Egalias egenheter

  I förrgår tog jag med mig pick och pack och körde iväg i min lilla röda. Första stoppet var Skövde där jag skulle hämta upp vännen M. Vi fortsatte mot Husaby där vi besökte den gamla kyrkan och Sankt Sigfrids källa. Kyrkan är Sveriges första biskopskyrka och har ett trippeltorn. I källan ska Sveriges första kristna kung, Olof Skötkonung, ha döpts. Efter detta besök letade vi oss fram till stugan vi skulle bo i. Den låg på en gård med underbart fridfullt läge. Vi tillbringade kvällen på den stora altanen och kopplade av.  Nästa dag gav vi oss ut på nya äventyr i trakten. Först åkte vi till Lasses grotta. Lasse var en egensinnig man som byggde sig ett hus mot en bergvägg i skogen och levde där i ca 30 år för att slippa flytta in på fattighuset. Han och hans hustru (som förmodligen fick stå ut med en hel del) levde av jakt och att sälja grönsaker och annat. Det måste ha varit ett hårt liv, särskilt vintertid.  Lasses och Ingas gravsten på Husaby kyrkogård  Därefter st...

  Veckan har rusat på i rasande fart sen jag kom hem från Gotland. Fattar inte hur man kan ha så fullt upp som pensionär?!  Först behövde jag vila mig i form eftersom kroppen ställde till med ett litet skov efter resan, så helgen som var gick på Alvedon.  I söndags firade vi lille N som fyller fyra år i morgon, men då är han inte hemma så vi firade i förskott. Ett härligt kalas och födelsedagsbarnet verkade nöjd med sina presenter. Hans minsta kusin var finklädd dagen till ära. Har man fotbollsintresserade föräldrar så… Beträffande fotbolls-VM har jag inget alls att tillföra då mitt intresse är på absoluta nollpunkten. Det enda som är störande är att det inte finns något alls att se på tv så länge detta pågår. Tur att man kan streama.  Resten av veckan har gått åt till diverse pyssel. Bilen skulle in på service, mat skulle handlas, gymmet besökas osv. I går dansade jag linedance men fick någon konstig kramp i gluteus maximus, (om du inte vet var den sitter får du goo...

  I morgon är det tre år sedan mamma somnade in och i övermorgon är det Lasses födelsedag. 67 år skulle han ha blivit om han fått vara kvar här. Maj månad är hjärncancers månad och jag ska sätta in en liten summa till föreningen ”Stoppa glioblastom”. Forskningen går framåt, men sakta, tyvärr. Fortfarande är överlevnaden i princip lika med noll och 300-400 insjuknar varje år enbart i Sverige.  På torsdag ska jag åka till kyrkogården med en blomma till Lasse. Bedrövligt att gratulera på födelsedagen på ett sådant sätt, tycker jag. Men det är som det är, som han skulle ha sagt och årsdagarna känns faktiskt lite lättare nu.  I övrigt fortsätter livet. Inga resor planerade denna månad. Jag känner mer för att ta det lugnt här hemma just nu. På fredag ska jag vara barnvakt åt två små och på lördag blir det kalas för ett annat barnbarn.  Annars tillbringar jag en del tid på gymmet vilket gör gott för både kropp och själ. Idag har jag träffat en fysioterapeut p g a min knäska...

  Jag är inte den som påskpyntar precis. Äger inte ens något påskpynt numera. Det jag hade när barnen var små var utslitet och gammalt, för då påskpyntade jag. Påskdukar, påskris och annat. Bakade påsktårta något år också, minns jag. Idag, när jag gjorde ärenden kände jag mig plötsligt tråkig som inte pyntar alls. Vet inte vad denna tanke kom ifrån men jag åkte i alla fall hem med påskliljor och en glad, gul höna, haha.  Idag var jag även runt på kyrkogårdarna och vårstädade. Hämtade hem lyktorna som stått där under vintern, tog bort gammalt granris och planterade penséer. Vårsolen sken, snödroppar blommade lite varstans. Det var vackert. Och skönt att ha det fixat för strax efter påsk drar jag iväg på årets tredje äventyr. 

