Som att leva i en torktumlare!

 Innan jag förklarar rubriken vill jag göra ett förtydligande! I förra inlägget skrev jag om att Lasse är döende. Detta uttryck kan förstås tolkas olika och några av er läsare har blivit väldigt förskräckta av det jag skrev. I min värld, enligt min tolkning, stämmer det jag skrev helt och hållet. Lasse har en tumör som ofelbart leder till döden och som inte längre kan behandlas. Döden är dock inte nära förestående precis idag, som jag förstått att en del tolkat det. Samtidigt är han ytterst skör och nedsatt så ingen kan säga hur mycket mer hans kropp klarar. 

Vad jag menar med att livet är som att leva i en torktumlare, som jag skrev i rubriken, innebär att vi lever i ständig ovisshet, med ständiga förändringar och en, till synes, obruten kedja av nya komplikationer och problem. Det är utmattande och hjärtslitande.

Helgen som gått var en mardröm! Lasse har inte ätit på hela helgen, han har legat i sängen slumrande och ibland i någon form av dvala har det verkat som. I går kväll vägrade han ta sina mediciner och samma i morse. På förmiddagen kunde han inte ens dricka utan att må illa och kräkas upp vätskan direkt. Att inte ens få behålla vätska är en stor varningsklocka för mig och jag tillbringade det mesta av morgonen/förmiddagen i telefon med olika vårdgivare och vårdinstanser. 

Det hela slutade med ambulansfärd till sjukhuset. Igen!

Så nu är han inlagd. Igen!

Det visade sig att lever- och infektionsvärden är förhöjda och att gallan, som han hade inflammation och spricka i sist han låg inlagd, har börjat läcka igen. 

Jag vet att jag skrivit det förut men hur mycket ska han behöva gå igenom?!?!

Så idag har jag återigen suttit på en av akutens stenhårda stolar från förmiddag till sena eftermiddagen. Då kom dotter M och löste av mig och hon är hos Lasse nu så att han får stöd och trygghet. Så tacksam över det, då jag håller på att krokna helt och hållet. 

Helgen som gick har inneburit en stressnivå som är ofattbar för den som inte varit i situationen. Att bo tillsammans med en så sjuk och nedsatt människa är både skrämmande och otryggt. Visst har vi hemtjänst men de flesta av dygnets timmar är det bara Lasse och jag hemma. Man blir nojig som anhörig. Jag har suttit hos Lasse mestadels men när jag gjort annat har jag hela tiden undrat om han andas nästa gång jag kommer in i rummet? Till slut blir man så stressad av hela situationen att man kastar i sig maten, springer ut och in på toa och skyndar sig i allt som behöver göras. Det är fullkomligt utmattande. Jag har inte varit utanför ytterdörren på hela helgen, förrän idag när jag åkte med i ambulansen. Sjukhuset börjar kännas som vårt andra hem.

I går natt vaknade jag klockan fyra av en rejäl panikattack så på morgonen kontaktade jag svägerskan som kom och hämtade hunden och hon tar hand om honom ett par dagar nu. I morse vaknade jag av att Lasse ropade på mig kl fem. Han var orolig och hade ångest.

Det är en fullkomligt ohållbar situation vi har nu. Lasse har så ont i sin kropp så snart någon behöver ta i den så det är inte mycket hemtjänsten kan göra vid besöken. Och jag håller på att säcka ihop totalt. 

Under dagen har jag dock fått full förståelse från flera olika håll och det känns som att vi kommer att få bättre hjälp nu, både med vård och möjligheter för Lasse och mig att känna oss tryggare. Vi får se hur de tänker när han anses färdigvårdad denna gång. Men jag tror att alla nu insett det omöjliga i vård i hemmet, hur gärna vi än önskar att det vore möjligt. 

När jag kom hem från sjukhuset stod det tre blombuketter utanför dörren! Två från kära vänner och en från Lasses kollegor som även skänkt en gåva till cancerfonden. Så tacksamt med all omtanke! De två buketterna från vännerna får nu vara sambo i vår största vas för alla andra vaser är upptagna.