Gå vidare eller gå framåt?

När man är i ett sorgearbete går det inte att stressa fram något. Man får ha förståelse för sig själv och ge sig själv tid att läka. När marken rämnar ordentligt under fötterna och sorg läggs på sorg utan att man hinner bearbeta, som för kära syster och mig gäller det verkligen att ha tålamod. Inte alla förstår detta och det är nog inte konstigt alls. 

Vår ork är begränsad, vår sociala förmåga likaså. Minnet är det lite si och så med också. Våra hjärnor är rätt överbelastade för tillfället. Vi kan bli toktrötta av minsta lilla om det är "fel" dag och det är det ganska ofta. Så jag är så oerhört tacksam över att vi har varandra när det nu blev som det blev. Vi förstår varann och när vi gör saker tillsammans är det helt ok att hålla ett lugnt och lågt tempo som vi båda anpassar efter varann och oss själva. 

Sakta, sakta tar vi oss framåt. Rätt vanligt är att går enligt principen "två steg framåt och ett steg bakåt".

Uttrycket "gå vidare" är vanligt förekommande när det pratas om sorgearbete. Ofta sagt av hurtiga besserwissers som inte vet vad de pratar om och alldeles för tidigt i processen. För mig känns "gå vidare" som något jag gör när jag lägger en dålig relation bakom mig eller lämnar ett lite halvtaskigt jobb. Gå vidare... jag släpper det som varit och gör något annat. 

Men att släppa en älskad människa är inget man gör lättvindigt. Jag tror t o m att det ofta är omöjligt. Istället tänker jag att jag går framåt. I början med väldigt små steg, men jag tror de blir större senare. Jag vet inte, för jag är inte där än, jag killgissar bara. 

Just nu snurrar min kompass runt. Jag vet inte riktigt vem jag är, vart jag är på väg eller vilka beslut jag ska fatta. Det får vara så. Men jag jobbar på att röra mig framåt. 

Gå framåt är, för mig, att göra något, stort som smått, förändra mitt liv mycket eller lite, anpassa mina vanor och min vardag, men med alla minnen i hjärna och hjärta och med all den kärlek som fortfarande lever i mig. Jag går inte vidare, jag går framåt. 

För hela tiden bär jag med mig hur de älskade individerna jag förlorat påverkat mig, hur relationerna format mig och gett mig erfarenheter som gjort mig till den jag är idag. Så jag går framåt med Lasse, mamma, K-Å och Teo i kärleksfullt minne bevarade. Det känns mycket bättre för mig än att gå vidare.