Egalias egenheter

  Nu ska jag berätta om den fantastiska upplevelsen jag nämnde helt kort i förra blogginlägget. Jag har blivit farmor igen! Bara en sån sak!  Jag har varit stand by inför födelsen för att ta hand om storasyster och det gjorde jag såklart. Men eftersom födelsen inföll förra torsdagen när jag lämnat henne på förskolan föll det sig så att jag fick den helt enorma bonusen och förmånen att vara med när han föddes!!  Det var inte alls planerat men det blev så och jag är så oerhört tacksam för det. Det var inte den första förlossningen jag varit med på, jag har ju liksom jobbat i branschen. Men att se sitt eget barnbarn födas, vilken grej alltså!  Han föddes av en mamma som är en total naturbegåvning på att föda barn och med en lugn, samlad och omhändertagande pappa. Bara det samarbetet var en upplevelse i sig.  Och för mig var det, förutom det fantastiska i hela händelsen, plåster på hjärtat och balsam för själen efter årets första halvår med nästan enbart sjukdom, död och begravningar.  Tys

  Jag börjar undra om det aldrig tar slut? Tycker inte jag är någon prylmänniska, har redan tidigare gjort mig av med massor av saker och gammalt arvegods, men herregud så mycket det är att plocka i! Jag har insett att det inte bara är flyttstök jag håller på med utan även döstädning. Lika bra att få det gjort samtidigt, tänker jag. När vi röjde ur mammas hus för några år sedan, syrran och jag, höll vi på i åtta månader innan det var tomt. Då sa jag att "aldrig någonsin vill jag utsätta mina barn för detta!". Så blir det inte heller. Nu har jag aldrig varit den samlare min mor var, men det blir ju ändå en del. Mycket gör jag av med och alla barnen blir väl snart tokiga på allt jag försöker pracka på dem. Men det är helt ok med mig att de tackar nej. Vill bara inte göra mig av med något utan att fråga dem först. Det de inte vill ha får gå till loppis. Är jag tveksam om något, vilket händer ibland, får det dock stanna. Men det är få saker och bara sånt jag tror jag kan komma at

  Fullspäckad dag idag! På förmiddagen styrde jag Edna ut på landet för att vara sällskapsdam åt syrrans tax några timmar. Taxen är just nu skendräktig och var föga imponerad över att det "bara" var jag som kom. Hon ville i alla fall följa med på promenad och blev även glad över ett godissök och lite annan aktivering. Annars var det gnälligt värre. Hon kan vara en riktig dramaqueen.  Från "drama-taxen" åkte jag vidare till arbetsterapeuten. Inget drama där mer än att hon konstaterade att jag har en kraftig inflammation i en sena i tummen. Den har bråkat länge med mig, tummen, men nu ska det bli ordning på den får vi hoppas. Den går nämligen inte att böja annat än med milt våld och då gör det så ont att jag skriker högt. Så för att förhindra att jag stöter emot och böjer den av misstag och för att den ska få vila har jag nu fått ett stöd som håller tummen i rak position. Lite små övningar ska jag också göra tre ggr om dagen. Stödet ska sitta på dygnet runt i sex veck

  Det händer inte så mycket som känns så angeläget att skriva om just nu. Inga utflykter och äventyr alls. Flytten är nog för mig denna höst då min ork fortfarande känns lite begränsad. Och sen övriga aktiviteter förstås. Dansen, leva-vidare-gruppen och lite promenader mellan varven.  Förra veckan var jag i alla fall på höstmarknad i stan med en god vän. Vädret var fint och det var rätt skönt att strosa runt.  Tog ett par bilder också.  Här om dagen började jag försiktigt närma mig borrskruvdragaren. Vi samarbetade bra vid första försöket, som bestod i att skruva loss fästet till en vägghylla.  Jag anar en början på en ny, fin vänskap! :D

