Egalias egenheter

  Syster och jag pratade här om dagen om tomheten och saknaden som kommer när man förlorat en kär människa.  Den första tiden efter att någon gått bort är så hektisk med allt som ska ordnas och fixas. Det ska planeras begravning, göras bouppteckning och så allt pappersarbete.  Vi har båda upplevt att en inre stress också infinner sig under denna tid. Man stressas av måsten och rastlösheten i att plötsligt ha blivit ensamstående gör att man är snudd på övernitisk i att ta itu med saker.  För min del bottnade den där rastlösheten dels i en sorts rädsla för att sätta mig ned och känna efter, ett sätt att hålla sorgen på avstånd. Men också i min känsla att vad som helst kan hända och att jag måste skynda mig att göra saker för jag kan ju också dö när som helst.  Men så småningom börjar man ju bli klar med allt det där som behöver göras. Och då kommer saknaden på allvar. Det är en tung och jobbig känsla av tomhet.  Syrran och jag har konstaterat att det bästa är att tillåta den och att lära

Genom de flesta dagar funkar min vardag hyfsat och jag är fortfarande förvånad över det. Men tacksam samtidigt. Jag lever och försöker göra mitt bästa av situationen. En del dagar är dock tunga. Ofta känner jag det redan när jag vaknar. Varje morgon klubbar mig verkligheten på nytt, när jag inser att Lasse är borta. Så har det varit i två månader nu. De flesta dagar lyckas jag "klubba tillbaka", genom att ta itu med dagen. "Skalla dagen", som Mia Skäringer kallar det. Andra dagar funkar fint tills något speciellt dyker upp. Ett minne, en tanke, en bild, en låt. Det hände igår. Jag hade varit igång hela dagen och efter en skön promenad i vårvädret kom jag hem och slog på teven för att få lite ljud här hemma.  Det råkade bli kanal 3 och där pågick filmen Ghost som var på sluttampen och just när teven gick igång spelades Unchained Melody som börjar med orden: "Oh my love, my darling, I´m hungered for your touch" Jag tappade det totalt och sjönk ihop som en hö

  Idag är det två månader sedan Lasse somnade in. Fortfarande känns det som att han var här alldeles nyss. Det är en konstig känsla eftersom jag med mitt förnuft inser att det redan gått två månader, men inte känslomässigt. Han är fortfarande så levande i mitt minne och det känns sorgligt vackert på något sätt.  Med anledning av detta ville jag inte bara vara hemma idag. Inte så att jag flyr utan mer att jag söker ro i själen och skapar nya minnen. Lasse är ändå alltid med mig i hjärtat vart jag än beger mig.  Så i morse fixade jag matsäck, packade ryggsäcken och framåt förmiddagen gav vi oss iväg, Teo och jag.  Målet var Hyltenäs kulle eller Seatons kulle som den också kallas och det är det sistnämnda namnet jag hört i alla år. Har inte varit där sedan jag var liten så det kändes kul att återuppliva gamla minnen. Mobilens GPS fick leda vägen och jag körde på slingriga och vackra vägar. Efter en knapp timma var vi framme. Det såg ut som jag mindes fast finare med bänkar, bord och grill

  Mitt nya projekt är att odla på balkongen. Har gjort det lite förut men i år går jag all in.  Det känns, på något sätt, hoppfullt och trösterikt med det som spirar, gror och växer. En positiv motvikt till all sjukdom och död som varit en stor del av mitt liv senaste året.  Jag tycks ha någon sorts talang för att så små frön, för det gror och växer som bara den!  Jag har sått cocktailtomater, minigurkor, salladslök, rädisor, minimorötter och blommor som nu står och växer till sig i fönstren i väntan på varmare väder. Ser redan framför mig hur balkongen kommer att prunka i sommar. Om jag har lite flyt och tur.  Blir det inget av det  har jag i alla fall haft nöjet i att försöka. I bästa fall får jag en härlig skörd och kan dela med mig till nära och kära.  Idag tog jag med hunden till en närbelägen park och fotade lite vårblommor. Vi hade en skön promenad i solskenet. 

