För att ta det från början...

Nu kommer det ett antal inlägg med tillbakablickar för att ge bakgrunden till hela denna resa innan jag skriver om nutiden.

 

2022-07-27

Lasse berättar för mig vid frukosten att han känner sig ”rörig i huvudet”. Under vårt samtal kryper det fram att han slutat spela ordspel för två veckor sedan då detta inte fungerar längre. Jag blir observant men märker inte mer än en lättare tankspriddhet och vi bestämmer oss för att vänta till morgondagen.

2022-07-28 

Min yngste son fyller 35 år. 

Vid frukosten verkar Lasse mer förvirrad och tankspridd. Tar två bitar socker ur sockerskålen men vet inte var han ska göra av dem förrän jag säger att de ska vara i kaffet. Jag blir mer fundersam och vi ringer vårdcentralen och får en telefontid kl 13. Förvirringen känns påtaglig och jag vill ringa 112, vilket Lasse protesterar mot. Ringde 1177 som svarar snabbt och meddelar att vi ska åka in till akuten omgående, helst igår. ”En stroke”, tänker jag och vi åker direkt. ”En stroke”, säger även personalen på akuten och vi har turen att träffa en stroke-utbildad sköterska som omgående gör alla tester. Lasse körs iväg till datortomografi för att sen läggas in på stroke-enheten. Jag åker hem för att ta hand om hunden. Vid telefonkontakt senare får jag informationen att ingen stroke hittats. Lasse har fått remiss till magnetröntgen och kommer att flyttas till neurologen. Jag åker dit på eftermiddagen med grejer som han behöver. Vi får veta att svaret på magnetröntgen kommer nästa dag.

22-07-29 

Efter info från neurologen åker jag till sjukhuset på eftermiddagen för möte med behandlande läkare kl 14. Diagnosen blir ”ganska stor, elakartad hjärntumör”. Beskedet slår ned som en bomb. Vi tappar andan, gråter och kramas.  Vi får en stund för oss själva innan läkaren kommer tillbaka. Hon berättar att hon redan skickat all information till Neurokirurgen på Sahlgrenska. Lasse får åka hem över helgen, med mediciner och det är vi tacksamma för. Att han skulle stanna kvar på sjukhuset och jag skulle åka hem ensam kändes som en omöjlighet. Vi måste få vara tillsammans! Vi beställer hem mat, men ingen av oss har någon aptit. Vi gråter och pratar. Samlar oss lite och ringer bästa vännerna och alla våra barn för att berätta. Detta är inget vi kan hålla hemligt känner vi. Barnen gråter, vi gråter. Chocken är total. Vi ringer makens syster som är hos sin son i samma hus och ber henne komma upp. Vi pratar och gråter en bra stund och får hjälp av henne att informera övriga syskon. Hon erbjuder även hundvakt närhelst vi behöver vilket är mycket tacksamt. Vi tar varsin halv insomningstablett och sover oroligt och dåligt på natten.

22-07-30 

Helgen som följer är fruktansvärd. Vi fungerar knappt. Gråten tränger fram så snart jag pratar med någon, när jag försöker vila eller sova eller laga mat eller när som. Försöker få koll på hjärnspökena och sluta planera begravning. Vi pratar mycket och ibland drar vi helt makabra skämt vilket tycks lätta på trycket något. Bestämmer oss för att avboka den planerade minisemestern om några veckor, funderar över om vi kommer att kunna vara med på makens äldste sons bröllop över huvud taget. Jag går ”all in” på alla mediciner och känner mig tacksam över kursen i läkemedelshantering jag gick på 90-talet. Vi åker till apoteket och hämtar ut alltihop och köper en dosett. Jag sorterar och räknar, dubbelkollar och trippelkollar. Hunden är orolig och följer maken i hälarna vart han än går, t o m in på toa. Ångesten är så påtaglig att den känns i luften hemma och gör det svårt att andas. Jag skriver information om läget i den grupp på WhatsApp där vi håller kontakten med våra allra närmaste och käraste vänner. Alla blir lika ledsna och chockade, men vi får så mycket kärlek och erbjudanden om hjälp. Det värmer i hjärtat.

fortsättning följer