Egalias egenheter

  Idag är det ett helt år sedan Lasse somnade in. Ett väldigt turbulent år med så mycket sorg och saknad. Och den fortsätter naturligtvis, sorg är inget som bara försvinner plötsligt. Den finns där hela tiden, men mera lågmält nu och inte lika förtvivlat som då.  Det känns som att tiden gått rasande fort. Jag minns allt så tydligt, kan fortfarande höra hans röst och tycker att han var här nyss. Samtidigt har det hänt jättemycket under det här året.  Den där dagen för ett år sedan var inte oväntad, vi visste ju hur det skulle sluta, men den var det definitiva slutet och den smärtan som kommer av det är inget man kan förbereda sig på.  De goda minnena och kärleken lever kvar, tack och lov.  Idag träffades vi och åt lunch ihop, de flesta av Lasses barn, hans syster och jag. Sen fortsatte några av oss till kyrkogården och tände ljus och delade minnen.  En tung men ändå fin dag. Skönt att ha fina människor att dela den med.  I dagens tidning hade vi även satt in en minnesannons.  Lasse fatt

  Jag har funderat på det här inlägget ett bra tag. Ibland är det svårt att beskriva känslor. Januari månad har inneburit att jag gått i något sorts mentalt ide.  Hösten bestod till stora delar av "projekt flytt". Jag älskar projekt! Älskar att grotta ner mig i planering, listor och logistik. En riktig nörd kan jag vara på det området. Efter flytten och iordningställandet var det dags för jul. Nya listor och mycket umgänge med nära och kära. Sen blev det nytt år. Januari. Inga aktiviteter hade kört igång, vädret och halkan gjorde det svårt att ens promenera, bilen var infrusen i garaget och sen blev jag förkyld. Det var mycket, mycket längesedan jag varit med om en så lugn och stilla period! Jag har mestadels varit hemma och trött har jag varit också. Jättetrött. Det har ändå varit helt ok, jag har inte blivit rastlös eller så. Kanske behövde jag den här perioden av lugn och vila?  De saker jag tänkt ägna mig åt under vintern, släktforskning och handarbete, har inte lockat mi

  Ja men nu är det gnälligt värre här! Läste i sociala medier att idag är det den deppigaste dagen på hela året. Är beredd att instämma. Jag är så grymt trött på vintern i allmänhet och halkan i synnerhet. Jodå, mina halkskydd funkar och idag har jag gått en promenad på drygt tre kilometer, men allt detta påpälsande innan man kommer iväg ut. Är ju trött redan innan jag hunnit ut genom ytterdörren!  Bilen är infrusen. D v s garagedörren har frusit fast så jag kan inte öppna den.  I fredags bröt en förkylning ut. Trött, vissen, ögonen rann, näsan rann.  Försökte roa mig inomhus och när jag blev uttråkad tänkte jag fixa lite med krukväxterna. Blomjord och krukor har jag i garaget och det var då jag upptäckte att jag inte kan ta mig in där. Så blommorna får vänta.  I lördags tog jag mig för att baka muffins istället. Det är ett framsteg för mig, jag har inte bakat på evigheter. Muffinsen blev väldigt goda, men råfula för jag hade inte rätt formar hemma. Därför fotade jag inte hela plåten u

  Jag är ingen vintermänniska och tycker därför att det är för kallt just nu. Samtidigt känner jag att jag kommit långt som kan sitta här och klaga på vädret. Förra vintern märkte jag inte ens vad det var för väder och var avundsjuk på människor som hade nåt så banalt som vädret att gnälla på.  Halt är det också. Här i stan är det skottat och plogat så smågator och trottoarer är blankpolerade som skridsko-is. Sen har det snöat på det. Jag längtar efter barmark och promenader.  I alla fall blev jag trött på att sitta här inne och inte våga mig ut, så jag gav upp motståndet mot pensionärsvarningar och hasade iväg till apoteket och köpte ett par halkskydd.  Det första paret höll en dag sen gick de sönder så idag var jag där och bytte. På hemvägen gick jag en omväg på ett par kilometer för att få lite frisk luft och motion. Det är vackert ute men vinden var inte nådig. I alla fall gick det bra att gå avslappnat med halkskydden på fötterna. Det blev både backar upp och backar ner utan att e

