Äntligen!

 Äntligen kom Lasses gravsten på plats igår. Det blev känslosamt när jag fick mailet med ett foto. 

Vi har väntat rätt länge på stenen p g a otydlig information och långa handläggningstider och det har varit ledsamt att graven bara varit en jordplätt med ett nummer på. 

Men nu är stenen där och vi tycker den är fin. Idag åkte jag till kyrkogården och när jag kom dit var en av sönerna med ett litet barnbarn där. Det var gripande att se den i verkligheten. Samtidigt som det är skönt att den äntligen är klar känns det nu ännu mer definitivt att Lasse är borta för alltid. 

Vi hjälptes åt att plantera och fixa och jag hade köpt med en gravlykta och ännu en liten sten. Det blev fint.

Sen pratade vi om att Lasse hade ojat sig över detta. "Men så ni håller på!", hade han sagt. "Inte behöver ni lägga ut pengar på blommor och sånt, det är alldeles onödigt! Det hade varit bättre om ni lagt mig i en minneslund istället."

Både sonen och jag kunde riktigt höra honom. Han ville inte vara till besvär. Men vad han inte förstod är att vi verkligen vill ha det "besväret". Att graven är en viktig plats för sorgen och minnena. 

När jag åkte hem därifrån kände jag mig plötsligt arg. Det var längesedan nu, som jag kände ilska över det som hänt. Men idag kände jag mig arg över att jag skulle åka hem och sitta ensam i soffan medan min älskade man har sin plats på kyrkogården. Men livet är inte rättvist. Jag tillät mig att vara arg en stund och sedan gick det över igen.