Egalias egenheter

  Här kommer ett blandat inlägg med lite som hänt i mitt liv sen sist. Jag har varit med och överraskat en 40-åring, närmare bestämt min äldste son. Kul med överraskningskalas, jag gjorde en korg med gottigheter.  I fredags hade jag besök av en ny vän. Vi har träffats genom föreningen Cancerkompisar. Vi var på fotomuseet och sen blev det god mat på restaurang på kvällen. Lite bilder från museet kommer här: I förrgår var jag och en väninna ute på utflykt. Vi åkte till Varnhems klosterkyrka, en plats som vibrerar av historia. Tittade också på huset som byggts över kyrkan vid Kata gård. Det fanns inte när jag var där sist, då höll utgrävningarna på som bäst. På hemvägen åkte vi via Hjo där vi käkade god mat på en trevlig restaurang och sen körde jag fel och vi var på väg mot Stockholm en kort stund innan det redde upp sig.  Pampigt värre! Ståndsmässig begravninskrypta Här står jag och tittar ner på Kata och hennes kista genom glasgolvet  Kata Missa inte den här restaurangen om du är i Hjo

  Väldigt många kök har inte tillräckligt med utrymme för all källsortering man förväntas göra idag. Mitt lilla kök har inte plats för mer än restavfall och komposterbart.  Nu är jag en person som gillar källsortering och tycker det är viktigt så idag har jag löst problemet med bristande utrymme. Med hjälp av ett par söner fick jag igår in det gamla ekskåpet från garaget till hallen. De, sönerna, har släpat på det skåpet åtskilliga gånger genom olika flyttar och jag är väldigt tacksam över att de orkade ännu en gång. Det är verkligen tungt! Men nu får det stå där det står och jag tror inte jag vågar be om hjälp med skåpet någon mer gång, haha.  Idag kollade jag in olika lösningar för att få in fyra kärl för sortering. Måtten på skåpet håller ju inte precis modern standard.  Det som passade bäst och som bara tog en enda hylla i anspråk var källsorteringset med utdrag. Clas Ohlsson visade sig ha precis vad jag sökte och dessutom en instruktionsfilm på hur man monterade det hela. Toppen!

  Idag är det ett helt år sedan Lasse somnade in. Ett väldigt turbulent år med så mycket sorg och saknad. Och den fortsätter naturligtvis, sorg är inget som bara försvinner plötsligt. Den finns där hela tiden, men mera lågmält nu och inte lika förtvivlat som då.  Det känns som att tiden gått rasande fort. Jag minns allt så tydligt, kan fortfarande höra hans röst och tycker att han var här nyss. Samtidigt har det hänt jättemycket under det här året.  Den där dagen för ett år sedan var inte oväntad, vi visste ju hur det skulle sluta, men den var det definitiva slutet och den smärtan som kommer av det är inget man kan förbereda sig på.  De goda minnena och kärleken lever kvar, tack och lov.  Idag träffades vi och åt lunch ihop, de flesta av Lasses barn, hans syster och jag. Sen fortsatte några av oss till kyrkogården och tände ljus och delade minnen.  En tung men ändå fin dag. Skönt att ha fina människor att dela den med.  I dagens tidning hade vi även satt in en minnesannons.  Lasse fatt

  Idag har syster och jag gjort ett besök i terapeutiskt syfte. Vi hade planerat det noga och pratat igenom hela saken först.  Saken är nämligen den att vi båda har fått aversion mot sjukhuset här i stan. Vi mår rent illa av att ens passera själva byggnaden och bara vägen dit ger oss dålig magkänsla. Även det tillhörande parkeringshuset känns svårt. Väldigt svårt. Vi körde dit med ångest, parkerade där med ångest, gick därifrån till sjukhuset med ångest över våra sjuka män, gång på gång i vintras. Alla ambulansfärder, alla besök på akuten, olika avdelningar och detta med var sin make som bara blev sämre och sämre. Inte särskilt konstigt att vi känner som vi gör. Min systers man kom ju inte ens därifrån utan dog där, min Lasse kom hem, döende.  Vi har pratat om våra känslor kring sjukhuset många gånger och insett att om vi själva skulle behöva sjukhusvård skulle det förmodligen bli en mental katastrof om vi inte gör nåt åt det hela. Så vårt första steg till bearbetning var att åka till

