Livet med sorg

 Jag skriver mycket om mitt vardagsliv numera. Det är en ventil för mig för att skriva ned vad jag gör för det hjälper mig att inse att jag faktiskt lever vidare.

Men sorgen finns naturligtvis fortfarande och jag lever med den varje dag.

Alla minnen t ex. Det går inte en dag, knappt en timma utan att jag tänker på Lasse eller blir påmind på något sätt. Jag kan t ex inte se en polisbil utan att tänka på honom. Behöver inte se den heller, det räcker med att höra sirenerna. 

Det kan vara ett tv-program som vi brukade se tillsammans eller som jag vet att han hade gillat. Eller minnen av händelser, saker han sagt, gemensamma upplevelser osv.

Och så musiken då. Det är först nu, över ett halvår efter att Lasse gick bort, som jag har börjat lyssna på musik igen. Vissa av mina spellistor klarar jag fortfarande inte av. Det är så många låtar vi hade minnen av! 

Men jag vill gärna ha radion på när jag kör bil och då händer det oundvikligen att det spelas låtar som väcker minnen. Här om dagen, när jag just kommit hem och parkerat på min p-plats, t ex spelades "You raise me up" på radion innan jag hunnit stänga av motorn. Det var ju tur att jag hann parkera för tårarna bara rann. Vi hade den låten på vårt bröllop.

En annan dag, när jag var ute och promenerade och, som vanligt, lyssnade på en sommarpratare spelades Ted Gärdestads "I den stora sorgens famn", som vi hade på Lasses begravning. Mera tårar.

Annars har årets sommarplåga blivit min nya favoritlåt:

Andra saker som jag fortfarande kämpar med är mat och sömn. 

Matlagningen har jag nästan tappat helt sedan min matlust försvann förra sommaren. Naturligtvis äter jag, men jag är sällan sugen på något och det är helt omöjligt att laga någon av de rätter som Lasse älskade. Det är helt och totalt stopp. Jag har ingen lust alls att laga mat gråtandes i en timma för att sen inte kunna äta den. Så jag lagar enklast möjliga och ofta blir det fisk, för det gillade inte Lasse. Kanske blir det lättare när jag flyttat och får ett helt annat kök att jobba i? 

Sömnen funkar så där. Sover ofta oroligt och vissa nätter tar jag hjälp av insomningstabletter för att inte vara som en zombie på dagarna. I bästa fall hjälper flytten mot det också, men jag får se.

Ja, så det är en del att kämpa med. 

Men jag lever ju och försöker göra det bästa av situationen. Numera orkar jag mer än att ta mig ur sängen på morgonen och få på mig kläderna. Åtskilligt mer, så det går framåt. Redan för flera månader sedan kunde jag dra ner från två tupplurar om dagen till en. Nu vet jag att någon av er kommer att komma med rådet att sluta helt med tupplurar för att sova bättre på nätterna, men sorry, det funkar inte för mig. Har redan provat och då är jag så trött sent på eftermiddagen att jag inte klarar att hålla mig vaken. Så de flesta dagar tar jag en liten slummer på förmiddagen. Jag är oftast helt slut på kvällen ändå, men när jag lagt mig kan jag bli klarvaken. Ibland lägger jag mig då på soffan, i "Lasses hörn" och där somnar jag. Men en soffa är ju ingen ultimat sovplats för någon med värkproblematik liksom.

Jo, så att leva med sorg är en utmaning och en realitet i vardagen. Sorgen lämnar en liksom aldrig, den finns där konstant, som en dimma över vardagen. 

Denna veckan har vi börjat i en "Leva-vidare-grupp", syster och jag. Tror det kan bli givande för oss båda två.