Inte mycket nytt på den här fronten

 Maken ligger kvar på KAVA men har inte längre ont, tack och lov. Han har fått börja äta lite försiktigt och är något piggare. Idag har de gjort en ny röntgen för att kolla läget på gallan och dränet och om allt ser bra ut får han troligen komma hem i morgon. Jag ska ringa och få besked i morgon förmiddag. 

Rent mentalt är det jobbigare för oss båda. Den här berg- och dalbanan börjar bli väldigt utmattande nu. Ibland säckar vi ihop lite och Lasse uttrycker oftare att han inte orkar med mer. Det skär i hjärtat att höra. Kurator han får träffa är till stor hjälp och det märks skillnad på humöret så snart de har haft ett samtal. Själv pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. 

Än kan vi skratta ihop stundtals, det är guldstunder som vi tar vara på. Och mitt i tröttheten och mörkret finns kärleken. Men detta är ingen resa jag önskar min värste ovän ens!

Lägger in två vackra bilder på sånt som blir guldkorn i vardagen. En av de helt underbara tulpanerna i senaste buketten, som jag fick av en vän i torsdags och en bild på riktigt vacker vinterdag igår. Den tredje bilden är sjuhuskonst och den vet jag inte om jag vill kalla vacker precis, möjligtvis nedre halvan. Den hänger i makens nuvarande rum på sjukhuset. 




 

Kommentarer

  1. Anonym23 januari 2023 kl. 16:43

    Ja det är de små tingen man får glädjas åt på onsdag får vi väl vår dom 😢

    SvaraRadera
  2. Signe23 januari 2023 kl. 17:57

    Ja det är svårt...😪vilka härliga foton, ska nog köpa lite tulpaner!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Helt sanslöst!

Bild
  Ursäkta språket, men detta är ta mig f-n helt osannolikt!! Hur mycket elände kan man råka ut för egentligen? Igår var jag med Teo på återbesök hos veterinären. Ultraljud på lever och galla gjordes och analyserades av två veterinärer och resultatet blev nedslående, tyvärr. Gallan är i så dåligt skick att operation är nödvändig. Denna operation innebär lång eftervård på djursjukhus. Men tanke på övriga problem och åkommor; hjärtfel, artros i höfter, kronisk luftrörskatarr och behov av tandoperation, har jag fattat det tunga beslutet att inte utsätta min gamla pälskling för allt detta, utan istället vara tacksam för elva friska år och låta honom somna in. Det skär i hela hjärtat att förlora honom också nu efter allt som hänt, men det skulle göra ännu ondare i hjärtat att hålla liv i en sjuk, gammal hund av egoistiska skäl. Veterinären ringer mig i morgon och då får vi planera in ett sista besök.  Idag var det dags för mammas begravning kl 15. Tung dag såklart. Men innan vi hann så långt
Läs mer

Tack för allt, min fina pälskling

Bild
  I går förmiddag fick älskade Teo somna in på djursjukhuset här. Allt gick lugnt och fint tillväga och jag hade underbart stöd av min syster. Sorgen är enorm, men jag känner att jag fattat rätt beslut.  Nu är det oerhört tomt här hemma och mina vardagsrutiner är satta ur spel igen! Jag hade precis börjat komma in i en ny vardag utan Lasse. Nu är hela min lilla familj borta på mindre än sex månader. Det går knappt att ta in allt som hänt sista halvåret. Jag tittade på ett av våra bröllopsfoton på hyllan där Lasse och jag står med våra vittnen som var hans pappa och min mamma. Av oss fyra på bilden är det nu bara jag som är i livet.  Tur ändå att jag har så många andra familjer omkring mig. Alla fina barn och barnbarn, syrran och alla goda vänner.  Jag har gråtit många gånger det senaste dygnet när jag gör något som vanligtvis involverat Teo de senaste elva åren.  Men han fick ett bra liv och han fick avsluta det och slippa alla sina krämpor på ett lugnt och värdigt sätt.  Nu ska jag ba
Läs mer

Två blev en

Bild
  Nu står inläggen på kö i mitt huvud och ämnena varierar väldigt så jag väljer att göra flera kortare inlägg än ett enda långt.  Vi hade var sin likadan ring, Lasse och jag. Det var inga förlovningsringar utan dessa ringar köpte vi för längesedan då vi blev erbjudna dem av en vän som i sin tur hade en vän som var silversmed och gjorde unika och annorlunda ringar i begränsad upplaga. Vi gillade ringarna och använde dem så gott som dagligen. Strax innan vi gifte oss lät vi gravera in datumet för vår första date i dem.  När Lasse gick bort satte jag på mig hans ring också. Den var förstås för stor för mitt ringfinger men passade bra på långfingret. Efter bara ett par månader kände jag något som skavde och upptäckte att hans ring hade spruckit!  Ringarna hade en speciell betydelse för mig och efter lite funderande hade jag en idé om hur de skulle leva vidare. Jag tog med dem och gick till en juvelerarbutik. Eftersom ringarna "bara" var av silver vägrade de att ta emot och göra o
Läs mer