Känslosam dag

 Idag tog jag en tur till kyrkogården. Först tittade jag till farmors och farfars grav som jag nyligen tagit över gravrätten till. Jag fixade lite där och satte dit en midsommarbukett. Senare ska jag köpa något att plantera där. Den lilla rabatten framför stenen har växt igen så det får bli lite grävande och fix. 

Därifrån gick jag vidare till Lasses grav. I förrgår var det fyra månader sedan han förlorade kampen mot den elakaste hjärntumör man kan tänka sig. Och i morgon är det midsommarafton. Kanske är det det faktum att en storhelg stundar, sorgen blir ju värre då sägs det, men jag blev helt översvämmad av sorg när jag stod där och satte ned en midsommarbukett även till Lasse. Tårarna bara rann över och jag kunde inte sluta. Fast vad gör det att man gråter på en kyrkogård? Det är väl en ytterst lämplig plats egentligen. Jag grät så mycket att jag gjorde åt hela paketen med pappersnäsdukar som jag hade i handväskan. Går förövrigt ingenstans utan pappersnäsdukar nu för tiden. Jag satte mig på en bänk i närheten och lät sorgen och gråten finnas, för jag tror att det behövs att få gråta ut ibland. Lasses gravsten är inte på plats ännu. Det är lång leveranstid på sådana och nu är det ju semestertider också. 

När jag hämtat mig lite promenerade jag vidare. Jag ville besöka minneslunden där svågern är gravsatt för jag har aldrig varit i den delen av kyrkogården. Det var en oerhört vacker plats på en kulle med fin utsikt och vattenfall. På platsen har man rest höga pelarliknande stenar där man sätter upp en plakett med namn och årtal på varje person som vilar där. Det var väldigt många namnskyltar och jag gick runt en bra stund utan att hitta just hans plakett. När jag stod där och läste på en av stenarna och just tänkt ge upp att hitta skylten, kom det en kvinna i min ålder och ställde sig till vänster om mig och la handen på en plakett på sidan bredvid. Sen började hon gråta häftigt. Jag blev berörd, hade ju själv nyss suttit och gråtit på en bänk och jag är inte den som kan vända ryggen till någon som gråter, så jag frågade om hon ville prata. Hon nickade och jag ställde mig bredvid henne. Hon berättade om sin make som också gått bort ganska nyss och jag berättade om min och om svågern. 

När vi stod där och pratade om sorg, vardag och livets orättvisor fick jag plötsligt syn på svågerns namnskylt. Det kändes fint att ha hittat den och om inte vi hade börjat prata hade jag troligen gett upp sökandet och gått därifrån. Det kändes fint ändå, sorgligt men fint. 

Lite tagen av alla känslor promenerade jag sakta tillbaka till bilen och åkte hem och tog lite lunch. På eftermiddagen blev jag rastlös. Utan man och utan hund blir det inte mycket att fixa här hemma och jag funderade på vad jag skulle hitta på. Efter ett samtal med syster körde jag iväg och hälsade på henne och hennes hundar ett par timmar. Det var mysigt och trevligt att käka middag tillsammans. 

När jag kom hem streamade jag ett program med Patrick Ekwall. "Livet efter dig", som handlar om hans och barnens första år efter hans hustrus bortgång. Det var riktigt bra, sorgligt men också hoppfullt och jag kände igen mig mycket i känslor och reaktioner som beskrevs. 

I morgon är jag medbjuden på midsommarfirande med son, sonhustru, barnbarn och barnbarnens mormor. Det blir bra.