Fortsatt röra

 Ja, milde himmel! Jag vet inte ens om jag kan sammanfatta de senaste dagarna, men gör ett försök. Både min hjärna och min kropp hotar med att säga upp sig. 

Lasse kom hem igår, som jag tänkte. Innan dess, på förmiddagen, ringde jag avdelningen och fick prata med en sköterska. Hon bekräftade hemgången och berättade att sjuktransport var beställd till kl 13. Vänligt men bestämt berättade jag om mina upplevelser av bristande kommunikation. Vårdplanering?, frågade jag och hon svarade att det inte behövdes eftersom Lasse tackat nej till korttidsboende. 

Det står i hans journal att jag ska vara delaktig och närvara vid möten och information till Lasse. Han kan ju lika gärna svara ja när han menar nej och kan absolut inte återberätta någonting för mig. Jag påpekade detta samt att han hade sagt ja till korttidsboende tidigare. Sköterskan lyssnade i alla fall. Jag sa vidare att även en anhörig behöver lite framförhållning. Lasse har varit på sjukhus i över en vecka och jag behöver ju handla och fixa lite inför hemkomst. Nu hade jag typ en timma på mig. Till sist frågade jag om hemtjänst och hemsjukvård var informerade om hemkomsten och hon svarade ja. 

Det här kändes inte bra alls så jag gick vidare med det hela och ringde en av enhetscheferna. Hon blev tyst när jag berättade hur allt gått till och om den bristande, för att inte säga obefintliga kommunikationen från sjukhusets sida. Sen höll hon med om att det inte var ok och tänker ta saken vidare. Hon uppmanade mig att ringa henne direkt om det strulade någon mer gång. 

Efter en stressig rusning till affären för att handla det nödvändigaste skyndade jag mig hem igen. Då ringer hemtjänsten. De frågar om jag fått veta att Lasse ska hem samma dag. De hade nämligen fått den informationen kl 13.30. Alltså efter mitt samtal med sköterskan och när sjuktransporten var beställd till kl 13! De måste ju möta upp när han kom hem. Hemtjänsten var superstressad förstås, de har ju fler klienter och min stressnivå vill jag inte ens tänka på. Sjuktransporten var försenad så det löste sig ändå, men galet illa skött! 

Då ringde jag hemsjukvården också, men de hade i alla fall fått information om utskrivningen, tack och lov. De har hand om Lasses mediciner och där hade det blivit ändringar under sjukhusvistelsen. 

Nåväl, hem kom han och var nöjd med att vara hemma. I övrigt har det varit cirkus här. Hemtjänsten som kommer varannan timma under hela dagen, Lasse som försöker fråga och förklara saker men säger fel ord så att det mesta blir obegripligt, en av medicinerna är slut i lager och ingen ersättning finns men hemsjukvården skulle visst få tag i den i morgon. Lasse är mer darrhänt än tidigare och igår kväll tappade han ett halvt glas dricka i sängen. Någonstans i mitten av allt detta står jag, en tant i halvtaskig form med en radda egna sjukdomar och försöker fixa efter bästa förmåga samtidigt som jag försöker hålla allt stök undan från Lasse så att han ska få lugn och ro. 

Idag har telefonen gått varm och så mycket folk har kommit och gått att jag borde sätta in svängdörrar här hemma. Varje gång jag försökt sätta mig ned för att vila har det hänt något jag måste fixa. 

En från arbetsterapin kom med en del till sängen, sjuksköterskan har varit här länge för att få ordning på alla läkemedel och alla har frågor att ställa. Arbetsterapeut och dietist har ringt och det var inga korta samtal. 

Vid sjuksköterskans besök nämnde hon lite i förbifarten att Lasse har tid på sjukhuset på fredag för att sätta in en picline i armen. Det är en infart i ett större kärl för att lättare ta prover eftersom han blivit så svårstucken. Det hade ju varit himla käckt om någon upplyst mig om denna tid också! Den är på fredag förmiddag och det krävs liggande transport till sjukhuset eftersom Lasse inte ens orkar sitta i rullstolen just nu. Denna transport är upp till mig att beställa. Nåja, det är gjort nu i alla fall. Någon måste ju följa med Lasse till sjukhuset också. Jag misstänker starkt att denna någon är jag!

Observera att jag inte klagar på själva sjukvården här! Den har skötts på bästa sätt. Men kommunikationen med mig som anhörig till en mycket sjuk och förvirrad make med rejäla talsvårigheter har varit under all kritik denna gång. 

Nu har jag gått in i andra andningen men ska snart försöka få lite sömn innan jag kollapsar alldeles. Det blir en tung dag i morgon, då svågern som lämnade jordelivet alldeles för tidigt ska begravas. 

Sen hoppas jag att allt börjar rulla på i någon form av rutin snart. Just nu känns det mesta som kaos men det är klart det löser sig. Det måste ju göra det på något sätt.

Jag är sliten och Lasse ligger där han ligger och bara önskar att han kunde rycka in och hjälpa till, det lyckades han säga idag. Frustrerande för oss båda, men det är så livet är just nu.