Ett terapeutiskt besök

 Idag har syster och jag gjort ett besök i terapeutiskt syfte. Vi hade planerat det noga och pratat igenom hela saken först. 

Saken är nämligen den att vi båda har fått aversion mot sjukhuset här i stan. Vi mår rent illa av att ens passera själva byggnaden och bara vägen dit ger oss dålig magkänsla. Även det tillhörande parkeringshuset känns svårt. Väldigt svårt. Vi körde dit med ångest, parkerade där med ångest, gick därifrån till sjukhuset med ångest över våra sjuka män, gång på gång i vintras. Alla ambulansfärder, alla besök på akuten, olika avdelningar och detta med var sin make som bara blev sämre och sämre. Inte särskilt konstigt att vi känner som vi gör. Min systers man kom ju inte ens därifrån utan dog där, min Lasse kom hem, döende. 

Vi har pratat om våra känslor kring sjukhuset många gånger och insett att om vi själva skulle behöva sjukhusvård skulle det förmodligen bli en mental katastrof om vi inte gör nåt åt det hela. Så vårt första steg till bearbetning var att åka till sjukhuset och ta en fika i kafeterian. Det gjorde vi idag. 

Det var inte med några positiva känslor vi närmade oss precis, men vi gjorde det. Dock kändes p-huset bara för mycket så vi valde en annan parkering och gick mot huvudingången. Vi var två och vi hade varann. 

Vi pratade om hur vi kände oss, vad vi tänkte på, kunde t o m prata om vissa minnen kring allt vi upplevt och vi kunde peppa varann att "det här går bra", även om ingen av oss mådde helt prima. Fikan var god, varsitt väldigt färskt wienerbröd med vanilj unnade vi oss och vi kunde även prata om annat än var vi befann oss och vad som hänt där i vintras. 

Jag berättade om mina känslor inför vägen via kulverten och hissarna där. Den vägen kändes för mycket att ge sig på idag. Syrran hade mer negativa känslor för trappan i entréhallen och ville att vi skulle gå upp för den. Det gjorde vi. Däruppe gick vi åt ett helt annat håll än hon gjort då och tittade på en utställning om sjukhusets historia. Det avledde våra tankar lite och vi kunde t o m skratta ibland. 

Efter det gick vi ned för samma trappa igen och ut i friska luften. Det borde känts som en lättnad, kan man tycka, men då blev vi påminda om varje gång vi gått därifrån med ångest över hur våra män mådde och över att lämna kvar dem där varje gång vi gick därifrån. Det tog promenaden till parkeringen innan vi kunde andas riktigt normalt igen. 

Men vi gjorde det! Ett första steg i en bearbetning. En enda del i allt det man har att kämpa med som kvarvarande anhörig. Det finns säkert många fler som oss, men jag har faktiskt aldrig hört någon prata om just denna biten, någonsin. Den kanske försvinner i den stora sorgen?

Vi ska besöka sjukhuset igen. Parkera i p-huset. Gå i den där kulverten, åka i hissen. Själv är jag ju patient på hematologen och ska dit på besök så småningom. Visserligen är det nästan två år dit, men den avdelningen ligger vägg i vägg med onkologen, vilket just nu gör mig kraftigt illamående vid blotta tanken. 

Sakta men beslutsamt ska vi närma oss, ta oss förbi akutintaget, traska i några korridorer. Huvudsakligen blir folk friska på sjukhus. De flesta, inte alla. Vi får jobba vidare med våra känslor av ångest, skräck och fasa och inse att det som hände då är historia nu. Som jag sa när vi satt och fikade: "I det här huset föds ljuvligt söta små bebisar... också".