  Jag skriver ett nyårsinlägg idag eftersom jag inte kommer att vara hemma över nyår.  Hur mitt 2023 varit vet ni ju redan. Svågern begravdes, Lasse dog, mamma dog, hunden dog. Lånebilen blev stulen och sönderslagen. Allt på mindre än sex månader. Och sen tillkommer ju allt som hänt ute i världen också, vilket jag inte riktigt klarat av att ta in detta år. Efter den där sista veckan av allt elände, när mamma begravdes, bilen stals och jag fick avliva älskade lille Teo, gick jag i däck och tillbringade en vecka liggandes i soffan.  En morgon där vaknade jag med en tanke som var så bestämd att den blev en övertygelse. Det hela var mycket konstigt! För just den morgonen vaknade jag och var helt säker på att det var slut med elände nu, det var färdigt och nu skulle det inte hända fler hemska saker. Har aldrig varit med om liknande och när jag berättade det för kära syster blev hon ytterst skeptisk, vilket jag självklart förstår.  Men det stämde ju!  Det enda positiva som hände under årets

  Tänk att det blev jul i år också, efter allt!  Dan före dan var vi ute och åt tillsammans, barn, barnbarn och jag. Från bonusbarnen med familjer fick jag en helt underbar blombukett.  Vi åt underbart god mat och det kändes som om Lasse var med oss, om än inte fysiskt. Vi skålade för honom och innan vi samlades på restaurangen möttes de flesta av oss upp på kyrkogården och tände ljus. Det var sorgligt men fint och det känns som att vi gör det bästa av situationen som den nu har blivit.  Julaftons eftermiddag och kväll tillbringades med familj och släkt hos en av systersönerna. Att vi, trots allt, var många dämpade saknaden efter de som inte är med oss längre. Här fotade jag ingenting alls och det var medvetet. Jag ville uppleva julen utan mobilen. Vi åt massor av supergod mat, spelade julklappsspelet och hade besök av världens roligaste tomte. De små barnbarnen var både exalterade och fascinerade. Underbart! En av de andra juldagarna hade jag mysigt besök av en av sönerna med familj.

  Jag har filat på det här inlägget ett tag. Det är så mycket roligare att skriva lättsamma och dråpliga inlägg om "brottning" med en julgran och ärligt talat så är jag så hjärtligt trött på att vara ledsen! Fast sorgen låter sig ju inte styras. Självklart innebär årets jul mycket känslor. Dubbla sådana. Det känns väldigt konstigt att flera kära kommer att fattas. Förra julen var ju mest kaos och fasa så jag hann inte riktigt sakna svågern då trots att det är ett drygt år sedan han lämnade oss. Och sen min Lasse...och mamma...och Teo.  Det är fortfarande så overkligt att alla dessa försvann på så kort tid! Och självklart kommer det att kännas extra när det är storhelg.  I morgon ska vi hålla liv i traditionen som Lasse införde. Vi ska gå ut och äta. Barn, barnbarn och jag. Det har vi gjort i många år nu. Men i år träffas först en hel del av oss på kyrkogården och tänder ljus på hans grav. Sen har vi bokat bord på restaurang. Han hade verkligen gillat att vi fortsatte. Men som

  I söndags fick lilla bilen komma ut ur garaget och jag styrde mot kyrkogården. Ville göra iordning där lite så att det förhoppningsvis ser fint ut över helgerna. Jag hittade så himla fint granris av någon annorlunda sort så jag köpte med mig en bunt på vägen. Det var rått och kallt men det blev fint när jag fixat till gravarna och tänt ljus.  Det lilla hjärtat jag köpte till Lasses grav på Alla helgons dag var fortfarande i bra skick.  Adventsfint hos farmor och farfar I måndags tog jag bilen till Göteborgstrakten och hälsade på två barnbarn med föräldrar. Det blev lek, pusslande, bokläsning och massor av bebisgos. Så mysigt!  Igår var jag hundvakt åt den här sötnosen:  Och på eftermiddagen kom P och jag fick så jättebra hjälp med att sätta upp tavellister och gardinskenor. Tack för det!  På två tavellister står nu två av mammas flamskvävnader "Sommar" och "Vinter" På den tredje fick det bli en tomteparad för tillfället Idag började jag dagen med luciamorgon på tv

