Egalias egenheter

  Jag skriver mycket om mitt vardagsliv numera. Det är en ventil för mig för att skriva ned vad jag gör för det hjälper mig att inse att jag faktiskt lever vidare. Men sorgen finns naturligtvis fortfarande och jag lever med den varje dag. Alla minnen t ex. Det går inte en dag, knappt en timma utan att jag tänker på Lasse eller blir påmind på något sätt. Jag kan t ex inte se en polisbil utan att tänka på honom. Behöver inte se den heller, det räcker med att höra sirenerna.  Det kan vara ett tv-program som vi brukade se tillsammans eller som jag vet att han hade gillat. Eller minnen av händelser, saker han sagt, gemensamma upplevelser osv. Och så musiken då. Det är först nu, över ett halvår efter att Lasse gick bort, som jag har börjat lyssna på musik igen. Vissa av mina spellistor klarar jag fortfarande inte av. Det är så många låtar vi hade minnen av!  Men jag vill gärna ha radion på när jag kör bil och då händer det oundvikligen att det spelas låtar som väcker minnen. Här om dagen, nä

  Här kommer någon sorts sammanfattande inlägg av diverse händelser i vardagen på senare tid.  Jag har besökt IKEA. Vet inte när jag var där sist för det är inte min favoritaffär (liksom de flesta andra affärer iofs). Men jag behöver en ny soffa till min nya lägenhet eftersom min nuvarande är alldeles för stor. Om någon behöver en soffa med dubbla divaner och i hyfsat skick, så hör gärna av er!  På IKEA´s hemsida hade jag sett en soffa som jag blev snudd på kär i, men jag kan ju inte köpa en soffa "i blindo" liksom, så det blev en tur dit för att se soffan i verkligheten och provsitta den. En god vän åkte med. Vi började med att ladda med en lunch i restaurangen och sen traskade vi runt hela alltet. Soffan hittade vi och provsatt den. Den var lagom stor, trevlig färg och skön att sitta i så det var toppen. Vi såg också mycket annat fint och praktiskt, så det lär bli en sväng till dit så småningom. Soffan kommer jag dock att beställa med hemkörning. Vi hade en riktigt trevlig

  Idag på eftermiddagen samlades vi på kyrkogården och sänkte ned lilla mammas urna i familjegraven. Det var hennes önskemål att begravas i samma grav som sina föräldrar och farföräldrar.  Vi valde avsiktligt att vänta med urnsättningen till efter sommaren, helt enkelt för att syster och jag verkligen behövde en paus från död och begravningar.  Vädret var underbart och vi hade en liten kort ceremoni. Det var syrran och jag och tre av mammas barnbarn. Begravningsentreprenören var med och läste två fina dikter, bl a den från dödsannonsen, som mamma själv valt ut för längesedan.  Det kändes fint men förstås sorgligt, men nu är hon där hon ville vara efter detta livet. Vila i frid lilla fina mamma.  En gång blir allting stilla en gång får allting ro Ej något skall förvilla min själ på kvällens bro Ej skall jag se tillbaka, ej heller framåt än, allt minne är och vaka och liv och död min vän Pär Lagerkvist

  Här kommer lite blandade funderingar från mig så här en tisdagskväll.  Sen den förrförra hektiska veckan har det mest varit vardag här. Rätt skönt, men nu börjar jag bli lite otålig. Funderar på om jag ska hinna med ännu en roadtrip innan flytten? Är sugen på att hälsa på lite vänner jag inte träffat på länge, men det innebär rätt många mil på vägarna. Får nog tänka vidare på det.  Apropå flytten så har jag börjat förbereda lite smått. Väldigt smått. Jag röjde ju en hel del i våras så det "stora" är liksom redan gjort, men nu flyttar jag till en betydligt mindre bostad så röjandet får fortgå.  Igår rensade jag ut tio års sparat smink. För gammalt och inget jag längre använder. Det mesta var från den tiden vi ofta åkte på större fester. Nu är det dags att bli tant på allvar, haha.  Sen rensade jag ut parfymer. Stod en bra stund med en av flaskorna i handen. Den av mina parfymer som Lasse tyckte mest om. Vemod och fina minnen. Flaskan var nästan slut och jag vet att jag aldri