  Äntligen kom Lasses gravsten på plats igår. Det blev känslosamt när jag fick mailet med ett foto.  Vi har väntat rätt länge på stenen p g a otydlig information och långa handläggningstider och det har varit ledsamt att graven bara varit en jordplätt med ett nummer på.  Men nu är stenen där och vi tycker den är fin. Idag åkte jag till kyrkogården och när jag kom dit var en av sönerna med ett litet barnbarn där. Det var gripande att se den i verkligheten. Samtidigt som det är skönt att den äntligen är klar känns det nu ännu mer definitivt att Lasse är borta för alltid.  Vi hjälptes åt att plantera och fixa och jag hade köpt med en gravlykta och ännu en liten sten. Det blev fint. Sen pratade vi om att Lasse hade ojat sig över detta. "Men så ni håller på!", hade han sagt. "Inte behöver ni lägga ut pengar på blommor och sånt, det är alldeles onödigt! Det hade varit bättre om ni lagt mig i en minneslund istället." Både sonen och jag kunde riktigt höra honom. Han ville i

  Oj, vilken fart det är på min tillvaro numera. Det är ju nästan stressigt att vara pensionär, haha!  Samtidigt känns det som en stor förmån att få ta igen lite av det jag missat med mina biologiska barnbarn. Min karriär som farmor inleddes inte alls på det sätt jag hade hoppats på. De två första barnbarnen föddes mitt under pandemin och mina förhoppningar om att få vara med på bl a babysim kom på skam. Jag har ju själv varit babysiminstruktör och hade verkligen sett fram emot att få plaska omkring i en bassäng med barnbarnen men därav blev intet. Dessutom är jag i riskgrupp och vid minsta infektion vågade vi inte träffas. Videosamtal blev räddningen.  När pandemin väl ebbade ut drabbades vi, som ni redan vet, av den förödande hjärntumören, Lasse och jag. Vi fick instruktioner att leva vidare med pandemirestriktioner när alla andra återfick lite frihet och längre fram blev Lasse så dålig att det var svårt för mig att lämna honom och åka på besök. Vid ett par tillfällen fick jag underb

  Nu har mitt rensande kommit ned på mikronivå! Idag har jag rensat bland mina syssaker. Detta har jag tänkt göra vid de tre senaste flyttarna men skjutit upp det. Jag har rensat bland en helt osannolik mängd knappar i olika storlek och färg, trådrullar, måttband och nålar. Jag har förundrats över hur många dragkedjor en människa man kan behöva? Särskilt som jag aldrig någonsin byter dragkedjor för att jag tycker det är krångligt. Vidare undrar jag varför jag tyckt mig behöva minst fem askar symaskinsnålar?  Nåväl, nu är allt sorterat och ska antingen skänkas eller säljas bortsett från det lilla jag tycker jag behöver spara. Jag hade tre olika syskrin att rensa. Nu sparar jag det största av dem, inte för att jag behöver så mycket utrymme utan för att det tillhört mamma.  När jag tömt det syskrinet så att jag kunde dammsuga det inuti upptäckte jag att botten var täckt med en bit av mitt skolbokspapper från tredje klass. En bit 60-talsnostalgi! Dammsugningen gick mycket försiktigt till v

  Idag på eftermiddagen samlades vi på kyrkogården och sänkte ned lilla mammas urna i familjegraven. Det var hennes önskemål att begravas i samma grav som sina föräldrar och farföräldrar.  Vi valde avsiktligt att vänta med urnsättningen till efter sommaren, helt enkelt för att syster och jag verkligen behövde en paus från död och begravningar.  Vädret var underbart och vi hade en liten kort ceremoni. Det var syrran och jag och tre av mammas barnbarn. Begravningsentreprenören var med och läste två fina dikter, bl a den från dödsannonsen, som mamma själv valt ut för längesedan.  Det kändes fint men förstås sorgligt, men nu är hon där hon ville vara efter detta livet. Vila i frid lilla fina mamma.  En gång blir allting stilla en gång får allting ro Ej något skall förvilla min själ på kvällens bro Ej skall jag se tillbaka, ej heller framåt än, allt minne är och vaka och liv och död min vän Pär Lagerkvist

