Egalias egenheter

  Jag är glad att kunna skriva att dagen idag varit riktigt bra.  Redan när jag vaknade i morse märkte jag att Teo var betydligt piggare idag och det visade han på förmiddagen genom att dra med mig ut på en riktig promenad för första gången på en vecka. Inte lika lång som vanligt, men ändå rätt rejäl sträcka. Det gjorde mig riktigt glad. När promenaden inleddes fick jag direkt dra på smilbanden för på gatan stod en parkerad bil där någon roat sig med att skriva en uppmaning på den rejält smutsiga bakrutan.  Klicka på bilden för större format! Sen är jag också glad över att min balkong känns så mysig och trevlig i år. Har fått till det med växterna så den känns som en liten oas mitt i stan och det är jag nöjd med.  I eftermiddag har jag varit på handarbetsfika och det var väldigt trevligt. Välbehövligt för mig att vara lite social och ge mig ut och träffa folk. Vädret är ju finfint så vi satt utomhus med våra handarbeten och köpte även goda glassar.  När jag kom hem pratade jag i telefo

  Det är inte så ofta jag känner mig lycklig i dessa dagar, men livet rullar på och är ok för det mesta. Ok får vara gott nog under rådande omständigheter.  När man inte har några större förväntningar på lyckokänslor kan de uppstå vid de mest oväntade tillfällen och av de underligaste anledningar, som t ex vid åsynen av en bajskorv!  Jo, ni läste rätt och det är helt ok att skratta.  Som jag tidigare berättat drabbades lilla hunden av en rejäl magsjuka i början av veckan och det han åt rann bokstavligt talat ut i andra ändan. Med en väldigt välpälsad hund har det blivit många vändor i badkaret efter rastningarna.  Men vid morgonrastningen idag presterade lilla pälsklingen en helt perfekt bajskorv!  "Oh", utbrast jag! "Titta så fin, bravo Teo!" Och sen började jag fnissa åt att jag stod där, nyvaken på morgonkvisten och kände mig genuint lycklig över en bajskorv.  Men det är väl bra att man kan hitta lyckan i det lilla, antar jag. 

  Jo, "citronerna" duggar tätt i mitt liv nu.  Lilla älskade hunden Teo är inte frisk. Det började med att han blev trött och seg så jag beställde tid för koll hos veterinär. Innan vi hann så långt fick han en stabil magsjuka. Den blev så pass illa att han fick tillbringa ett dygn på djursjukhuset med dropp.  Igår fick jag hämta hem honom igen och nu är det heltidsjobb här med mat varannan timme och mediciner för att stoppa diarré och stabilisera tarmfloran samt korta rastningar enbart. Han mår helt klart bättre idag och vill gärna äta mer än han får.  Veterinären gjorde olika undersökningar och tog diverse prover och detta visade på flera olika ålderskrämpor. Så om knappt två veckor ska vi tillbaka för ett ultraljud. Det känns oroväckande men i bästa fall kan det gå att hålla i schack med mediciner.  Som djurägare ställs man förr eller senare inför det svåraste beslutet. Hur mycket undersökningar och behandlingar ska man utsätta en gammal hund för? Prio ett för mig är att Te

  Efter förra veckans värk och trötthet har jag känt mig bättre sen några dagar tillbaka och igår kände jag att jag behövde hitta på något.  Jag har, under alla år med Lasse, varit otroligt bortskämd när det gäller resor och utflykter. Det mesta fixade han. Det var han som hittade överallt, planerade, körde bilen, bokade flyg och hotell osv. Jag har bara behövt packa min väska och följa med.  Men igår tänkte jag att om jag inte tar tag i saken själv och börjar "öva" på att ge mig ut på egna äventyr blir jag ju sittande här hemma och det känns inte bra. Jag har fortfarande lusten att resa och upptäcka nytt. Det var som att jag hörde Lasses röst som sa: "Gör det bara! Det löser sig."  Och när jag tänkte vidare kom jag på att det är högsäsong för trandansen vid Hornborgasjön nu. Inte allt för långt hemifrån och jag har aldrig varit där men länge tänkt att jag vill uppleva den. Så jag hämtade info från deras hemsida, bestämde mig för att ge mig av tidigt och började för

