Fem ofattbara månader

 Igår var det fem månader sedan vi förlorade Lasse. Det känns helt osannolikt och i min värld var han här alldeles nyss. Men sorgen kanske har en egen tideräkning? 

Jag tog en tur till kyrkogården och köpte med mig en liten bukett och en sten som dekor. Det känns frustrerande att gravstenen inte är på plats ännu. Det har varit en del turer med den då den första stenen vi beställde inte blev godkänd och det tog kyrkogårdsförvaltningen över en månad att informera oss om detta. Vi fick börja om från scratch, lusläsa reglerna för just det kvarteret och ändra en massa. Men nu är den i alla fall godkänd och på g. När den kommer upp kan vi plantera något varaktigt och göra fint på ett helt annat sätt. Just nu är det rent deprimerande att mötas av en jordplätt med en pinne med nummer på. Men vi gör det bästa av situationen medan vi väntar. 

Ett av barnbarnen, som har en större samling bilar som oftast ingen annan får låna, delade frikostigt med sig av en polisbil som han tyckte farfar skulle ha när de var där senast. Så fint! 

Jag hade även ett annat ärende på samma kyrkogård. Nyligen tog jag över gravrätten till min farmors och farfars grav, där även en faster ligger begravd. Deras sista barn som ännu lever bor på äldreboende flera mil bort och hade avsagt sig rätten, visade det sig. Men det kändes fel att graven skulle tas bort redan och eftersom den ligger så nära Lasses har jag inga problem att se till den när jag ändå är där. Den lilla planteringsytan var helt igenväxt med gräs och såg sorgligt övergiven ut, så dit köpte jag med mig ett par blommor och en liten ängel som dekoration. Sen var det bara att börja gräva, röja, rycka bort gräs och vända jord. Det tog en stund, men jag blev väldigt nöjd med resultatet. Se så fint det blev!