  Idag har syster och jag gjort ett besök i terapeutiskt syfte. Vi hade planerat det noga och pratat igenom hela saken först.  Saken är nämligen den att vi båda har fått aversion mot sjukhuset här i stan. Vi mår rent illa av att ens passera själva byggnaden och bara vägen dit ger oss dålig magkänsla. Även det tillhörande parkeringshuset känns svårt. Väldigt svårt. Vi körde dit med ångest, parkerade där med ångest, gick därifrån till sjukhuset med ångest över våra sjuka män, gång på gång i vintras. Alla ambulansfärder, alla besök på akuten, olika avdelningar och detta med var sin make som bara blev sämre och sämre. Inte särskilt konstigt att vi känner som vi gör. Min systers man kom ju inte ens därifrån utan dog där, min Lasse kom hem, döende.  Vi har pratat om våra känslor kring sjukhuset många gånger och insett att om vi själva skulle behöva sjukhusvård skulle det förmodligen bli en mental katastrof om vi inte gör nåt åt det hela. Så vårt första steg till bearbetning var att åka till

  Veckan som gått har varit så fullspäckad och så mycket har hänt, mest positiva saker. Jag kommer att berätta om detta i några olika inlägg de närmaste dagarna.  Men idag väljer jag att uppmärksamma och minnas vår älskade Lasse, för just idag är det sex månader sedan han lämnade oss. Ett konstigt halvår med mycket sorg och saknad men också tacksamhet över de fina år vi fick tillsammans.  Tidigare ikväll tog jag en sväng till kyrkogården. Fler hade uppmärksammat dagen och varit där och tre fina buketter finns där nu. 

  Igår var det ett år sedan jag körde Lasse till akuten med misstänkt stroke.  Idag är det ett år sedan en bomb föll över oss när vi fick veta att han istället hade en hjärntumör som var ganska stor och troligen elakartad. Tiden stannade där och då och vi frös till is. Sen grät vi.   Mitt i allt detta hade vi två söner som fyllde år. En igår och en i morgon. Jag minns inte om vi ens gratulerade dem förra året? I år har jag i alla fall gratulerat båda två.  De där dagarna för ett år sedan känns på ett sätt som igår och på ett annat sätt som något som hände för väldigt längesedan. Så mycket har hänt under året som gått efter det. Ofattbart mycket.  Det är nog en väldig tur att man inte kan se in i framtiden för om något berättat för mig om allt som skulle komma att hända hade jag nog kastat in handduken direkt.  Nu när jag sitter här ett år senare är jag inte längre samma person som då och jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att bli densamma och inte livet heller. Det är ett su

  Igår drog jag iväg för att träffa äldste sonen med familj. Mina små barnbarn där är tre och ett år gamla så där går det vilt till. Jag var så välkommen eftersom treåringen just nu leker Bamse. Själv är hon Bamse, pappa är Skalman, mamma Lille Skutt och lillebror är Husmusen. Då fattas det ju en farmor och där kom jag, mycket lägligt. Det var en härlig dag. Förra veckan hälsade jag på min andre son där en underbart underfundig liten 2½-åring bor. Så uppfriskande med barnbarn! Men tröttande för en redan trött farmor också. Slocknade som ett ljus i går kväll, haha.  Idag på förmiddagen hade jag ett bokat besök hos min kurator. Hon är fantastiskt bra att prata med och visar, i det hon säger, att hon uppfattar mig och det jag uttrycker samt förstår att jag känner som jag gör. Efter dagens besök insåg jag hur mycket jag har förträngt eller snarare lagt åt sidan. Jag brukar inte göra det men det har varit tvunget när den ena sorgen staplats på den andra under ett halvårs tid.  Men när jag f