  I fredags tog jag hem hunden igen. Han har haft det bra hos svägerskan och svågern de senaste två veckorna. Så länge har vi aldrig varit ifrån varann förut, inte på över tio år. Men hemsituationen blev ju sådan under Lasses sista veckor att Teo helt enkelt inte kunde vara hemma. Lasse ville det inte och vårdpersonal kom och gick dygnet runt. Med en hund som skäller varje gång någon, som inte hör till flocken, kliver in genom ytterdörren hade det blivit ohållbart både för oss och grannarna.  Men i fredags kom han alltså hem.  Redan innan vi gick in genom dörren till vår lägenhet förstod han, fast det insåg jag inte då. Teo har alltid haft full koll på hur vi mår, det vet jag sedan länge. Varje gång vi varit ute och kommit hem har han rusat in till husse. Varje gång under alla år. Även på senare tid när husse varit på sjukhus har han sprungit in för att kolla om han kanske kommit hem.  Men inte denna gång. Han stannade med mig i hallen. Han vände sig om och tittade på mig med en blick

  Lasse är hemma igen! Han kom hem med sjuktransport på eftermiddagen. Helt slut men väldigt nöjd med att vara hemma. När han var nedbäddad i sin säng under ett varmt och skönt täcke somnade han och sov i två timmar.  Denna gång funkade kommunikationen från sjukhusets sida underbart bra! Ni som följer min blogg minns kanske att jag skrev om förra hemfärden där det mesta blev galet? Men en sjuksköterska ringde mig redan tidigt på förmiddagen och berättade om hemkomsten och kontaktade även hemtjänst och hemsjukvård vid samma tid. På eftermiddagen fick jag ett samtal igen när transporten skulle gå från sjukhuset och samma fick även övriga inblandade, så allt flöt på bra. Väldigt skönt mitt i allt.  I eftermiddag kväll har vi inte gjort så många knop. Hemtjänsten har fixat det så bekvämt som möjligt för Lasse och gett honom hans mediciner. Vi käkade middag tillsammans, han i sängen och jag i fåtöljen bredvid. Sen såg vi lite på tv och pratade en stund. Nu sover han för natten. Hoppas den b

  Vi börjar komma in i någon sorts rutin i vår nya vardag här hemma. Lasses förbättring håller i sig men kroppen är ofattbart svag. Jag är imponerad över att han kan vara på så gott humör med tanke på situationen, men han skojar och skämtar. Så vi kämpar på och hoppas få igång kroppen lite mera. Det är väldigt skönt att talet har förbättrats avsevärt och vi kan föra vettiga samtal stundtals. Ibland kommer orden fel men vi löser det för det mesta. Förvirringen om dagar och tid på dygnet är dock stor fortfarande.  Här om dagen orkade han byta några ord i telefon med kära vännen M, till bådas glädje.  I dag fick han sällskap av sönerna på eftermiddagen medan jag gick iväg på en handarbetsträff. Det var månader sedan jag kunde vara med så det var en härlig stund att komma ut och träffa vänner lite. Idag fick vi också en underbar blombukett från en god vän i Stockholm. Tusen tack för omtanken! Den står nu i fönstret i Lasses rum så att vi båda kan njuta av den.  Under eftermiddagen fick jag

  Idag har vi haft snöoväder här. Hårda, iskalla vindar så att det snöade på tvären och piskade en i ansiktet. Synnerligen obehagligt.  Jag vaknade trött efter en halvbra natt och på förmiddagen pälsade jag på mig och gick en promenad med hunden. Han var inte road även om han gillar kyla, men det här var tydligen över hans nivå. Han blängde på mig flera gånger och jag fick hjälpa honom att rensa tassarna från snöklumpar.  Efter den promanden blev det vila. Jag slocknade i soffan en timma. Det var skönt. På eftermiddagen hälsade jag på Lasse. Jag tog bussen idag för jag tyckte inte det behövdes en enda bil till som halkade runt på vägarna och jag åker ju gratis tack vare mitt lilla pensionärskort.  Lasse var mycket lugnare idag och humöret var bättre. Han är förstås jättetrött och matt, men vi kunde stundtals föra hyfsat begripliga samtal och han var glad över att systern besökt honom tidigare på dagen. Det var nästan det första han berättade att hon varit där. Jag hade med mig dricka o