  Igår var det ett år sedan jag körde Lasse till akuten med misstänkt stroke.  Idag är det ett år sedan en bomb föll över oss när vi fick veta att han istället hade en hjärntumör som var ganska stor och troligen elakartad. Tiden stannade där och då och vi frös till is. Sen grät vi.   Mitt i allt detta hade vi två söner som fyllde år. En igår och en i morgon. Jag minns inte om vi ens gratulerade dem förra året? I år har jag i alla fall gratulerat båda två.  De där dagarna för ett år sedan känns på ett sätt som igår och på ett annat sätt som något som hände för väldigt längesedan. Så mycket har hänt under året som gått efter det. Ofattbart mycket.  Det är nog en väldig tur att man inte kan se in i framtiden för om något berättat för mig om allt som skulle komma att hända hade jag nog kastat in handduken direkt.  Nu när jag sitter här ett år senare är jag inte längre samma person som då och jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att bli densamma och inte livet heller. Det är ett su

  Jag har börjat packa så smått, inför min semesterresa på måndag. Det känns skönt med ett miljöombyte, men det är också känslosamt.  Varje år samma vecka, de senaste sex åren (med undantag för ett år under pandemin) har vi åkt till västkusten och träffat vårt härliga kompisgäng. Vi är alla rätt utspridda över landet så många av oss träffas bara under denna enda sommarvecka, även om vi håller kontakten digitalt under året i övrigt.  Men just denna vecka hyr vi ett stort hus och umgås, äter sjukt god mat och har trevligt. Fram till och med förra året var det Lasse och jag och två andra vänner som var värdar för detta arrangemang som kräver viss planering för att sätta i verket.  Redan för ett år sedan hade vi, helt enligt planen, förberett överlämnandet av arrangörskapet till fyra andra i gänget eftersom vi kände att vi gjort vårt i den frågan.  Tur var väl det eftersom det blev som det blev sedan.  Men för ett år sedan anade vi ju ingenting av detta hemska som skulle hända. Jag hade fu

  Idag tog jag en tur till kyrkogården. Först tittade jag till farmors och farfars grav som jag nyligen tagit över gravrätten till. Jag fixade lite där och satte dit en midsommarbukett. Senare ska jag köpa något att plantera där. Den lilla rabatten framför stenen har växt igen så det får bli lite grävande och fix.  Därifrån gick jag vidare till Lasses grav. I förrgår var det fyra månader sedan han förlorade kampen mot den elakaste hjärntumör man kan tänka sig. Och i morgon är det midsommarafton. Kanske är det det faktum att en storhelg stundar, sorgen blir ju värre då sägs det, men jag blev helt översvämmad av sorg när jag stod där och satte ned en midsommarbukett även till Lasse. Tårarna bara rann över och jag kunde inte sluta. Fast vad gör det att man gråter på en kyrkogård? Det är väl en ytterst lämplig plats egentligen. Jag grät så mycket att jag gjorde åt hela paketen med pappersnäsdukar som jag hade i handväskan. Går förövrigt ingenstans utan pappersnäsdukar nu för tiden. Jag sat

  Med posten idag fick jag armbandet jag beställde från Hjärnfonden.  Hjärntumör är en överjävlig sjukdom! Alla hjärntumörer är inte cancer men drabbar den som är sjuk och de anhöriga nog så illa ändå. Från hjärnan styrs ju liksom allt och beroende på var tumören sitter kan en mängd symptom uppkomma.  Afasi, känselbortfall, syn- och hörselrubbningar, dålig balans, minnesproblem, ljud- och ljuskänslighet, hjärntrötthet, humörförändringar, personlighetsförändringar, känslomässiga störningar, krampanfall, förändrad verklighetsuppfattning, depression, koncentrationssvårigheter, kraftlöshet och muskelsvaghet, huvudvärk, yrsel, illamående och mer.  Hjärntumörer är ett jävla elände och den värsta sortens hjärncancer är Glioblastom, som Lasse hade.  Mot Glioblastom finns inget bot. Ingen överlever en sådan tumör och prognosen är grymt dålig t o m med behandling. Allt som finns att göra syftar till att stoppa tillväxten och i bästa fall få tumören att krympa. Men det är bara tillfälligt. Det är

  Olika minnen dyker upp här så gott som dagligen. Ibland flera gånger per dag. Oftast är det vackra, positiva och roliga minnen.  Kanske för jag inte tillåter att de mer negativa minnena från Lasses sista månader i livet får ta plats och energi. Det är inte det jag vill minnas utan alla de friska åren och allt det vi har upplevt tillsammans.  Allt det jobbiga sjukdomen förde med sig har jag redan ältat och bearbetat till stora delar.  Här om dagen poppade ett väldigt roligt minne upp och jag kom på mig själv med att skratta högt. Alla ni som kände Lasse vet ju vilken sjuk humor han hade och vi delar säkert många sådana minnen.  Väldigt många minnen av alla hans dråpliga citat och talesätt dyker upp dagligen och jag kommer på mig själv med att säga dem. "Det löser sig", säger barnen och jag ofta och sen ler vi åt att vi citerar Lasse. "Det går att göra så men det är inte rätt", är ett annat, som jag ibland mumlar för mig själv när något går fel. Eller "Det är k