  Idag har jag haft middagsgäster vilket innebar att jag har lagat mat!  Ni som följer den här bloggen vet redan att jag tappade både matlust och senare matlagningslust p g a allt som hände, så matlagning är inget jag ägnat mig åt särskilt mycket på sistone. Ytterst få gånger sedan Lasse gick bort faktiskt. Att laga mat har känts så oerhört sorgligt att jag blivit gråtfärdig vid blotta tanken, så jag har avstått.  Men idag hade jag bjudit in tre väldigt trevliga personer på middag. Den främsta anledningen till det var att de bjudit mig på middag så många gånger sedan Lasse lämnade oss och äntligen kände jag mig redo att bjuda tillbaka. Den andra anledningen var att ta ett första steg mot att komma igång och laga mat igen.  Ringrostig som jag är körde jag på ett säkert kort. En rätt jag lagat då och då de senaste fyrtio åren, champinjongratinerad fläskfilé. Den kan dessutom förberedas vilket är smidigt. Till detta serverades potatisgratäng som jag köpt färdig, helt enkelt för att jag ty

  Till min egen förvåning har jag snöat in rejält på julen i år! Inte så att jag tänker baka, göra godis och laga en massa mat för lusten till matlagning lyser fortfarande med sin frånvaro. Men idag har jag varit ute och handlat julklappar och tyckte t o m det var riktigt roligt.  Jag känner ett väldigt behov av en riktig jul i år, för förra julen var verkligen hemsk och sorglig på så många sätt, med svågern som nyligen gått bort och Lasse som var så väldigt dålig. Många nära och kära var sjuka i olika luftvägsinfektioner också. Några få ljuspunkter fanns det dock och dem bevarar jag i tacksamt minne. Men i år vill jag verkligen göra en bra jul! Jag tänker t o m skaffa julgran. Har pyntat lite här och var eftersom jag fick feeling och inspiration av att julpynta på ett helt nytt ställe. Har inte tagit så många foton så ni får hålla till godo med dessa. Vintern är egentligen inte min årstid alls så för att påminna mig om en årstid jag gillar bättre hängde jag även upp mammas fina flamsk

  Här kommer ett väldigt blandat inlägg om de senaste dagarna.  Lördag 25/11: Promenerade till centrum på eftermiddagen och mötte upp en god vän. Vi deltog traditionsenligt i årets ljuständningspromenad då man går en kort promenad i centrum för att sedan samlas på torget. Där blev det körsång, tal, glögg och pepparkakor innan den stora granen tändes. Kallt som tusan var det men också fin julstämning.  Efter det var jag bjuden på middag hos Lasses systerson med föräldrar. Goda viltfärsbiffar med kantarellsås. Mums! De har bjudit mig på middag många gånger sedan Lasse gick bort och det är jag så tacksam över. Om några veckor ska jag äntligen få bjuda tillbaka.  Runt torgbrunnen stod marschaller i hjärtformationer. Ljus och kärlek är väl precis vad vi alla behöver.  Söndag 26/11: Denna dag styrde jag bilen Edna mot Göteborg för att hälsa på en av sönerna med familj. Vi tog en vintrig promenad upp till en utsikt och jag fångade även två av mina kärlekar på en fin bild. Senare myste jag mas

