Tung dag

 När orden tar slut tar tårarna över. Vet inte ens nu hur jag ska formulera detta inlägg. 

Det har varit en oerhört tung dag och tårarna har runnit fler gånger än jag kan räkna. 

Lasse blir bara svagare och tröttare. Inte sugen på att äta, vill helst sova. Allt som behöver göras för att vårda honom är plågsamt och jobbigt. Hemtjänsten och jag har kämpat mycket idag. 

På förmiddagen hade vi telefonmöte med doktor A på Onkologen. Det var inga positiva besked och vi grät tillsammans efter samtalet. 

Det är nu definitivt bekräftat att det inte går att sätta in någon mer behandling mot Lasses hjärntumör. Hans värden och allmäntillstånd är alldeles för dåliga för att ens överväga en så tuff behandling som cellgifter innebär. Detta besked känns skrämmande definitivt. Inte bara känns förresten, det är ju det. 

Hur tar man sig ens igenom något så olidligt som att en av ens mest älskade människor är döende? Hur många gånger kan ett hjärta gå sönder? Och där kom tårarna igen.

Dessutom tyckte läkaren att vi nu måste planera för ett annat boende för Lasse, då han behöver tillgång till vårdpersonal dygnet runt och börjar bli alldeles för nedsatt för att kunna vårdas hemma. Det går inte ens att använda liften längre, då trycket från den gör för ont i hans ömma kropp, trots rejäla doser morfin som förberedelse. Så besked om boende kommer under nästa vecka om jag förstått det rätt. 

Det här är så grymt och plågsamt att jag knappt kan andas. Det gör så fruktansvärt ont och jag känner en helt obeskrivlig maktlöshet. 

Jodå, jag har mycket hjälp och stöd och många att prata med. Men den här hopplösheten går inte att snacka bort, även om det lättar för stunden. 

Lasse själv vill inte prata så mycket om det. "Det är för jävligt", säger han och "fy fan" och "jag vill inte mer". Det sista är värst och även om det gör ont i mig så förstår jag honom. Som han har kämpat mot alla motgångar! Någonstans, till sist, tar ju orken slut. Älskade, älskade maken. 

Idag har jag gråtit tillsammans med några av Lasses barn som kom hit på besök. Sorgen blir inte mindre av att vi delar den, men man känner sig mindre ensam.

Det är för jävligt!

Igår och idag kom det ytterligare två vackra tulpanbuketter. En från Lasses ena dotter och en från tre av våra allra närmaste vänner. Tack för omtanken! Den värmer i våra hjärtan.