Orkar knappt ens tänka

 Det är för mycket nu. Det har varit för mycket för länge. Vi ångar på efter bästa förmåga. 

I morse vaknade jag kl 5 och kunde inte somna om. Vid 8-tiden lastade jag in hunden och mig i bilen och körde till svägerskan som skulle vara hundvakt under förmiddagen. Därefter fortsatte jag till sjukhuset för att vara hos Lasse när ronden kom. Tack och lov var det läkaren som har hand om Lasse som jobbade idag. Bästa doktor A. 

Lasse var irriterad, stressad och orolig idag, men vi hade ett bra samtal tillsammans med läkaren så på eftermiddagen, när en av sönerna kom på besök, var han mycket lugnare. Han ska inte behöva ligga där och ha ångest och oroa sig! Lite ändringar i medicineringen fixade det. Jag fick också tillfälle att prata enskilt med läkaren och det var bra även om han förstås inte kunde svara på alla frågor. 

Lasse är fortfarande oerhört svag och helt och hållet sängliggande. Det är så frustrerande för honom att vara så hjälplös och självklart oerhört skrämmande att inte längre ha kontroll över sin kropp och sitt liv. Så att han mår dåligt är inte alls konstigt. Det gör så ont i mitt hjärta så jag tror jag går sönder! Har gråtit hela eftermiddagen. 

Efter besök och läkarsamtal hade jag tid hos kuratorn. Det var en befrielse att ösa ur sig alla jobbiga tankar, stress och oro. Kuratorn tyckte inte att jag behöver någon kurator. Hon sa att allt hon tänkt säga har jag redan sagt, att alla råd och tips känner jag redan till och att jag har så mycket insikter och att ingen kan hantera den här situationen bättre än vad jag redan gör. Det var ju stärkande att höra att jag kan anses vara gammal och klok numera. Jag har ju också så många andra att bolla med så vi bestämde att jag skulle höra av mig om och när jag känner behov av henne igen. Jag har träffat henne mest för att få bekräftelse på mina känslor och tankar, men egentligen kan jag faktiskt bekräfta mig själv har jag insett, så det känns helt ok i nuläget. 

Efter den förmiddagen åkte jag hem och tänkte att jag skulle sova en timma, men det har inte funkat. Istället har jag pratat i telefon i princip hela eftermiddagen. Alla barn och andra närmaste vill förstås veta hur läget är och vi behöver ventilera med varann och stötta varann så mycket vi kan. 

Nu har jag fått i mig lite mat och sjunkit ner i soffan. Så trött att jag inte ens orkar tänka så det här blogginlägget blir nog röra och svammel, men skrivandet är en bra ventil när livet är överjävligt och det känns som att hjärtat går sönder.