För ett år sedan, i ett annat liv

 Jag har börjat packa så smått, inför min semesterresa på måndag. Det känns skönt med ett miljöombyte, men det är också känslosamt. 

Varje år samma vecka, de senaste sex åren (med undantag för ett år under pandemin) har vi åkt till västkusten och träffat vårt härliga kompisgäng. Vi är alla rätt utspridda över landet så många av oss träffas bara under denna enda sommarvecka, även om vi håller kontakten digitalt under året i övrigt. 

Men just denna vecka hyr vi ett stort hus och umgås, äter sjukt god mat och har trevligt. Fram till och med förra året var det Lasse och jag och två andra vänner som var värdar för detta arrangemang som kräver viss planering för att sätta i verket. 

Redan för ett år sedan hade vi, helt enligt planen, förberett överlämnandet av arrangörskapet till fyra andra i gänget eftersom vi kände att vi gjort vårt i den frågan. 

Tur var väl det eftersom det blev som det blev sedan. 

Men för ett år sedan anade vi ju ingenting av detta hemska som skulle hända. Jag hade fullt upp med att rodda, skriva listor, beställa mat och förbereda. Lasse gick på kryckor efter sin höftledsoperation så han fick mest komma med uppmuntrande tillrop och jag jobbade på. Och älskade det!  

Det blev en bra vecka som alltid, förra året, även om Lasse inte kunde vara med på allt riktigt som vanligt. Han var väldigt trött men det var ju inte konstigt med tanke på att han opererats bara några veckor tidigare. 

Bara några veckor efter hemkomsten slog bomben ned i våra liv när vi fick veta om inkräktaren, den obotliga, elakartade hjärntumören som skulle komma att kosta Lasse livet bara 7½ månad senare. 

Länge, länge hade jag helt släppt tanken på årets sommarvecka. Vem hinner ens tänka på något sådant när hela livet är kaos? Och vad skulle jag där och göra utan Lasse? 

Att åka dit fanns inte på min världskarta tills tanken på att åka började spira och gro någon gång i våras. Jag avfärdade den först, men den var envis och när jag funderat många varv till kom jag fram till att jag skulle må sämre av att sitta hemma och veta att alla vännerna var där, än att åka dit. 

Nästan alla som kommer dit i år vet precis vad som har hänt och har varit ett otroligt stöd under hela det senaste året. Många av dem kom till begravningen. Kan jag känna mig tryggare än i det sällskapet där alla vet vad som hänt och förstår hur jag mår? Och jag älskar den där veckan, miljön, panoramautsikten över havet... varför skulle jag inte åka egentligen?

Jovisst kan det bli känslosamt, visst kommer jag att känna saknad men Lasse har jag ju med mig i hjärtat vart jag än reser och saknaden finns där alltid.

Så på måndag packar jag bilen och drar iväg till det härliga huset och de underbara, tokiga vännerna. Jag reser för oss båda, för att jag vill och kan. "Klart du ska åka!", hade Lasse sagt.