Min vardag

 Min vardag nu för tiden är konstig och annorlunda och samtidigt vanlig. Jag menar, jag stiger upp på morgonen, käkar frukost, rastar hunden, fixar det som behövs här hemma, handlar mat, äter, duschar, ser på tv och allt det där som alla andra gör. 

Samtidigt lever jag i en sorts parallell vardag där döden tycks vara ständigt närvarande. Svågerns, Lasses och mammas bortgång och alla minnen av dem är ständigt med mig i allt jag gör. 

Sorgearbete är som en stege har jag tänkt på. Först hamnar man nere på botten. Med tiden börjar man sakta ta sig upp ett steg i taget. Nu när även mamma gick bort ramlade jag ner några pinnar igen. 

Just nu är det mycket att fixa kring mammas bortgång. I veckan hade vi möte med begravningsbyrån och vi har också hämtat de saker vi vill spara från hennes rum på boendet. Både syrran och jag är lite utmattade och trötta nu inför att börja om med hela den resan igen, men det måste ju göras. Dock har vi anlitat ett företag som röjer det som är kvar och tar hand om städningen. Vi har helt enkelt inte ork att göra allt själva nu. 

I lördags gick mamma bort och i söndags var det Lasses födelsedag. Jag kan inte säga att vi firade den, men vi uppmärksammade den, mina bonusbarn med familjer och jag. 

Vi hade picknick i Stadsparken och det var trevligt och skönt att träffas. Lasse hade gillat det. Dock hopade sig svarta moln på himlen efter någon timma och vi bröt upp för att ge oss hem till mig. Vi hann inte ens ut ur parken innan himlen öppnade sig och några av oss blev rejält blöta. Själv fick jag och Teo tacksamt plats i en av bilarna. Någon sa att det säkert var Lasse som fixade ovädret för att retas med oss och nu satt han på ett moln och skrattade åt oss. Tanken fick mig att le. 

Hemma hos mig blev det prat och umgänge och lek och bus från barnbarnen. En härlig stund och jag är glad att vi träffades allihop just denna dag. Vi lyckades t o m få till ett gruppfoto. Kolla så många vi är! Och då är inte mina egna barn med familjer med.