  Dagen idag har bestått av diverse vardagsfix. Som vanligt är Lasse med i allt jag gör på något sätt.  På förmiddagen gick jag till affären eftersom skåpen gapade rätt tomma här. Fick syn på en jättefin blomma som skulle passa så bra istället för min halvvissna krasse på balkongen. Funderade en stund på den och hörde inom mig hur Lasse sa: "Men köp den om du vill ha den!". Och då gjorde jag det.  Prärieklocka Efter lunch var det meningen att jag skulle vara hundvakt men den lilla hunden råkade få en sträckning under morgonrastningen och behövde vara hemma och vila sig i form.  Så jag funderade över vad jag skulle hitta på istället och bestämde mig för att ta tag i skräpet som jag lagt i en hög i källarförrådet. Sagt och gjort skred jag till verket och sorterade upp det, lastade in i bilen och körde till återvinningen. Det var inte så mycket som jag trodde och inga tunga grejer.  Det var längesedan jag var på återvinningen och på vägen dit tänkte jag på när vi skulle flytta f

  Igår var det fem månader sedan vi förlorade Lasse. Det känns helt osannolikt och i min värld var han här alldeles nyss. Men sorgen kanske har en egen tideräkning?  Jag tog en tur till kyrkogården och köpte med mig en liten bukett och en sten som dekor. Det känns frustrerande att gravstenen inte är på plats ännu. Det har varit en del turer med den då den första stenen vi beställde inte blev godkänd och det tog kyrkogårdsförvaltningen över en månad att informera oss om detta. Vi fick börja om från scratch, lusläsa reglerna för just det kvarteret och ändra en massa. Men nu är den i alla fall godkänd och på g. När den kommer upp kan vi plantera något varaktigt och göra fint på ett helt annat sätt. Just nu är det rent deprimerande att mötas av en jordplätt med en pinne med nummer på. Men vi gör det bästa av situationen medan vi väntar.  Ett av barnbarnen, som har en större samling bilar som oftast ingen annan får låna, delade frikostigt med sig av en polisbil som han tyckte farfar skulle

  Nu står inläggen på kö i mitt huvud och ämnena varierar väldigt så jag väljer att göra flera kortare inlägg än ett enda långt.  Vi hade var sin likadan ring, Lasse och jag. Det var inga förlovningsringar utan dessa ringar köpte vi för längesedan då vi blev erbjudna dem av en vän som i sin tur hade en vän som var silversmed och gjorde unika och annorlunda ringar i begränsad upplaga. Vi gillade ringarna och använde dem så gott som dagligen. Strax innan vi gifte oss lät vi gravera in datumet för vår första date i dem.  När Lasse gick bort satte jag på mig hans ring också. Den var förstås för stor för mitt ringfinger men passade bra på långfingret. Efter bara ett par månader kände jag något som skavde och upptäckte att hans ring hade spruckit!  Ringarna hade en speciell betydelse för mig och efter lite funderande hade jag en idé om hur de skulle leva vidare. Jag tog med dem och gick till en juvelerarbutik. Eftersom ringarna "bara" var av silver vägrade de att ta emot och göra o

  I söndags kom jag tillbaka hem efter veckan vid kusten med vännerna. När jag åkte var min reservplan att om det hela blev för jobbigt kunde jag alltid åka hem igen. Men jag stannade hela veckan och kom hem med värme, glädje och ny energi.  Veckan i det underbara huset gjorde mig gott. Visst var det annorlunda mot tidigare år. Jag åkte som gäst, inte som arrangör och jag åkte utan Lasse. Jag körde dit helt själv för första gången och fick använda min gps eftersom jag mest suttit i baksätet och pladdrat med väninnan under alla resor dit tidigare.  Hela grejen stärkte mitt självförtroende. Resan gick mycket bra och humöret steg ju mer jag närmade mig.  Jag har blivit mött med så mycket kärlek och omtanke hela veckan och haft möjlighet att vila när jag behövde. Jag har skrattat mer än på mycket, mycket länge. Mina fötter ville mörda mig p g a de högklackade som jag tvingade på dem var och varannan kväll när jag bytte om till middagen men jag ville känna mig fin och det gjorde jag.  Lasse

