Egalias egenheter

  I förrgår kom jag hem efter härliga dagar i fjällen med barn och barnbarn. Det började med att tre av oss fick skjuta på avresan ett par dagar p g a ett virus, men förra måndagen kom vi i alla fall iväg.  Både kroppen och knoppen får en smärre chock varje år p g a kuperad terräng och att bo i storfamilj, men med lite vila mellan varven går det fint. Som vanligt åkte jag inte skidor men bara att vara i miljön är härligt. Och att få umgås med alla mina älsklingar flera dagar i rad är guld värt!  Det har varit prat och skratt och jag har fyllt kvoten av gosiga barnbarnskramar med råge. För all del också lite trötta och ibland sura barn men vem kan vara glad jämt?  Jag är imponerad av tålmodiga föräldrar som outtröttligt klär på och av både barnen och sig själva flera gånger om dagen och som lyckas hålla reda på pjäxor, hjälmar, mössor, vantar och annat. Årets ord får bli ”PISTMASKIN,” då den var rena underhållningen dagligen för småttingarna. Vi bodde nämligen så nära...

  Idag är det två år sedan Lasse somnade in. Det är ofattbart att det gått så lång tid redan för minnet är så levande och jag tycker fortfarande att han var här nyss!  Fyra av Lasses barn och jag åt lunch tillsammans idag. Därefter fortsatte tre av oss till kyrkogården där vi tände ett ljus och pratade minnen. Det var en fin stund. Jag är tacksam för att vi har så mycket fint att minnas. Det är en stor tröst när livet inte blev som det var tänkt.    

  Det var ett tag sedan jag bloggade nu, så här kommer ett väldigt blandat inlägg om hur jag haft det, har det och vad jag ser fram emot.  Vintern är, som bekant, inte min årstid. Men denna vinter har ändå varit bättre än den förra och definitivt bättre än förrförra, som var ren fasa. Så det går framåt, kan man säga. Förra fredagen hängde jag med syster på hundträning i en lokal i stan. Det var hennes tax, Dixi, som fick lite aktivering. Där fanns olika banor med hinder och uppgifter att göra. Väldigt trevligt och kul att se. En tax är lite som en katt. En tax äger man inte, det är taxen som äger dig. Finns t o m en ramsa om taxars särart: "Kommer kallad men ej strax, född till slav är ingen tax". Tänk att det finns så mycket viljestyrka i en sån liten kropp! Dixi har en matte som har mångårig erfarenhet av hundträning, så jag har aldrig förr sett en tax med sådan följsamhet. Kul var det och trött var taxen när vi var klara.  Hälsade också på syrran och hennes hundar här ...

  Jag firar nyår i soffan iklädd myskläder i år.  Meningen var att fira med sönerna och deras familjer men kroppen är så arg på vädret så då får man inse sina begränsningar och stanna hemma. Det funkar det med, jag vet ju hur min kropp mår så här års.  Istället traskade jag ner till ICA på förmiddagen och botaniserade i deras välfyllda charkdisk. De har egna kockar där och lagar mycket själva så en del mumsigt följde med hem. I skrivande stund har jag bara efterrätten kvar. Chokladfondant!  Nu är det snart nytt år igen. Fasligt vad tiden går. När det gäller 2024 har det varit blandade blomsterfrön, kan man säga. Jag hade en riktigt bra sommar med många äventyr och nya upplevelser. Det känns bra att ha skapat egna, nya minnen. Samtidigt har sorgen varit ständigt närvarande och bearbetningen har fortsatt i alla lägen.  Jag har lärt mig att jag kan leva och vara glad samtidigt som sorgen och saknaden finns där. Allt mer får jag det att funka parallellt liksom....

  Jag är så tacksam och glad över årets jul! Redan i förväg verkade den lovande men jag har blivit så van vid att vad som helst kan gå åt h-e, så jag vågade inte riktigt hoppas.  Visserligen bidrog inte vädret till julstämningen alls, regn och barmark, men det bekommer mig inte. Julen började redan dagen före julafton då vi, barn, bonusbarn, respektive, barnbarn och jag var ute och åt på restaurang. Tjugoåtta personer tror jag att vi var! Så mysigt och kul. Jag fick en jättefin blombukett och presentkort som kommer att användas under nästa år.  Innan restaurangbesöket möttes vi upp på kyrkogården och tände ljus för Lasse. Traditionen med att gå ut och äta alla tillsammans dagen före julafton var hans idé från början.  Så saknad!  Efter maten drog vi vidare och umgicks en stund till. En riktigt härlig kväll!  På julafton kom en av sönerna med familj samt dotter med make hit på jullunch. Mina första julgäster i den här lägenheten. Vi åt gott och hade en mysig...

  Jag blev bonusmormor igen för några veckor sedan. Den lilla fick en besvärlig start i livet då ett hjärtfel uppdagades. Oroligt och skrämmande! Men nu är familjen hemma och tillsammans och ska fira en lugn jul. Stort grattis till dottern, E och A och välkommen till världen lilla H! ❤️ Jag har mestadels varit hemma senaste veckorna. Slagit in julklappar och sånt. I år får jag lunchgäster på julafton. Jättekul! Här om dagen stekte jag en ansenlig mängd köttbullar och har handlat lite av varje av gottigheter.  En av mina orkidéer har blivit totalt galen och åstadkommit inte mindre än tre blomstänglar nu mitt i vintermörkret. Fantastiskt! Den har några år på nacken så jag hoppas att den inte kör slut på sig alldeles.  Igår städade jag ordentligt här hemma. Städning görs bäst med musik i lurarna och jag kom fram till att det går fantastiskt bra att skura badrummet till ”Billie Jean” och att torka golv i takt med ”Highway to hell”!  Idag var det dags för den årliga julgr...