  Idag är det tre år sedan Lasses begravning. Jag har en del minnesluckor från den dagen. Men jag minns att snön vräkte ned så att gäster som kom långväga ifrån knappt kunde ta sig fram. Jag minns att jag var överväldigad över hur många som kom för att ta farväl, 115 personer var vi i kapellet. Jag minns att jag var stressad och uppvarvad och osäker på hur jag skulle hantera allt. Och så minns jag all värme och kärlek och alla vackra blommor.  Det blev en fin dag, full av sorg men ändå ett fint avslut. 

  Idag är det tre  år sedan jag förlorade Lasse. Och det känns fortfarande som om han var här nyss.   Så totalt annorlunda livet har blivit. Efter ett massivt sorgearbete blev det bra igen, men på ett helt annat sätt.  Jag är tacksam för åren vi fick tillsammans. Hade inte varit där jag är idag utan dem. Så mycket goda minnen. Alltid saknad - aldrig glömd! ”He was my North, my South, my East and West, My working week and my Sunday rest, My noon, my midnight, my talk, my song; I thought that love would last for ever: I was wrong.” W H Auden

  Januari är en skitmånad i mitt tycke! Den är kall, långtråkig och teve visar mest gamla repriser. Än värre har det blivit de senaste åren. I januari -23 var Lasse så fruktansvärt sjuk, alla behandlingar hade avslutats och livet var en fullkomlig mardröm.  Sen dess har jag inte mått riktigt bra denna månad, även om det långsamt blir mildare med tiden. Men otäcka minnen kommer tillbaka, mardrömmar likaså. Jag sover sämre och blir såklart tröttare. Det är som det är och jag kan inte göra mycket åt det. Tiden får ha sin gång och jag vet ju vad måendet beror på.  I dag fick jag dock en liten föraning om vår när jag var ute i solskenet på eftermiddagen. Så skönt!  Jag har också träffat barn och barnbarn i januari, vilket alltid piggar upp och fördjupat mig i släktforskningen. Den senare kräver full koncentration och håller onda minnen borta.  Och januaris stora ljuspunkt detta år är att jag åker till varmare trakter snart. En vecka ihop med äldste sonen med familj o...

  Livet rullar på här. Jag förstår inte hur mycket det kan vara att fixa med hela tiden? Här om veckan lämnade jag in lilla bilen på tvätt och städning. I onsdags var det dags för besiktning, vilken gick bra som förväntat och nästa vecka är det däckbyte. Måste se till att mitt däckhotell beställer nya sommardäck till nästa säsong också, för de gamla har inte mycket kvar att ge.  Två gånger i veckan tränar jag med fokus på vänster arm och axel. Och glädjande nog har armen blivit bättre än jag någonsin vågat drömma om! Förra veckan kunde jag, utan problem alls, lyfta barnbarnet N vilket inte funkat på ett år. Han är ändå tre år och en treåring väger ju en del. Nyligen hörde jag ett inspirerande tal när jag tittade på ett klipp på Instagram. En kvinna som kämpar mot svår sjukdom försöker hålla sig så frisk och stark som möjligt. Hon säger till sig själv; ”Jag skiter i vad du vill, jag vet vad du behöver.” Det låter kanske brutalt men jag har börjat använda det när jag saknar moti...

  Det har varit några lugna dagar sedan jag kom hem från min resa. Jag har mest tvättat, städat och handlat, inte särskilt intressant men nödvändigt. I morse vaknade jag med dålig magkänsla. Inte så att jag sovit dåligt, jag sover oftast väldigt bra här i min nuvarande bostad, utan det var mer en känsla av obehag och låg sinnesstämning.  Det har inte hänt något dåligt på sistone, tvärtom har jag ju nyss gjort en resa som jag är mycket glad och tacksam över.  Men magkänslan kvarstod hela förmiddagen, ja även senare under dagen även om jag distraherat mig med att handla mat, handarbeta och fixa saker. Det var något som skavde som jag inte kunnat sätta fingret på. Först nu ikväll kom jag att tänka på detta med årsdagar. Jag har ju tyvärr många sådana vars anledningar kan få mig ur humör. Och då insåg jag att idag är det precis tre år sedan vi fick beskedet om att Lasse hade en obotlig hjärntumör. Tre år sedan marken rämnade under våra fötter. Tre år sedan vi påbörjade en näs...