  Idag har syster och jag gjort ett besök i terapeutiskt syfte. Vi hade planerat det noga och pratat igenom hela saken först.  Saken är nämligen den att vi båda har fått aversion mot sjukhuset här i stan. Vi mår rent illa av att ens passera själva byggnaden och bara vägen dit ger oss dålig magkänsla. Även det tillhörande parkeringshuset känns svårt. Väldigt svårt. Vi körde dit med ångest, parkerade där med ångest, gick därifrån till sjukhuset med ångest över våra sjuka män, gång på gång i vintras. Alla ambulansfärder, alla besök på akuten, olika avdelningar och detta med var sin make som bara blev sämre och sämre. Inte särskilt konstigt att vi känner som vi gör. Min systers man kom ju inte ens därifrån utan dog där, min Lasse kom hem, döende.  Vi har pratat om våra känslor kring sjukhuset många gånger och insett att om vi själva skulle behöva sjukhusvård skulle det förmodligen bli en mental katastrof om vi inte gör nåt åt det hela. Så vårt första steg till bearbetning var att åka till

  Mitt i allt, under förra veckan, när jag redan var mer fullbokad än på länge, dök en lägenhet upp. Väldigt olämpligt men samtidigt lämpligt.  Under förra veckan var jag behjälplig med två av barnbarnen under ett par dagar, så jag övernattade där, först på tisdagen och sen på fredagen. Sen skulle jag också hinna fixa till mig för lördagens bröllop med besök hos frisör m.m.  Så veckan kändes verkligen fullspäckad med mina mått mätt. Att passa små barnbarn är ju underbart och jag skickas direkt tillbaka till hur det var när mina egna barn var små. Kroppen är dock drygt 30 år äldre och inte längre lika samarbetsvillig, haha.  I början av veckan fick jag i alla fall svar på en intresseanmälan jag skickat in på en lägenhetsannons förra helgen. Hyresvärden ville att jag skulle ringa upp och skickade sitt telefonnummer. Så jag ringde på måndagen, fick tid för visning på tisdagen, tackade ja på onsdagen och skrev kontrakt på torsdagen!  Naturligtvis kollade jag upp hyresvärden mycket noga och

  I lördags var jag på bröllop! Min älskade dotter och hennes sambo gifte sig och det var en så fin, härlig och rolig dag.  Jag tror att brudparet och varenda bröllopsgäst oroligt kollade någon väderapp flera gånger om dagen hela förra veckan för vigseln var utomhus. Men de hade en helt otrolig tur med vädret! Det regnade dagen före och dagen efter, men just i lördags var det uppehåll, t o m sol och varmt. Helt osannolikt så som vädret har varit ända sedan efter midsommar typ.  Vigseln hölls i en mycket fin trädgård och brudparet var strålande vackert. Underbar musik också. Inte många ögon var torra, tror jag.  Efter vigseln promenerade de nygifta och alla gästerna till en närbelägen spårvagnshållplats, där en äldre spårvagn i retrostil skulle transportera oss alla till festlokalen. Ett väldigt kul inslag under dagen!  När vi kom fram stod där tre män i gammaldags uniformer kring en stor kanon! Det skulle skjutas bröllopssalut och helt traditionsenligt skulle det sista av de tre skotte

  Veckan som gått har varit så fullspäckad och så mycket har hänt, mest positiva saker. Jag kommer att berätta om detta i några olika inlägg de närmaste dagarna.  Men idag väljer jag att uppmärksamma och minnas vår älskade Lasse, för just idag är det sex månader sedan han lämnade oss. Ett konstigt halvår med mycket sorg och saknad men också tacksamhet över de fina år vi fick tillsammans.  Tidigare ikväll tog jag en sväng till kyrkogården. Fler hade uppmärksammat dagen och varit där och tre fina buketter finns där nu. 

