Rörigt värre

 I slutet av förra veckan fick jag ett sms från det omtalade Postnord. Där stod det att de försökt nå mig under förmiddagen för leverans av paket, men att jag inte varit anträffbar så leveransen gick istället till närmaste utlämningsställe. Jag var hemma hela den förmiddagen så Postnord hade väl viktigare saker för sig än att ens försöka kontakta mig kan jag tänka?

Hur som helst ligger vårt närmaste utlämningsställe väldigt dumt till. Mitt i centrum utan chans att parkera nära. När jag beställer något brukar jag välja ett annat ställe, men det gick ju inte i detta fall. Detta var paket som beställts av hemtjänsten hos en leverantör av vårdmaterial. 

Idag skulle jag i alla fall hämta leveransen. Åkte dit på förmiddagen för att kunna hitta en p-plats hyfsat nära. Det gick bra. När jag kom in i den trånga, lilla butiken visade det sig att paketen var adresserade till maken. Hade jag hans legitimation med mig? Nej, såklart inte eftersom jag fått aviseringarna. 

Suckade och gick därifrån, åkte hem och hämtade makens leg, åkte och tankade och fortsatte sen mot sjukhuset för jag hade tid hos min hematolog, doktor Berit. 

Besöket gick bra, doktor Berit är en underbar och omtänksam människa och mitt värde gällande min onormala blodkomponent ligger stabilt, så det är åtminstone en sak jag inte behöver oroa mig för. Tack för det!

Från sjukhuset åkte jag sedan åter mot centrum för ett nytt försök att hämta paket. Hade turen att få tag i parkering ett par hundra meter bort. Gick ned för backen och in i affären, beväpnad med bådas legitimationer. Nu fick jag ut paketen som var två stycken och de var inte små. Det blev att traska två vändor uppför backen till bilen, först med det ena paketet och sen det andra. Stånk och stön.

Återvände till sjukhuset efter det för snart var det besökstid. Men först tog jag en lättare lunch i cafeterian för magen började larma. Mätt och belåten traskade jag genom korridorerna för att besöka Lasse. På vägen sprang jag på hans doktor A som direkt kände igen mig och hade tid med en pratstund. 

Doktor A är fantastisk! Jag springer på honom i en sjukhuskorridor och han har en massa fakta om Lasses tillstånd i huvudet. Hur gör han? Han berättade att han tänkt mycket på Lasses låga trombocytvärde och om det kunde bero på något annat än cellgiftsbehandlingen. Han hade dock inga svar i nuläget. Sen frågade jag vad han trodde om eventuell utskrivning och han sa att de skulle ta upp det längre fram i veckan och då med ev flyttning till korttidsplats. Vi sa hej då och jag fortsatte mot hissarna. 

När jag kom in på Lasses rum mådde han hyfsat. Trött förstås men på gott humör ändå. Talet var dock väldigt rörigt men jag börjar vänja mig nu och lära mig hur jag ska hantera detta. De hade hjälpt honom med rakningen denna morgon. De hade rakat bort allt ansiktshår, t o m hans mustasch! Detta är tredje gången på drygt 40 år som Lasse inte har mustasch. Den har liksom varit helig för honom. Han kommenterade inte detta och inte jag heller. Om det är så att han inte vet att mustaschen är borta är det bättre att inte säga något än att han ska bli upprörd, tänker jag. Och den växer ju ut igen.

Stannade en bra stund och Lasse var lugn och trygg. När han började se väldigt trött ut gick jag. Det syntes att han behövde sova en stund. 

I korridoren sökte jag upp en sköterska för att höra mig för lite mera. På frågan om utskrivning för Lasse under veckan fick jag till svar att han får åka hem i morgon! Jag undrade tyst för mig själv om jag ens fått reda på det om jag inte frågat? 

Doktor A säger en sak och sjuksköterskan en annan. Men doktorn har troligen varit ledig över helgen, så sköterskan borde vara mer uppdaterad tänker jag. Eller? 

Så nu sitter jag här och vet inte hur det blir egentligen. Orkar inte ringa runt och försöka få klarhet heller. Jag är svintrött efter förmiddagens flängande för att hämta paket och besöka sjukhuset. Bort och fram och hit och dit i drygt fyra timmar räcker för en icke helt frisk tant. Min kropp har dessvärre sina begränsningar. 

Det får bli som det blir! Hemtjänst och hemsjukvård kontaktas i alla fall från sjukhuset fick jag veta och jag lär ju märka när Lasse kommer hem om inte annat. Hoppas de inte skickar hem honom när jag är ute med hunden bara! För då är ytterdörren låst. 

Jag har i alla fall sett till att allt är ok i Lasses rum för säkerhets skull, så det kommer att fungera när han än kommer. Men jag fortsätter att fundera på när de hade tänkt berätta om utskrivningen för mig? Eller tror de att Lasse ska ge mig den informationen? Vid det här laget borde de veta att hans förmåga att berätta saker är enormt begränsad. 

Jag förstår att de har enormt mycket att göra inom vården och jag vet att de är underbemannade, men det här känns inte bra. När det gäller förvirrade patienter med nedsatt talförmåga måste närmast anhöriga involveras i planeringen. 

Efter sjukhuset åkte jag till svägerskan och hämtade hunden. Hon är min räddande ängel sådana här dagar. När vi kom hem hade någon med överdrivet användande av parfym åkt i hissen före oss. Jag är doftkänslig. Försökte hålla andan under fyra våningars färd men stapplade hostande ut därifrån. Väl hemma var jag så uppvarvad så jag tog itu med att vika in tvätten, sköta krukväxterna, fixa Lasses rum och tömma sopor. Letade också fram en svart klänning i garderoben. På torsdag är det begravning för käre svågern som hastigt gick bort i december. Men nu har jag äntligen landat i soffan. Blir nog ingen sen kväll ikväll. Funderar på om jag vågar titta på cancergalan på tv ikväll? Eller bryter man ihop av sånt i dessa dagar?