  Veckan har varit mycket lugn, förvånande nog. Det är bra, kroppen behöver det. Den är inte mycket att ha så här års, kroppen. Gillar inte väderomslagen och allt jag gör, gör jag sakta och försiktigt. Det mesta gör ont, men jag är van efter många år med sjuka muskler. Förrförra helgen träffade jag härliga små barnbarn. Lilla A visade mig hur bra hon lärt sig att cykla.  Här om dagen var jag på kyrkogården. Tidigare har jag satt batteriljus i gravlyktorna. När jag gjorde det var det mitt på dagen och de tänds när det blir mörkt. En människa med mitt kontrollbehov måste förstås kolla om detta stämde. Förberedd med både nya batterier och vanliga gravljus åkte jag dit. Men till min belåtenhet lyste det jättefint både hos mamma och Lasse. Känns bra att ljusen tänds på gravarna varje kväll.  Nu närmast väntar ett födelsedagskalas för den lilla cyklande damen ovan. Fyller fyra minsann.  Därefter inväntar jag julen. Alla, nästan alla, julklappar, är inköpta. Bara tre kvar m...

  Idag blev det en liten sväng på stan för att köpa några julklappar. Kläder stod på två barnbarns önskelistor. Nåja, för all del leksaker också men det har jag redan köpt. Så idag skulle jag handla kläder.  Den ena lilla älskar glitter och blått är favoritfärgen. Vad hittar jag i en affär om inte en blå glittrig mössa med matchande vantar. Bingo!, var min första tanke.  Sen tänkte jag en vända till. Mössan och vantarna var gjorda av akryl och det är inget som värmer så värst bra kalla dagar. Vet att föräldrarna själva föredrar naturmaterial med.  Härnäst utspelade sig ett scenario i min fantasi. Jag såg framför mig hur de stackars föräldrarna kämpade för att få på barnet vettiga och värmande mössor och vantar, medan fyraåringen, högröd i ansiktet av ilska vrålade ”JAG VILL HA MIN GLITTERMÖSSA!!!”  Åh hu! Bara själva fantasin fick mig att tycka så synd om stackars mamma och pappa att jag motstod frestelsen att köpa setet. Förnuftet fick råda på den punkten och j...

  Idag tog syster och jag en runda på kyrkogårdarna. Tyvärr har vi ju många att besöka. Allt för många.  Men det är fint att gå dit en sån här dag och i år sken solen, olikt november. På en av kyrkogårdarna träffade vi två av mina barnbarn med deras mamma och mormor. De hade tänt ljus för en morfar som också dog alldeles för tidigt.  Vi åkte iväg strax efter lunch så några fina ”mörkerbilder” blev det inte. Fick dock en bild från en av bonussönerna som besökte Lasses grav senare.  Låter bilderna tala: Hos mamma, mormor, morfar m.fl. Mormorsmor fick också ett ljus. I minneslunden tände vi ett ljus för pappa. Hos farmor och farfar. Många ljus hos Lasse. Ett helt ljushav i minneslunden. Systers man fick ett ljus och ett hjärta. På djurkyrkogården tände jag ett ljus för pälsklingarna Cita och Teo. Lasses grav i kvällsmörkret. Foto Mattias Björklund.

  Det här inlägget skrev jag förra veckan men behövde fundera och redigera lite mer innan jag kände att jag fick fram texten rätt. Med tiden har jag fått lite perspektiv på allt som hände förra året och ändå inte.  Det känns fortfarande helt galet att svågern, Lasse, mamma och Teo lämnade jordelivet på mindre än sex månader. Det är ett så svårsmält faktum att jag börjat undra om jag någonsin landar i den verkligheten. Alldeles nyligen fick jag återigen anledning att berätta om detta och det känns lika galet nu som när det alldeles nyss hänt. Som att jag ljuger, hittar på. Så overkligt att något sådant ens kan hända på så kort tid! Men med mitt förnuft vet jag ju att det är så. Och jag känner att jag accepterat det också trots att känslan av att ha upplevt något helt ofattbart kvarstår. ”Jaha, nu är det som det är”, som Lasse hade sagt när något inte gick som planerat. Och så är det ju. Samtidigt, när jag tänker tillbaka på tiden efter att allt hade hänt, inser jag hur mycket d...

  Det dröjde inte länge, efter att jag skrev förra inlägget, innan jag gav mig ut på nya äventyr. När vädret annonserade sommarvärme i början av förra veckan plockade jag fram resplanerna från min inställda juni-resa och bokade hotell. Kontaktade kära vännerna U och H och jodå, de ville träffas. Jag drog iväg i torsdags, eftersom min dans började i onsdags och den kan jag inte missa, och Växjö var mitt första stopp på resan. Bodde på ett kul litet hotell och tittade runt i stan. Växjöborna måste fullkomligt älska asiatisk mat, för jag har inte sett så många asiatiska restauranger någon annanstans!  Domkyrkan som verkligen var originell fick besök av undertecknad, liksom Utvandrarnas hus. Bilderna får tala. Glöm inte att klicka på bilderna för större format. Växjö domkyrka Pampig port Avskalad men ändå utsmyckad Ett…kyrkträd?  Imponerande orgel Glaskonst bakom altaret   Här hade man lyckats frilägga lite av de tidigare väggmålningarna  Jag tror att detta är dopfu...