  Det är för mycket nu. Det har varit för mycket för länge. Vi ångar på efter bästa förmåga.  I morse vaknade jag kl 5 och kunde inte somna om. Vid 8-tiden lastade jag in hunden och mig i bilen och körde till svägerskan som skulle vara hundvakt under förmiddagen. Därefter fortsatte jag till sjukhuset för att vara hos Lasse när ronden kom. Tack och lov var det läkaren som har hand om Lasse som jobbade idag. Bästa doktor A.  Lasse var irriterad, stressad och orolig idag, men vi hade ett bra samtal tillsammans med läkaren så på eftermiddagen, när en av sönerna kom på besök, var han mycket lugnare. Han ska inte behöva ligga där och ha ångest och oroa sig! Lite ändringar i medicineringen fixade det. Jag fick också tillfälle att prata enskilt med läkaren och det var bra även om han förstås inte kunde svara på alla frågor.  Lasse är fortfarande oerhört svag och helt och hållet sängliggande. Det är så frustrerande för honom att vara så hjälplös och självklart oerhört skrämmande att inte längre

  Vaknade runt sju och tog ut hunden på morgonrastning. När jag kom in igen hade hemtjänsten redan kommit och fick glada svansviftningar av Teo. Han börjar redan vänja sig vid besöken.  Lasse har varit trött idag och inte orkat komma upp i rullstolen. Vi får se om det är bättre läge i morgon.  På förmiddagen tog jag med Teo i bilen och åkte till ett närbeläget friluftsområde. Har knappt varit ute ur lägenheten på flera dagar eftersom han inte varit hemma, så trots skitväder, med regn och kyla, kändes det skönt att gå ut och gå.  Man får andra perspektiv på livet när det är så här. Så mitt i det iskalla regnet kom jag på mig med att känna mig glad och tacksam över att vara ute och promenera med min hund. Lasse kan det inte. Men längre fram, när vädret är bättre och han förhoppningsvis piggnat till något, kanske jag kan ta ut honom i rullstolen. Jag hoppas på det.  I morgon kommer svägerskan och hämtar Teo och tar med honom ut. Jätteskönt med lite avlastning. Det minskar stressen i att j

  I det här inlägget försöker jag ge en sammanfattning av de senaste dagarna.  I torsdags morse upplevde jag en av mina sämsta morgnar på mycket länge. Jag vaknade 04.30 av en rejäl panikångestattack. Har haft sådana förut under en svår period av livet men det var ca 25 år sedan nu. Försökte fokusera, göra något vettigt, andas i fyrkant osv. men det blev bara värre. Jag tog telefonen och ringde 1177 i någon form av desperation och där fick jag veta att det var ca 20 minuters väntetid! Vem med panikångest sitter snällt och väntar i telefon i 20 minuter liksom? Då kom jag på att Lasse hade väldigt milda lugnande hemma så jag snodde en. Sen tänkte jag efter vad jag behövde. Prata med någon, behövde jag. Hjälp att klara dagen behövde jag också. Fick veta att makens äldste son var vaken och att det var ok att ringa. Vi kom fram till att han skulle ta över ansvaret för att åka till sjukhuset på eftermiddagen och packa Lasses prylar, finnas nära inför hemresan osv. Ångesten lättade en hel del

  Vissa saker går upp och andra ner här just nu. Maken ligger kvar på onkologen men idag är första dagen han mår lite bättre. De har satt in alla resurser och fått ordning på en del värden men trombocyterna är fortfarande för låga så det jobbar de vidare på.  Fy tusan vad de har kämpat med honom. Massor av övervakning, prover, stick, infarter, dropp, röntgenundersökningar och mediciner. Det har varit både oroligt och jobbigt, men tack gode Gud för att alla dessa behandlingar finns att tillgå!  Idag har jag pratat med en väldigt trevlig samordnare från Onkolgen. Hon ska fixa allt kring Lasses hemkomst som är planerad till nästa vecka. Hjälp som behövs hemma osv. Det känns betryggande. Sen får vi ta det vidare därifrån och kämpa på för att "gubben" ska bli så stark det bara går. Just nu är det inte mycket han orkar, tyvärr. Men jag kände att en liten gnista var tillbaka hos honom idag. Det är en bra början.  Med släktingen som också är cancerdrabbad är det värre. Det går fort u

