Ny dag, nya tag

 Natten gav den sömn som behövdes och i morse åkte jag till sjukhuset för att vara med när ronden gick på avdelningen. Lasse var oerhört deppig och ledsen när jag kom dit och det är nog ingen som tycker det är konstigt alls. 

Vad säger man? Jag kan ju bara hålla med honom om att allt det han råkat ut för är för jävligt! 

Ronden kom och läkaren var väldigt informativ och bra. Även han visade stor förståelse för att Lasse var uppgiven efter allt som hänt. Sen sa han att vi inte behövde bekymra oss om gallan för han fixar det. Det var skönt att höra någon säga att vi kan släppa ett problem för att någon annan tar hand om det. Fantastiskt lättande! Gallblåsan kommer att läka med hjälp av medicin och dränage. Det senare kommer Lasse att få ha kvar ett par veckor men det är inget hinder för att komma hem. Dock behåller de honom på KAVA för observation över helgen. 

Resoluta och raka besked. Det gillas! 

När ronden gått igen kom en trevlig och empatisk sköterska och pratade lite med oss om Lasses sinnesstämning. Också hon visade full förståelse för att det finns gränser för vad en människa kan orka med och att det var helt naturligt att vara ledsen. Hon föreslog samtal med en kurator vilket Lasse tackade ja till och hon gick för att ringa densamma och fixa ett besök under dagen. 

Jag satt kvar en stund för att bara vara nära innan jag drog hemåt. Efter lunch och en tupplur gjorde jag några ärenden och vid tretiden var jag tillbaka på sjukhuset igen. Då var Lasses humör betydligt bättre och han såg piggare ut. Han halvsatt upp i sängen och en vänlig sköterska hade hjälpt honom att byta kanal på teven så att han kunde titta på skidskytte. 

Jag frågade om kuratorn varit där och det hade hon. Det hade varit mycket bra, sa Lasse. Skönt med adekvat hjälp när det behövs. 

Han var rätt trött så jag stannade en liten stund innan jag drog hemåt igen. Nu har Teo kommit hem så att jag har lite sällskap. Tack till svägerskan som agerade räddande ängel igen! 

Jag tror vi börjar känna oss som två gamla evighetsmaskiner, Lasse och jag. Vi kämpar och kämpar, får bakslag, åker tillbaka till ruta ett, bryter ihop och kommer igen. Gång på gång på gång. Som en berg- och dalbana som aldrig stannar. 

Den här dagen behöver en bild på vacker sjukhuskonst som omväxling. Den här fina skulpturen står innanför en av sjukhusets många entréer.