Eftertänksam idag

 Igår var det ett år sedan jag körde Lasse till akuten med misstänkt stroke. 

Idag är det ett år sedan en bomb föll över oss när vi fick veta att han istället hade en hjärntumör som var ganska stor och troligen elakartad. Tiden stannade där och då och vi frös till is. Sen grät vi.  

Mitt i allt detta hade vi två söner som fyllde år. En igår och en i morgon. Jag minns inte om vi ens gratulerade dem förra året? I år har jag i alla fall gratulerat båda två. 

De där dagarna för ett år sedan känns på ett sätt som igår och på ett annat sätt som något som hände för väldigt längesedan. Så mycket har hänt under året som gått efter det. Ofattbart mycket. 

Det är nog en väldig tur att man inte kan se in i framtiden för om något berättat för mig om allt som skulle komma att hända hade jag nog kastat in handduken direkt. 

Nu när jag sitter här ett år senare är jag inte längre samma person som då och jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att bli densamma och inte livet heller. Det är ett surt äpple att bita i när man inte själv valt livsförändringen. 

Men jag lever ju i alla fall, till skillnad från svågern, Lasse, mamma och Teo. Jag lever ok, ibland t o m ganska bra, andra dagar rätt halvdant. Det får duga. Dock längtar jag efter att kunna känna mig lite gladare, men det kommer nog.