  Igår mådde Lasse lite sämre. Han var tröttare och mera andfådd. Under tidiga eftermiddagen fick han kramp i ena låret och den övergick senare i besvärlig värk i benet. Tanken var att han skulle duscha men trots mycket kämpande och flera försök kunde han inte resa sig ur soffan. Jag gav honom två Alvedon som inte hjälpte ett dugg.  Framåt kvällen insåg vi att det här inte funkade. Han kunde ju inte sitta och ligga där i soffan utan att komma upp, kunna gå på toa osv. Så jag fick ringa på ambulans.  Det blev transport till akuten där han blev undersökt och röntgad och efter en sömnlös natt för min stackars älskling, blev han idag inlagd på Onkologen.  Vi hade egentligen läkartid på Onkologmottagningen idag, men eftersom "vår" läkare även jobbade på vårdavdelningen blev mötet av som planerat kl 13 idag.  Doktor A, som vi träffat flera gånger, har vi enormt förtroende för och när han kom in på Lasses rum idag växte det ytterligare. Vi var båda rejält sänkta och ledsna över alla

  Ja, ingenting tycks flyta på gnisselfritt här nu för tiden.  Med maken är tillståndet som förut. Vi väntar ivrigt på lite mer bättring, men han är i alla fall inte sämre, så man får väl vara tacksam för det lilla. Men idag har en svåger också hamnat på sjukhus, även han med lunginflammation. Elände!  Idag hade jag tid för att byta till dubbdäck kl 13. Naturligtvis gick heller inte detta som på räls. Det fanns nämligen inga däck! När vi skaffade bilen i maj, ingick dubbdäck i avtalet men det var bara den lilla haken att beställningen av däcken hade missats. Efter samtal med försäljningschefen som levererade hundra ursäkter och på mindre än en timma återkom med beskedet att däcken ska finnas på plats nästa vecka, kunde jag åtminstone släppa den stressen. Väderprognosen verkar inte varna för snö och halka närmaste veckan, som tur är.  När jag kom hem efter det resultatlösa besöket på däckfirman och efter det sjukhusbesök hos Lasse, var jag uppvarvad och rastlös. Jag tog ut hunden på en

  Maken är lite bättre sedan igår. I alla fall har hostan minskat en hel del. Väldigt trött är han förstås och blir andfådd vid minsta rörelse, men återhämtar sig lite snabbare nu. Tack för det!  Han ligger kvar på sjukhuset och när han får åka hem vet vi inte i nuläget, men antar att de måste ha koll på proppen och att medicinen gör det den ska ytterligare några dagar.  Det är långtråkigt tycker vi båda, men värst för maken tror jag, som inte få lämna rummet och inte orkar så mycket. Tur att han har tv, mobil och laptop. Tekniken får stå för underhållningen dessa dagar och det finns i alla fall fotboll att titta på.  De har lite svårt att förstå problematiken med hans hjärntumör på MAVA, där han ligger. Det är ju inte deras profession förstås, men jag vet inte hur många gånger vi båda förklarat hur det funkar och att de ska ringa mig när de har frågor. Ingen har ringt och Lasse får tjugo frågor när det är ronden och får höra resonemang kring medicinering m.m, trots att vi förklarat ig

  Natten som gick var ingen höjdare vare sig för Lasse eller mig. Jag somnade någon gång runt halv tre och älskade maken hade heller inte fått särskilt mycket sömn. Om vi hade vetat kunde vi ringt varann och pratat oss igenom natten istället.  Försökte sova en stund på förmiddagen men tankarna störde mig och jag började reta upp mig på en sak så då var det kört med sömnen. Istället steg jag upp och började sysselsätta mig. Bl a ägnade jag mig åt högljudda aktiviteter. Det kändes som ett bra tillfälle nu när jag är ensam hemma. Maken har blivit väldigt ljudkänslig. Så jag körde igång robotdammsugaren på full effekt. Då låter den mycket men dammsuger väldigt bra. Sen trampade jag sönder äggkartonger! Äggen vi köper levereras i kartonger av återvunna petflaskor och när man ska platta till dem låter det fruktansvärt mycket och rätt obehagligt. När Lasse är hemma måste jag förvarna honom så att han kan hålla för öronen.  Därefter röjde jag runt lite till med olika saker och sen tittade jag