Hur mycket förstår en liten hund egentligen?

 I fredags tog jag hem hunden igen. Han har haft det bra hos svägerskan och svågern de senaste två veckorna. Så länge har vi aldrig varit ifrån varann förut, inte på över tio år. Men hemsituationen blev ju sådan under Lasses sista veckor att Teo helt enkelt inte kunde vara hemma. Lasse ville det inte och vårdpersonal kom och gick dygnet runt. Med en hund som skäller varje gång någon, som inte hör till flocken, kliver in genom ytterdörren hade det blivit ohållbart både för oss och grannarna. 

Men i fredags kom han alltså hem. 

Redan innan vi gick in genom dörren till vår lägenhet förstod han, fast det insåg jag inte då. Teo har alltid haft full koll på hur vi mår, det vet jag sedan länge. Varje gång vi varit ute och kommit hem har han rusat in till husse. Varje gång under alla år. Även på senare tid när husse varit på sjukhus har han sprungit in för att kolla om han kanske kommit hem. 

Men inte denna gång. Han stannade med mig i hallen. Han vände sig om och tittade på mig med en blick som sa: "Nu är det bara du och jag, matte." Sen gick vi in i lägenheten tillsammans. Han visste, han behövde inte ens titta efter. 

Hur är det ens möjligt?

Och så använder människor ibland uttrycket "bara en hund". 

Det enda jag märker på honom nu är en viss separationsångest. Han är mer känslig för om jag försvinner ur hans åsyn just nu. Säkert är han rädd att även jag ska försvinna. Älskade lilla hund!