Då var det dags igen

 Tio dagar blev det hemma för Lasse denna gång. Han började må lite bättre, vi kände oss försiktigt hoppfulla men nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Kanske rent av minus ett?

Kl 03.00 i natt vaknade jag av att Lasse jämrade sig. Jag steg ur sängen och gick till hans rum. Vad det var som gjorde ont var inte så lätt för honom att förklara men till slut förstod jag så mycket som att han hade ont i magen på höger sida. Jag tryckte på larmet och nattpatrullen kom. De kollade ett och annat och ringde sen på hemsjuksköterskan som också kollade, mätte temp, puls och blodtryck och kallade på ambulans. 

Under tiden ökade Lasses smärta allt mer och det var helt olidligt att stå maktlös bredvid och se honom få mer och mer ont! 

Ambulansen kom och gav morfin direkt. Därefter blev det transport till akuten. Läkaren kom tämligen omgående, ordinerade mera smärtlindring och skrev remiss till röntgen. Prover togs och det märktes på älsklingen att den starka smärtan började klinga av. Tarmvred trodde läkaren efter sin första undersökning. 

Så kom de och körde iväg Lasse till röntgen. Därefter fick vi vänta och vänta, men Lasse sov mest, helt slut och äntligen smärtfri, tack och lov. Ca kl 9 fick han en ny dos morfin och en timma senare kom läkaren tillbaka och meddelade att något tarmvred var det inte fråga om, utan brusten gallblåsa. 

Hur mycket ska stackarn behöva råka ut för och genomlida?! Det här är helt fruktansvärt. Han får ju aldrig en chans till återhämtning. 

När det stod klart att han skulle läggas in på KAVA, bedömas av kirurg och få behandling tog jag mig hemåt efter ca fem timmar på en hård stol. Helt darrig av hunger och trötthet. Det fick bli taxi hem. 

Svägerskan hade redan på morgonen hämtat hunden och han får stanna hos henne till i morgon. 

Lasse har nu fått ett dränage för att leda bort gallan och även antibiotikadropp. Han sover mest, helt utmattad och kraftigt smärtlindrad. Jag åker dit i morgon förmiddag för att vara där när ronden kommer så jag får veta lite mera. 

Själv är jag så slut att jag knappt orkar känna något mer än stor sorg över situationen och förstås oro för framtiden. Hur mycket klarar en redan så sliten kropp av egentligen? 

I kväll blir det en insomningstablett och sen hoppas jag att natten ger återhämtning nog att orka vidare. 

Tänk på oss, håll tummarna eller be eller vad som helst! 

Lägger in några tidigare tagna bilder på mera sjukhuskonst, bara för att. 






Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Helt sanslöst!

Bild
  Ursäkta språket, men detta är ta mig f-n helt osannolikt!! Hur mycket elände kan man råka ut för egentligen? Igår var jag med Teo på återbesök hos veterinären. Ultraljud på lever och galla gjordes och analyserades av två veterinärer och resultatet blev nedslående, tyvärr. Gallan är i så dåligt skick att operation är nödvändig. Denna operation innebär lång eftervård på djursjukhus. Men tanke på övriga problem och åkommor; hjärtfel, artros i höfter, kronisk luftrörskatarr och behov av tandoperation, har jag fattat det tunga beslutet att inte utsätta min gamla pälskling för allt detta, utan istället vara tacksam för elva friska år och låta honom somna in. Det skär i hela hjärtat att förlora honom också nu efter allt som hänt, men det skulle göra ännu ondare i hjärtat att hålla liv i en sjuk, gammal hund av egoistiska skäl. Veterinären ringer mig i morgon och då får vi planera in ett sista besök.  Idag var det dags för mammas begravning kl 15. Tung dag såklart. Men innan vi hann så långt
Läs mer

Tack för allt, min fina pälskling

Bild
  I går förmiddag fick älskade Teo somna in på djursjukhuset här. Allt gick lugnt och fint tillväga och jag hade underbart stöd av min syster. Sorgen är enorm, men jag känner att jag fattat rätt beslut.  Nu är det oerhört tomt här hemma och mina vardagsrutiner är satta ur spel igen! Jag hade precis börjat komma in i en ny vardag utan Lasse. Nu är hela min lilla familj borta på mindre än sex månader. Det går knappt att ta in allt som hänt sista halvåret. Jag tittade på ett av våra bröllopsfoton på hyllan där Lasse och jag står med våra vittnen som var hans pappa och min mamma. Av oss fyra på bilden är det nu bara jag som är i livet.  Tur ändå att jag har så många andra familjer omkring mig. Alla fina barn och barnbarn, syrran och alla goda vänner.  Jag har gråtit många gånger det senaste dygnet när jag gör något som vanligtvis involverat Teo de senaste elva åren.  Men han fick ett bra liv och han fick avsluta det och slippa alla sina krämpor på ett lugnt och värdigt sätt.  Nu ska jag ba
Läs mer

Två blev en

Bild
  Nu står inläggen på kö i mitt huvud och ämnena varierar väldigt så jag väljer att göra flera kortare inlägg än ett enda långt.  Vi hade var sin likadan ring, Lasse och jag. Det var inga förlovningsringar utan dessa ringar köpte vi för längesedan då vi blev erbjudna dem av en vän som i sin tur hade en vän som var silversmed och gjorde unika och annorlunda ringar i begränsad upplaga. Vi gillade ringarna och använde dem så gott som dagligen. Strax innan vi gifte oss lät vi gravera in datumet för vår första date i dem.  När Lasse gick bort satte jag på mig hans ring också. Den var förstås för stor för mitt ringfinger men passade bra på långfingret. Efter bara ett par månader kände jag något som skavde och upptäckte att hans ring hade spruckit!  Ringarna hade en speciell betydelse för mig och efter lite funderande hade jag en idé om hur de skulle leva vidare. Jag tog med dem och gick till en juvelerarbutik. Eftersom ringarna "bara" var av silver vägrade de att ta emot och göra o
Läs mer