  Med posten idag fick jag armbandet jag beställde från Hjärnfonden.  Hjärntumör är en överjävlig sjukdom! Alla hjärntumörer är inte cancer men drabbar den som är sjuk och de anhöriga nog så illa ändå. Från hjärnan styrs ju liksom allt och beroende på var tumören sitter kan en mängd symptom uppkomma.  Afasi, känselbortfall, syn- och hörselrubbningar, dålig balans, minnesproblem, ljud- och ljuskänslighet, hjärntrötthet, humörförändringar, personlighetsförändringar, känslomässiga störningar, krampanfall, förändrad verklighetsuppfattning, depression, koncentrationssvårigheter, kraftlöshet och muskelsvaghet, huvudvärk, yrsel, illamående och mer.  Hjärntumörer är ett jävla elände och den värsta sortens hjärncancer är Glioblastom, som Lasse hade.  Mot Glioblastom finns inget bot. Ingen överlever en sådan tumör och prognosen är grymt dålig t o m med behandling. Allt som finns att göra syftar till att stoppa tillväxten och i bästa fall få tumören att krympa. Men det är bara tillfälligt. Det är

  Påsken är över och därmed den första storhelgen efter Lasses bortgång. Hela livet känns uppdelat i före och efter Lasse numera. Jag antar att det blir så när en stor och omvälvande händelse rubbar hela ens värld.  Lasse var inte den som gillade att göra något större väsen av storhelger. Lite god mat bara, så var han nöjd. P g a pandemin hade vi heller inga direkta påsktraditioner de sista åren. Jag tror faktiskt  det   var till hjälp för att minska saknaden.   Länge var påskdagarna tomma i min kalender och jag hade så smått börjat planera för massor av egentid, promenader med hunden och långa vilostunder i soffan. Men så blev det inte alls.  På långfredagen kom de flesta av Lasses barn hem till mig. Visserligen i ett sorgligt ärende. Vi skulle komma överens om vilken gravsten vi vill ha. Det var inte svårt. Över huvud taget har vi inte haft några problem med att komma överens om någonting under hela denna resan och det är jag så oerhört tacksam över. Vi har bra kommunikation och tänk

  Efter förra veckans värk och trötthet har jag känt mig bättre sen några dagar tillbaka och igår kände jag att jag behövde hitta på något.  Jag har, under alla år med Lasse, varit otroligt bortskämd när det gäller resor och utflykter. Det mesta fixade han. Det var han som hittade överallt, planerade, körde bilen, bokade flyg och hotell osv. Jag har bara behövt packa min väska och följa med.  Men igår tänkte jag att om jag inte tar tag i saken själv och börjar "öva" på att ge mig ut på egna äventyr blir jag ju sittande här hemma och det känns inte bra. Jag har fortfarande lusten att resa och upptäcka nytt. Det var som att jag hörde Lasses röst som sa: "Gör det bara! Det löser sig."  Och när jag tänkte vidare kom jag på att det är högsäsong för trandansen vid Hornborgasjön nu. Inte allt för långt hemifrån och jag har aldrig varit där men länge tänkt att jag vill uppleva den. Så jag hämtade info från deras hemsida, bestämde mig för att ge mig av tidigt och började för

  Olika minnen dyker upp här så gott som dagligen. Ibland flera gånger per dag. Oftast är det vackra, positiva och roliga minnen.  Kanske för jag inte tillåter att de mer negativa minnena från Lasses sista månader i livet får ta plats och energi. Det är inte det jag vill minnas utan alla de friska åren och allt det vi har upplevt tillsammans.  Allt det jobbiga sjukdomen förde med sig har jag redan ältat och bearbetat till stora delar.  Här om dagen poppade ett väldigt roligt minne upp och jag kom på mig själv med att skratta högt. Alla ni som kände Lasse vet ju vilken sjuk humor han hade och vi delar säkert många sådana minnen.  Väldigt många minnen av alla hans dråpliga citat och talesätt dyker upp dagligen och jag kommer på mig själv med att säga dem. "Det löser sig", säger barnen och jag ofta och sen ler vi åt att vi citerar Lasse. "Det går att göra så men det är inte rätt", är ett annat, som jag ibland mumlar för mig själv när något går fel. Eller "Det är k