  Igår var det ett år sedan jag körde Lasse till akuten med misstänkt stroke.  Idag är det ett år sedan en bomb föll över oss när vi fick veta att han istället hade en hjärntumör som var ganska stor och troligen elakartad. Tiden stannade där och då och vi frös till is. Sen grät vi.   Mitt i allt detta hade vi två söner som fyllde år. En igår och en i morgon. Jag minns inte om vi ens gratulerade dem förra året? I år har jag i alla fall gratulerat båda två.  De där dagarna för ett år sedan känns på ett sätt som igår och på ett annat sätt som något som hände för väldigt längesedan. Så mycket har hänt under året som gått efter det. Ofattbart mycket.  Det är nog en väldig tur att man inte kan se in i framtiden för om något berättat för mig om allt som skulle komma att hända hade jag nog kastat in handduken direkt.  Nu när jag sitter här ett år senare är jag inte längre samma person som då och jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att bli densamma och inte livet heller. Det är ett su

  Igår drog jag iväg för att träffa äldste sonen med familj. Mina små barnbarn där är tre och ett år gamla så där går det vilt till. Jag var så välkommen eftersom treåringen just nu leker Bamse. Själv är hon Bamse, pappa är Skalman, mamma Lille Skutt och lillebror är Husmusen. Då fattas det ju en farmor och där kom jag, mycket lägligt. Det var en härlig dag. Förra veckan hälsade jag på min andre son där en underbart underfundig liten 2½-åring bor. Så uppfriskande med barnbarn! Men tröttande för en redan trött farmor också. Slocknade som ett ljus i går kväll, haha.  Idag på förmiddagen hade jag ett bokat besök hos min kurator. Hon är fantastiskt bra att prata med och visar, i det hon säger, att hon uppfattar mig och det jag uttrycker samt förstår att jag känner som jag gör. Efter dagens besök insåg jag hur mycket jag har förträngt eller snarare lagt åt sidan. Jag brukar inte göra det men det har varit tvunget när den ena sorgen staplats på den andra under ett halvårs tid.  Men när jag f

  Dagen idag har bestått av diverse vardagsfix. Som vanligt är Lasse med i allt jag gör på något sätt.  På förmiddagen gick jag till affären eftersom skåpen gapade rätt tomma här. Fick syn på en jättefin blomma som skulle passa så bra istället för min halvvissna krasse på balkongen. Funderade en stund på den och hörde inom mig hur Lasse sa: "Men köp den om du vill ha den!". Och då gjorde jag det.  Prärieklocka Efter lunch var det meningen att jag skulle vara hundvakt men den lilla hunden råkade få en sträckning under morgonrastningen och behövde vara hemma och vila sig i form.  Så jag funderade över vad jag skulle hitta på istället och bestämde mig för att ta tag i skräpet som jag lagt i en hög i källarförrådet. Sagt och gjort skred jag till verket och sorterade upp det, lastade in i bilen och körde till återvinningen. Det var inte så mycket som jag trodde och inga tunga grejer.  Det var längesedan jag var på återvinningen och på vägen dit tänkte jag på när vi skulle flytta f

  Igår var det fem månader sedan vi förlorade Lasse. Det känns helt osannolikt och i min värld var han här alldeles nyss. Men sorgen kanske har en egen tideräkning?  Jag tog en tur till kyrkogården och köpte med mig en liten bukett och en sten som dekor. Det känns frustrerande att gravstenen inte är på plats ännu. Det har varit en del turer med den då den första stenen vi beställde inte blev godkänd och det tog kyrkogårdsförvaltningen över en månad att informera oss om detta. Vi fick börja om från scratch, lusläsa reglerna för just det kvarteret och ändra en massa. Men nu är den i alla fall godkänd och på g. När den kommer upp kan vi plantera något varaktigt och göra fint på ett helt annat sätt. Just nu är det rent deprimerande att mötas av en jordplätt med en pinne med nummer på. Men vi gör det bästa av situationen medan vi väntar.  Ett av barnbarnen, som har en större samling bilar som oftast ingen annan får låna, delade frikostigt med sig av en polisbil som han tyckte farfar skulle