  Idag har jag haft besök av gamla goda vänner. Det kändes fint att ses igen.  Vi har känt varann i ca 20 år men nu var det längesedan vi träffades. Tidigare umgicks vi flitigt när vi var yngre och friskare. Bl a gjorde vi en smått galen roadtrip till Spanien tillsammans. Härliga och roliga minnen! Nu är vi tre som är kvar lite äldre och skröpligare. När Lasse begravdes i våras var båda de här vännerna nyopererade av olika orsaker och kunde därför inte komma till begravningen.  Idag åkte vi till kyrkogården och tände ljus tillsammans. Det kändes fint. Det är skönt att träffa människor som känt Lasse och dela minnen tillsammans. Det är tröstande.  Innan besöket på kyrkogården åt vi lunch tillsammans hemma hos mig och de fick se min nya lägenhet. Jag fick en söt julgrupp i present.  En fin och lite vemodig dag idag. 

  Ja nu har flyttfixandet kommit ned på småfix-nivå här.  Två flyttlådor har jag kvar att packa upp. Det är foton och tavlor i dem och jag behöver köpa några tavellister så att jag kan få upp lite på väggarna och byta ibland när jag vill.  I torsdags var jag på en vårdcentral och tog vaccin mot covid och influensa. Skönt att ha det gjort inför säsongen. Efter det åkte jag till vårt största köpcentrum och shoppade lite. Det blev korgar till tv-bänken, en bordstablett till soffbordet och en liten byrå till badrummet där jag behövde lite mer förvaring. Några förvaringsboxar till en garderob fick också följa med hem.  Så det blir mer och mer ordning här hemma. Bilder kan ni se nedan.  Idag har jag varit i gamla lägenheten en del. Soffan hämtades och bor nu på nytt ställe, golvlampan likaså. Jag har plockat ihop diverse skräp som ska till återvinningen någon dag i veckan och sopat golvet i källarförrådet. Frysen är avfrostad och lägenheten är i princip klar för flyttstädet som kommer nästa

  Idag har jag tagit mig ut ur "flyttbubblan" och varit på Leva-vidare-gruppen. Det var sista gången för i år. Sen har vi en återträff i januari. Det har varit väldigt bra att träffa andra i liknande situation och få ventilera känslor av sorg, saknad och upplevelser kring en nära anhörigs sjukdom och död.  Idag pratade vi om hur vi kände och tänkte då när det hemska hände, hur vi känner och tänker nu och inför framtiden. Nyttiga saker att reflektera över.  Att tänka tillbaka och reflektera över sina egna känslor och reaktioner var bra för jag upplever skillnad på hur jag mådde i våras och hur jag mår nu, på flera plan. Stärkande att känna att det ändå går framåt.  Sorgen är inte längre lika fysisk och knivskarp. I alla fall inte lika ofta längre. Den finns förstås kvar, men det kommer den alltid att göra, man blir bara bättre på att leva med den.  Minnet och koncentrationsförmågan har blivit bättre igen. Under en period i våras började jag nästan misstänka att jag höll på att

  Idag åkte vi tillsammans till två kyrkogårdar, syster och jag. På den första (äldsta) har vi en stor del av släkten. Där vilar mamma, pappa, morfar, mormor, morfarsfar, morfarsmor, mormors bror och mormorsmor! Vi tände ljus på gravarna och la en fin dekoration på graven där mamma nyligen begravdes. På vägen mötte vi min äldste son med fru så vi gjorde sällskap runt och möttes upp när vi sedan parkerat vid nästa kyrkogård och slog följe där med.  Vi gick först till farmor och farfars grav som jag numera sköter om. Själv hade jag glömt min telefon hemma men syrran fotade åt mig.  Därefter fortsatte vi till Lasse där vi mötte ännu en son med familj. Många ljus brann redan där och fler skulle det bli under kvällen. En liten tröst att så många tänker på honom.  Jag fick ett foto av en av döttrarna som varit där senare och det var så vackert med alla ljus i mörkret. Foto Elina Björklund Slutligen gick vi till en minneslund där systers man och svärdotterns pappa är begravda. Otroligt många