  Jag har börjat packa så smått, inför min semesterresa på måndag. Det känns skönt med ett miljöombyte, men det är också känslosamt.  Varje år samma vecka, de senaste sex åren (med undantag för ett år under pandemin) har vi åkt till västkusten och träffat vårt härliga kompisgäng. Vi är alla rätt utspridda över landet så många av oss träffas bara under denna enda sommarvecka, även om vi håller kontakten digitalt under året i övrigt.  Men just denna vecka hyr vi ett stort hus och umgås, äter sjukt god mat och har trevligt. Fram till och med förra året var det Lasse och jag och två andra vänner som var värdar för detta arrangemang som kräver viss planering för att sätta i verket.  Redan för ett år sedan hade vi, helt enligt planen, förberett överlämnandet av arrangörskapet till fyra andra i gänget eftersom vi kände att vi gjort vårt i den frågan.  Tur var väl det eftersom det blev som det blev sedan.  Men för ett år sedan anade vi ju ingenting av detta hemska som skulle hända. Jag hade fu

  Idag tog jag en tur till kyrkogården. Först tittade jag till farmors och farfars grav som jag nyligen tagit över gravrätten till. Jag fixade lite där och satte dit en midsommarbukett. Senare ska jag köpa något att plantera där. Den lilla rabatten framför stenen har växt igen så det får bli lite grävande och fix.  Därifrån gick jag vidare till Lasses grav. I förrgår var det fyra månader sedan han förlorade kampen mot den elakaste hjärntumör man kan tänka sig. Och i morgon är det midsommarafton. Kanske är det det faktum att en storhelg stundar, sorgen blir ju värre då sägs det, men jag blev helt översvämmad av sorg när jag stod där och satte ned en midsommarbukett även till Lasse. Tårarna bara rann över och jag kunde inte sluta. Fast vad gör det att man gråter på en kyrkogård? Det är väl en ytterst lämplig plats egentligen. Jag grät så mycket att jag gjorde åt hela paketen med pappersnäsdukar som jag hade i handväskan. Går förövrigt ingenstans utan pappersnäsdukar nu för tiden. Jag sat

När man är i ett sorgearbete går det inte att stressa fram något. Man får ha förståelse för sig själv och ge sig själv tid att läka. När marken rämnar ordentligt under fötterna och sorg läggs på sorg utan att man hinner bearbeta, som för kära syster och mig gäller det verkligen att ha tålamod. Inte alla förstår detta och det är nog inte konstigt alls.  Vår ork är begränsad, vår sociala förmåga likaså. Minnet är det lite si och så med också. Våra hjärnor är rätt överbelastade för tillfället. Vi kan bli toktrötta av minsta lilla om det är "fel" dag och det är det ganska ofta. Så jag är så oerhört tacksam över att vi har varandra när det nu blev som det blev. Vi förstår varann och när vi gör saker tillsammans är det helt ok att hålla ett lugnt och lågt tempo som vi båda anpassar efter varann och oss själva.  Sakta, sakta tar vi oss framåt. Rätt vanligt är att går enligt principen "två steg framåt och ett steg bakåt". Uttrycket "gå vidare" är vanligt förekomma

  Efter det som hände med fine Gamle Svarten i veckan var min plan att klara mig utan bil till en bit in på hösten. Det kändes förstås inte så roligt, för det är ju under sommaren man mest vill ge sig ut, men jag bor centralt och det går att åka buss och tåg, så jag tänkte få det att fungera ändå.  Under veckan, som innehållit osannolikt många sorger och bedrövelser, uppenbarade sig dock en möjlighet som jag mycket tacksamt tog emot.  Detta innebar att jag kunde börja leta efter en bil redan nu. Och tänka sig, för ovanlighetens skull har jag lite flyt i livet! Så mitt i allt elände "råkade" jag shoppa en bil.  Eftersom ett bilköp redan var planerat, om än längre fram, hade jag kikat runt en del, läst in mig på tester och omdömen och var klar över vilken sorts bil jag ville ha.  Jag fick bra råd och input via telefon från en bilkunnig systerson. Nu när det hela blev aktuellt kunde jag därför direkt söka på "rätt" bil utifrån mina krav och kriterier. Resultaten jag fi

