Hektiskt pensionärsliv

 Oj, vilken fart det är på min tillvaro numera. Det är ju nästan stressigt att vara pensionär, haha! 

Samtidigt känns det som en stor förmån att få ta igen lite av det jag missat med mina biologiska barnbarn. Min karriär som farmor inleddes inte alls på det sätt jag hade hoppats på. De två första barnbarnen föddes mitt under pandemin och mina förhoppningar om att få vara med på bl a babysim kom på skam. Jag har ju själv varit babysiminstruktör och hade verkligen sett fram emot att få plaska omkring i en bassäng med barnbarnen men därav blev intet. Dessutom är jag i riskgrupp och vid minsta infektion vågade vi inte träffas. Videosamtal blev räddningen. 

När pandemin väl ebbade ut drabbades vi, som ni redan vet, av den förödande hjärntumören, Lasse och jag. Vi fick instruktioner att leva vidare med pandemirestriktioner när alla andra återfick lite frihet och längre fram blev Lasse så dålig att det var svårt för mig att lämna honom och åka på besök. Vid ett par tillfällen fick jag underbar hjälp av bonusbarnen för att kunna besöka mina egna, men då krävdes också att alla var friska. 

Numera går min lilla bil nästan på autopilot mot Göteborg. Senast igår åkte jag däråt för att bidra med lite hjälp med två små vildingar, 1 och 3 år gamla. Deras mamma gjorde en liten operation och behövde vila efteråt så barnens pappa och jag hjälptes åt med "småbusarna". Natten tillbringade jag med ettåringen som "sängkompis". Vi sov rätt gott ihop men det är klart att det är stor skillnad när man har en liten bredvid sig som mumlar, gnyr, snarkar och söker kontakt lite till och från under natten. Men hur mysigt som helst var det. Vid lunchtid idag åkte jag hem och då ryckte mormor in istället. 

På hemvägen rullade det på. Rv 40 är inte precis kul, men den är bra och det går fort. (Inte olagligt fort för min del!) En liten bit innan Borås tog det stopp! Polisen hade någon sorts "mega-jätte-kontroll" och köerna var långa. När jag äntligen kom fram till själva kontrollen stod där en skylt med att vägen var avstängd och två polisbussar stod på tvären över båda körfälten. Jag blev dock vinkad förbi alltihop. En tant i en liten Toyota Yaris ser nog helt enormt oskyldig ut. Läste senare att de bl a gjort ett större beslag av narkotika. Bra jobbat! 

Som tur var hade jag åkt hemåt med bra tidsmarginal så jag hann utan problem till dagens nästa programpunkt, Leva-vidare-gruppen. Vad vi pratar om där stannar där men dagens programpunkt var tung. Sjukdomstid och död. Det var gripande att ta del av andras berättelser och dela sin egen. Vi led med varann, kände igen oss och hade bra samtal. Syster och jag var trötta när vi gick därifrån. Det var en väldigt känslosam träff med just därför är det viktigt att prata och ventilera och inte hålla allt inom sig. 

Efteråt gick vi till ett ställe och åt varsin väldigt god paj och därefter fortsatte jag till veckans linedance. Tala om att kastas mellan ytterligheter. Huvudet var trött, men kroppen mådde verkligen bra av att röra sig till musiken. 

När jag väl kom hem var det kväll och efter en dusch har jag landat i soffan. Nu behöver jag vila lite. Men om något barn/barnbarn behöver mig så ligger jag i startgroparna.

Snart står farmor stand-by för att rycka ut som barnvakt till en blivande storasyster när ett småsyskon ska födas. 

Ja och så ska det förstås dansas mera, flyttlådor ska packas, samtal ska ringas, papper ska lämnas in, bilen ska på verkstad, soffa ska beställas, födelsedagar ska firas, barnbarn ska gosas med m.m.

Idag är det sju månader sedan Lasse somnade in och jag har knappt hunnit tänka på det. Men han finns ju alltid med i mitt hjärta förstås. Alltid älskad - aldrig glömd. 

Men i natt ska jag sova som en stock först och främst. Hoppas jag! 

Jag som trodde livet var lugnt som pensionär! 

Hittade ingen bild som illustrerade denna text så ni får hålla tillgodo med en vacker morgonhimmel jag fotade i veckan.