  Återigen en fullspäckad vecka. Begriper inte hur hektiskt livet kan vara som pensionär! Fast när man ska flytta är ju livet så oavsett ålder förstås. Idag ringde min nya hyresvärd och meddelade att jag kan hämta ut nycklarna redan på måndag! Det blev jag glad för. Hade räknat med onsdag nästa vecka eftersom det är första november, men nu får jag ytterligare två dagar på mig att förarbeta inför själva flyttdagen. Känns finfint. Jag ligger i startgroparna. Har packat en hel del så nuvarande bostaden börjar se rätt tråkig ut, men det går ju att leva med ett par veckor.  Låda efter låda staplas i lilla sovrummet som jag ändå inte använder. Igår plockade jag ned alla foton från en hylla som jag ska ge bort eftersom den känns för stor för min lilla lägenhet. I samma låda tänkte jag lägga ner två foton på Lasse som nu står i vitrinskåpet. Men det tog stopp! Jag kunde bara inte packa ner dem ännu. Inser att jag inte kan packa ner dem i en flyttlåda alls. Istället kommer jag att lägga dem i e

  Fullspäckad dag idag! På förmiddagen styrde jag Edna ut på landet för att vara sällskapsdam åt syrrans tax några timmar. Taxen är just nu skendräktig och var föga imponerad över att det "bara" var jag som kom. Hon ville i alla fall följa med på promenad och blev även glad över ett godissök och lite annan aktivering. Annars var det gnälligt värre. Hon kan vara en riktig dramaqueen.  Från "drama-taxen" åkte jag vidare till arbetsterapeuten. Inget drama där mer än att hon konstaterade att jag har en kraftig inflammation i en sena i tummen. Den har bråkat länge med mig, tummen, men nu ska det bli ordning på den får vi hoppas. Den går nämligen inte att böja annat än med milt våld och då gör det så ont att jag skriker högt. Så för att förhindra att jag stöter emot och böjer den av misstag och för att den ska få vila har jag nu fått ett stöd som håller tummen i rak position. Lite små övningar ska jag också göra tre ggr om dagen. Stödet ska sitta på dygnet runt i sex veck

  Äntligen kom Lasses gravsten på plats igår. Det blev känslosamt när jag fick mailet med ett foto.  Vi har väntat rätt länge på stenen p g a otydlig information och långa handläggningstider och det har varit ledsamt att graven bara varit en jordplätt med ett nummer på.  Men nu är stenen där och vi tycker den är fin. Idag åkte jag till kyrkogården och när jag kom dit var en av sönerna med ett litet barnbarn där. Det var gripande att se den i verkligheten. Samtidigt som det är skönt att den äntligen är klar känns det nu ännu mer definitivt att Lasse är borta för alltid.  Vi hjälptes åt att plantera och fixa och jag hade köpt med en gravlykta och ännu en liten sten. Det blev fint. Sen pratade vi om att Lasse hade ojat sig över detta. "Men så ni håller på!", hade han sagt. "Inte behöver ni lägga ut pengar på blommor och sånt, det är alldeles onödigt! Det hade varit bättre om ni lagt mig i en minneslund istället." Både sonen och jag kunde riktigt höra honom. Han ville i

  Oj, vilken fart det är på min tillvaro numera. Det är ju nästan stressigt att vara pensionär, haha!  Samtidigt känns det som en stor förmån att få ta igen lite av det jag missat med mina biologiska barnbarn. Min karriär som farmor inleddes inte alls på det sätt jag hade hoppats på. De två första barnbarnen föddes mitt under pandemin och mina förhoppningar om att få vara med på bl a babysim kom på skam. Jag har ju själv varit babysiminstruktör och hade verkligen sett fram emot att få plaska omkring i en bassäng med barnbarnen men därav blev intet. Dessutom är jag i riskgrupp och vid minsta infektion vågade vi inte träffas. Videosamtal blev räddningen.  När pandemin väl ebbade ut drabbades vi, som ni redan vet, av den förödande hjärntumören, Lasse och jag. Vi fick instruktioner att leva vidare med pandemirestriktioner när alla andra återfick lite frihet och längre fram blev Lasse så dålig att det var svårt för mig att lämna honom och åka på besök. Vid ett par tillfällen fick jag underb