hur bra hon lärt sig att cykla.  Här om dagen var jag på kyrkogården. Tidigare har jag satt batteriljus i gravlyktorna. När jag gjorde det var det mitt på dagen och de tänds när det blir mörkt. En människa med mitt kontrollbehov måste förstås kolla om detta stämde. Förberedd med både nya batterier och vanliga gravljus åkte jag dit. Men till min belåtenhet lyste det jättefint både hos mamma och Lasse. Känns bra att ljusen tänds på gravarna varje kväll.  Nu närmast väntar ett födelsedagskalas för den lilla cyklande damen ovan. Fyller fyra minsann.  Därefter inväntar jag julen. Alla, nästan alla, julklappar, är inköpta. Bara tre kvar m...

  Idag tog syster och jag en runda på kyrkogårdarna. Tyvärr har vi ju många att besöka. Allt för många.  Men det är fint att gå dit en sån här dag och i år sken solen, olikt november. På en av kyrkogårdarna träffade vi två av mina barnbarn med deras mamma och mormor. De hade tänt ljus för en morfar som också dog alldeles för tidigt.  Vi åkte iväg strax efter lunch så några fina ”mörkerbilder” blev det inte. Fick dock en bild från en av bonussönerna som besökte Lasses grav senare.  Låter bilderna tala: Hos mamma, mormor, morfar m.fl. Mormorsmor fick också ett ljus. I minneslunden tände vi ett ljus för pappa. Hos farmor och farfar. Många ljus hos Lasse. Ett helt ljushav i minneslunden. Systers man fick ett ljus och ett hjärta. På djurkyrkogården tände jag ett ljus för pälsklingarna Cita och Teo. Lasses grav i kvällsmörkret. Foto Mattias Björklund.

  Det här inlägget skrev jag förra veckan men behövde fundera och redigera lite mer innan jag kände att jag fick fram texten rätt. Med tiden har jag fått lite perspektiv på allt som hände förra året och ändå inte.  Det känns fortfarande helt galet att svågern, Lasse, mamma och Teo lämnade jordelivet på mindre än sex månader. Det är ett så svårsmält faktum att jag börjat undra om jag någonsin landar i den verkligheten. Alldeles nyligen fick jag återigen anledning att berätta om detta och det känns lika galet nu som när det alldeles nyss hänt. Som att jag ljuger, hittar på. Så overkligt att något sådant ens kan hända på så kort tid! Men med mitt förnuft vet jag ju att det är så. Och jag känner att jag accepterat det också trots att känslan av att ha upplevt något helt ofattbart kvarstår. ”Jaha, nu är det som det är”, som Lasse hade sagt när något inte gick som planerat. Och så är det ju. Samtidigt, när jag tänker tillbaka på tiden efter att allt hade hänt, inser jag hur mycket d...

  Nu har det gått drygt två veckor sedan jag kom hem från sommarens sista roadtrip och, tro det eller ej, men jag har hållit mig hemma och har inga planer på att dra iväg inom den närmaste framtiden.  Istället har jag ägnat mig åt diverse vardagssysslor vilket var välbehövligt.  Bilen Edna har varit på ”spa”, jag har höstfixat min uteplats och gjort en liten höstplantering utanför ytterdörren. Jag har också varit på kyrkogården och gjort lite fint eftersom sommarblommorna gjort sitt.  Dansen är i full gång och jag dansar på två olika ställen denna termin. Jag behöver motionen och dans är kul.  Ett par födelsedagskalas hos barnbarn har också hunnits med och fler väntar i oktober.  Ev får jag också besök av en god vän fram igenom.  Så jag är inte precis sysslolös här hemma och hemma är faktiskt skönt efter en väldigt aktiv sommar.  Livet är rätt lugnt här just nu. Det enda problemet är att jag sover förbaskat dåligt för tillfället men det löser sig ...

  Eftersom folk omkring mig pratar om höst och frågar hur min sommar varit, får jag väl motvilligt inse att årets sommar är till ända. Tidigt i våras satte jag som mål att denna sommar skulle bli en ”revanschsommar”. Efter pandemi, sjukdom, död och massor av sorg behövde jag det.  Min tanke var att jag skulle åka iväg, ge mig ut på något minst en gång varje månad under sommaren.  I april var vädret inte det ultimata men en god vän och jag kom i alla fall iväg på en fin dagstur till Varnhem och Hjo. I maj åkte jag med en annan vän till Hälsingland och hade flera härliga dagar.  Sen kom juni. En roadtrip åt Blekingehållet var bokad men så satte hälsan stopp, alla ledsamma årsdagar under maj och juni klubbade mig och månaden blev inte alls som jag tänkt. Men det var bara en tillfällig svacka. I juli var jag på hugget igen. Först ett kul kalas i Varberg, sen tillbringade en underbar vecka på västkusten och gjorde ett trevligt besök i Trollhättan.  I augusti har jag ...

  I lördags morse for jag i väg på en liten utfärd. Målet var Trollhättan, eller strax utanför, för där bor en vän jag träffat via föreningen Cancerkompisar.  I helgen gick Fallens dagar av stapeln i stan och det är rätt imponerande att se 300 000 liter vatten i minuten komma forsande!  Först åkte jag hem till vännen och blev utfodrad och sen drog vi in till stan. Jag har besökt Trollhättan och fallen åtskilliga gånger när jag var barn eftersom jag har släkt i stan och ofta passades ett besök hos släkten in med en titt på vattenfallen. Numera, p g a vattenbristen, öppnas inte dammluckorna mer än när det är Fallens dagar. Förr öppnade man lite till och från under sommaren. Det pågår en massa evenemang i stan dessa dagar och vi strosade runt i folkvimlet, tog en glass och höll oss i skuggan så mycket vi kunde för termometern visade på 28 grader. Vi lyckades gå ca 6,5 km och var både trötta och varma när vi åkte hemåt igen. Jag skjutsade hem vännen och åkte sen för att check...

  Livet känns ganska bra just nu. Bättre än på mycket länge.  Förra veckan var jag på semester vid havet med ett gäng härliga, tokiga och älskade vänner. En underbar vecka med många skratt, god mat och, med mina mått mätt, rätt sena kvällar. Lasse var med hela veckan från att vi skålade för honom första kvällen och vidare till minnen som kom upp och mycket prat om vad han sagt och gjort tidigare år.  Huset vi tillbringar denna vecka i varje år har en fantastisk havsutsikt och solnedgångar som jag bara måste fota vid varje besök. Titta bara: Jag kände mig väldigt glad och uppiggad efter förra veckan och har haft både lust och ork att göra olika saker sen jag kom hem. I måndags tog jag itu med tvätten och i tisdags blev det en tur till kyrkogården innan jag gav mig själv en rosenbukett när jag var och handlade. Kunde helt enkelt inte motstå färgen. I går blev det ett besök hos syster och idag följde jag med en god vän ut i skogen för lite svampplockning. Vi hittade en hel d...