  Nu står inläggen på kö i mitt huvud och ämnena varierar väldigt så jag väljer att göra flera kortare inlägg än ett enda långt.  Vi hade var sin likadan ring, Lasse och jag. Det var inga förlovningsringar utan dessa ringar köpte vi för längesedan då vi blev erbjudna dem av en vän som i sin tur hade en vän som var silversmed och gjorde unika och annorlunda ringar i begränsad upplaga. Vi gillade ringarna och använde dem så gott som dagligen. Strax innan vi gifte oss lät vi gravera in datumet för vår första date i dem.  När Lasse gick bort satte jag på mig hans ring också. Den var förstås för stor för mitt ringfinger men passade bra på långfingret. Efter bara ett par månader kände jag något som skavde och upptäckte att hans ring hade spruckit!  Ringarna hade en speciell betydelse för mig och efter lite funderande hade jag en idé om hur de skulle leva vidare. Jag tog med dem och gick till en juvelerarbutik. Eftersom ringarna "bara" var av silver vägrade de att ta emot och göra o

  I söndags kom jag tillbaka hem efter veckan vid kusten med vännerna. När jag åkte var min reservplan att om det hela blev för jobbigt kunde jag alltid åka hem igen. Men jag stannade hela veckan och kom hem med värme, glädje och ny energi.  Veckan i det underbara huset gjorde mig gott. Visst var det annorlunda mot tidigare år. Jag åkte som gäst, inte som arrangör och jag åkte utan Lasse. Jag körde dit helt själv för första gången och fick använda min gps eftersom jag mest suttit i baksätet och pladdrat med väninnan under alla resor dit tidigare.  Hela grejen stärkte mitt självförtroende. Resan gick mycket bra och humöret steg ju mer jag närmade mig.  Jag har blivit mött med så mycket kärlek och omtanke hela veckan och haft möjlighet att vila när jag behövde. Jag har skrattat mer än på mycket, mycket länge. Mina fötter ville mörda mig p g a de högklackade som jag tvingade på dem var och varannan kväll när jag bytte om till middagen men jag ville känna mig fin och det gjorde jag.  Lasse

  Det blev en riktigt trevlig midsommarhelg, trots allt. På midsommarafton umgicks jag med nära och kära, åt god mat och gjorde årets badpremiär för mig, med ett litet barnbarn. Vi åkte till ett midsommarfirande och vädret var fantastiskt. Helt lagom varmt och det fläktade skönt.  Midsommardagen hade jag inget planerat och det var med avsikt. Jag har absolut inte full ork och energi just nu, så det gäller att hejda sig själv och se till att man får tid för återhämtning. Men redan på förmiddagen blev jag rastlös och vädret var fint. Började kolla på evenemang för att hitta något kul att göra men kunde konstatera att på midsommardagen händer absolut ingenting alls i vår stad! Då kom jag att tänka på "Hitta ut". Det är en aktivitet där man promenerar omkring och letar efter checkpoints. Lite som orientering fast man behöver inte springa och det går inte på tid. Man laddar ned en app och där finns kartor och så registrerar man de checkpoints man hittar i appen.  Jag provade det f

När man är i ett sorgearbete går det inte att stressa fram något. Man får ha förståelse för sig själv och ge sig själv tid att läka. När marken rämnar ordentligt under fötterna och sorg läggs på sorg utan att man hinner bearbeta, som för kära syster och mig gäller det verkligen att ha tålamod. Inte alla förstår detta och det är nog inte konstigt alls.  Vår ork är begränsad, vår sociala förmåga likaså. Minnet är det lite si och så med också. Våra hjärnor är rätt överbelastade för tillfället. Vi kan bli toktrötta av minsta lilla om det är "fel" dag och det är det ganska ofta. Så jag är så oerhört tacksam över att vi har varandra när det nu blev som det blev. Vi förstår varann och när vi gör saker tillsammans är det helt ok att hålla ett lugnt och lågt tempo som vi båda anpassar efter varann och oss själva.  Sakta, sakta tar vi oss framåt. Rätt vanligt är att går enligt principen "två steg framåt och ett steg bakåt". Uttrycket "gå vidare" är vanligt förekomma