  I går förmiddag fick älskade Teo somna in på djursjukhuset här. Allt gick lugnt och fint tillväga och jag hade underbart stöd av min syster. Sorgen är enorm, men jag känner att jag fattat rätt beslut.  Nu är det oerhört tomt här hemma och mina vardagsrutiner är satta ur spel igen! Jag hade precis börjat komma in i en ny vardag utan Lasse. Nu är hela min lilla familj borta på mindre än sex månader. Det går knappt att ta in allt som hänt sista halvåret. Jag tittade på ett av våra bröllopsfoton på hyllan där Lasse och jag står med våra vittnen som var hans pappa och min mamma. Av oss fyra på bilden är det nu bara jag som är i livet.  Tur ändå att jag har så många andra familjer omkring mig. Alla fina barn och barnbarn, syrran och alla goda vänner.  Jag har gråtit många gånger det senaste dygnet när jag gör något som vanligtvis involverat Teo de senaste elva åren.  Men han fick ett bra liv och han fick avsluta det och slippa alla sina krämpor på ett lugnt och värdigt sätt.  Nu ska jag ba

  Ursäkta språket, men detta är ta mig f-n helt osannolikt!! Hur mycket elände kan man råka ut för egentligen? Igår var jag med Teo på återbesök hos veterinären. Ultraljud på lever och galla gjordes och analyserades av två veterinärer och resultatet blev nedslående, tyvärr. Gallan är i så dåligt skick att operation är nödvändig. Denna operation innebär lång eftervård på djursjukhus. Men tanke på övriga problem och åkommor; hjärtfel, artros i höfter, kronisk luftrörskatarr och behov av tandoperation, har jag fattat det tunga beslutet att inte utsätta min gamla pälskling för allt detta, utan istället vara tacksam för elva friska år och låta honom somna in. Det skär i hela hjärtat att förlora honom också nu efter allt som hänt, men det skulle göra ännu ondare i hjärtat att hålla liv i en sjuk, gammal hund av egoistiska skäl. Veterinären ringer mig i morgon och då får vi planera in ett sista besök.  Idag var det dags för mammas begravning kl 15. Tung dag såklart. Men innan vi hann så långt

  Idag har vi haft urnsättning för vår älskade Lasse. Det var en fin och outsägligt sorglig stund. All sorg bubblade upp till ytan igen och tårarna rann.  Svägerskan och jag hade plockat liljekonvaljer, Lasses favoritblommor och barnen hade med sig vita rosor. Varje år sedan vi träffades, Lasse och jag har jag plockat liljekonvaljer till hans födelsedag. Att idag på förmiddagen gå till samma ställa och plocka en bukett till hans grav kändes så absurt och tragiskt.  Jag hade även köpt en liten sten med text som dekoration. När gravstenen kommer på plats vet vi inte riktigt i nuläget, men det blir någon gång i sommar. Det är ju några veckors leveranstid.  Sent på eftermiddagen samlades vi sen igen Lasses barn, barnbarn och jag. Då hyllade vi Lasse genom att spela bowling för honom och äta buffé i den bowlinghall där han spelat så många gånger. Han var välkänd där och jag fick en kram av ägaren när vi kom dit.  Vi bowlade mer eller mindre framgångsrikt  och vissa av oss hellre än bra. Ing

  Min vardag nu för tiden är konstig och annorlunda och samtidigt vanlig. Jag menar, jag stiger upp på morgonen, käkar frukost, rastar hunden, fixar det som behövs här hemma, handlar mat, äter, duschar, ser på tv och allt det där som alla andra gör.  Samtidigt lever jag i en sorts parallell vardag där döden tycks vara ständigt närvarande. Svågerns, Lasses och mammas bortgång och alla minnen av dem är ständigt med mig i allt jag gör.  Sorgearbete är som en stege har jag tänkt på. Först hamnar man nere på botten. Med tiden börjar man sakta ta sig upp ett steg i taget. Nu när även mamma gick bort ramlade jag ner några pinnar igen.  Just nu är det mycket att fixa kring mammas bortgång. I veckan hade vi möte med begravningsbyrån och vi har också hämtat de saker vi vill spara från hennes rum på boendet. Både syrran och jag är lite utmattade och trötta nu inför att börja om med hela den resan igen, men det måste ju göras. Dock har vi anlitat ett företag som röjer det som är kvar och tar hand