  Jag vill tacka alla som på olika sätt bidragit, tillfört och visat omtanke under Lasses sjukdomstid och bortgång.  Tack för alla blombuketter som lyst upp vårt hem.  Tack för all omtanke och värme, alla meddelanden och telefonsamtal, erbjudanden om att ringa vid alla tider på dygnet och alla andra gester som visat på empati.  Tack för bullar, kakor och middagsmat, hundvakt och annan praktisk hjälp.  Tack för alla fina ord, för all delad sorg, för att ni var så många som fanns där med närhet och omtanke. Tack för alla bidrag till Hjärnfonden och Cancerfonden. Tack till alla som delat så många fina minnen av Lasse.  Tack för alla tända ljus på minnessidan och alla vackra ord där.  Tack till er alla som deltog vid begravningen, skickade blommor och tände ljus. Tack för all kärlek och för att ni alla funnits där för oss och med oss hela vägen.  Tack från djupet av mitt hjärta! 

  Idag är det en månad sedan Lasse lämnade oss. Det är ofattbart för jag tycker att han var här hemma nyss. Men det har alltså gått en hel månad redan.  För mig känns det som om jag fortfarande lever med Lasse fastän han inte syns här. Han är liksom ändå med mig varje sekund, även i mina drömmar. Oftast drömmer jag om den person han var före sjukdomen. Stark, glad och full av livsvilja.  Jag tänker att det nog är bra för det är ju den Lasse jag vill minnas.  Varje morgon vaknar jag till insikten att han är borta. Det är tufft. Och vissa stunder känner jag mig sänkt av saknaden.  Ändå funkar vardagen på något konstigt sätt. Det gör mig förvånad. Hur kan livet bara fortsätta när något så här omvälvande har hänt? Men det gör det ju och jag får det att fungera. Det hade Lasse gillat. "Det löser sig", hade han sagt.  Idag har jag lämnat tillbaka bilen. Den var leasad och avtalet stod på Lasse. Den var för stor och för dyr för mig, så nu är den återlämnad.  Istället har jag fått lå

  I många år har jag haft ett och samma halsband på mig nästan alltid. Jag fick det av Lasse i början av vår relation.  Här om dagen tog jag av mig det. Halsbandet kändes som en sorglig och tragisk påminnelse av en tid i livet som jag nu ofrivilligt förlorat.  Tänkte att jag skulle köpa mig ett nytt halsband så småningom men satt och kikade på nätet för lite inspiration.  Jag kom fram till att jag ville ha ett halsband som minne av Lasse. Och fastnade för evighetssymbolen. Sen hittade jag ett svensk företag där man kunde beställa evighetssymbolen i silver med valfri gravering. Det lät som en fin idé. Funderade någon dag över vad för gravering jag ville ha och plötsligt landade den i hjärtat. Den kändes så helrätt och alla ni som kände Lasse, förstår säkert varför.  I förrgår fick jag hem halsbandet och det är verkligen så bra som jag hade tänkt mig. Klicka på bilden för större format. 

  Säkert har alla av er hört talas om det rosa bandet? Det som symboliserar bröstcancer, som sorgligt nog drabbar nästan 9000 personer varje år.  Men varje cancersort har sin egen färg på bandet och den cancerform Lasse drabbades av, Glioblastom, har färgen grå. Jag har googlat och letat men det verkar snudd på omöjligt att hitta ens den minsta lilla pin med det grå bandet. Hade gärna köpt ett annars.  Maj är hjärncancerns månad. Samma månad som Lasses födelsedag. 

  Igår hölls begravningen för vår älskade Lasse. Det var en oerhört tung och sorglig dag men också så fylld av kärlek från så många.  Familj, släkt, vänner och f.d kollegor, alla samlades i det fina kapellet. Totalt var vi 115 personer!  Det är en stark overklighetskänsla att Lasse är borta för samtidigt är han ju kvar här i våra hjärtan. Han betydde så mycket för så många!  Det var ett hav av blommor runt kistan och gråten var ständigt närvarande men också värmen och all omtanke.  Efter ceremonin var vi 79 personer som samlades till minnesstund. Vi åt och fikade och delade minnen och ännu fler kramar. En viktig stund.  Här kommer lite bilder och en av låtarna som spelades under begravningen.