Berg- och dalbanetur in i en ny vardag

 I det här inlägget försöker jag ge en sammanfattning av de senaste dagarna. 

I torsdags morse upplevde jag en av mina sämsta morgnar på mycket länge. Jag vaknade 04.30 av en rejäl panikångestattack. Har haft sådana förut under en svår period av livet men det var ca 25 år sedan nu. Försökte fokusera, göra något vettigt, andas i fyrkant osv. men det blev bara värre. Jag tog telefonen och ringde 1177 i någon form av desperation och där fick jag veta att det var ca 20 minuters väntetid! Vem med panikångest sitter snällt och väntar i telefon i 20 minuter liksom?

Då kom jag på att Lasse hade väldigt milda lugnande hemma så jag snodde en. Sen tänkte jag efter vad jag behövde. Prata med någon, behövde jag. Hjälp att klara dagen behövde jag också. Fick veta att makens äldste son var vaken och att det var ok att ringa. Vi kom fram till att han skulle ta över ansvaret för att åka till sjukhuset på eftermiddagen och packa Lasses prylar, finnas nära inför hemresan osv. Ångesten lättade en hel del efter det. Under dagen pratade jag också i telefon med mina tre barn och det var så skönt med någon som lyssnade när jag behövde ventilera. Tack allihop, ni är guld värda! 

Hade tänkt ta hem hunden dagen efter men insåg att jag inte skulle fixa det heller, så ringde även svägerskan som kunde ha honom kvar lite längre. En stor lättnad även det. 

Därefter slocknade jag i soffan i två timmar. Vid lunchtid hörde företaget som skulle leverera allt som behövdes hemma av sig och meddelade att de skulle komma om en timma. De kom med en hel liten lastbil och började lasta in saker. 

Så här såg det ut innan allt ställts på sina rätta platser! 

En timma efter det kom arbetsterapeuten och fysioterapeuten som ställde in och justerade en massa och fixade kilar till tröskeln in i badrummet samt levererade en massa information. De var oerhört trevliga och förstående. Sen kom sjuksköterskan från hemsjukvården och vi gick igenom mediciner och annat. 

När de var klara tog jag en snabb sväng till apoteket och affären eftersom det var lite som behövde införskaffas. Skyndade mig hem för snart var det dags för Lasse att komma hem! En stund senare fick jag besked att sjuktransporten var försenad p g a hög arbetsbelastning, men till slut, två timmar senare kom han. Äntligen!

Samtidigt kom hemtjänsten för att möta upp och hjälpa till. Det dröjde inte länge innan han var installerad i sin nya säng med tryckavlastande madrass. Oerhört bekväm enligt Lasse själv. Tack alla som uppfunnit alla dessa förnämliga hjälpmedel och att vi får ta del av dem utan att det kostar skjortan, så att svårt sjuka människor kan vårdas hemma! 

Pappas gamla fåtölj, sliten men bekväm kommer väl till pass nu i Lasses nya sovrum. Jag sitter i den bredvid sängen, vi ser på tv tillsammans och kan hålla varann i handen. 

Många av mina farhågor har kommit på skam, tack och lov. Oron för hur det skulle funka med hemtjänsten, om jag en skulle kunna sova, hur det skulle gå med en sällskapssjuk hund mitt i röran... ja, frågetecknen var många. 

Hemtjänsten, som Lasse gav mig förtroendet att välja, är en liten privat aktör och de har haft bra kontinuitet vid besöken hittills. Väldigt trevliga, lyhörda och kommunikativa är de också och frågar så fort de undrar något. Samarbetet mellan dem, Lasse och mig känns utmärkt så här långt. Samma med hemsjuksköterskan. 

Sover gör vi som två stockar hela nätterna. Visserligen i var sin säng i olika rum, men vi sover och det är huvudsaken. Lasse är vid gott mod, men oerhört trött och sover många av dygnets timmar. Rejält med sömn är en del av återhämtningen och en annan del är mat. 

Han har ätit väldigt dåligt på sjukhuset, gubben min, men redan första kvällen hemma försvann två mackor ned utan problem. Fredagens middag bestod av en älsklingsrätt och på julafton fick han en jultallrik, båda käkade han med bra aptit. Toppen! 

Det har varit hektiska dagar och det har förstås bidragit till tröttheten. Julen kom lite olämpligt i år, haha! Redan på fredagen kom arbetsterapeuten och fysioterapeuten tillbaka för att prova ut och ställa in funktioner på säng, lift och rullstol. Det var ett måste eftersom det var julafton dagen efter. 

Under fredagen hann syster och jag även med ett besök hos lilla mamma. Hon var på gott humör och blev så glad för sina julklappar. 

På julafton hade vi lite olika besök i omgångar. Barnen är ju många så vi delade upp det. Ingen med förkylningssymptom fick hälsa på såklart. Besöken piggade upp och vi hade en riktigt trevlig julafton trots allt. Mitt egna lilla julfirande som jag tänkt åka iväg på under eftermiddagen blev dock inställt p g a en del dumma virus, men en av mina söner med familj kom och hälsade på och det var verkligen efterlängtat och mysigt. De hade covid när lilla dottern, mitt barnbarn, fyllde två, så nu blev det många paket att öppna för henne. Hon verkade väldigt nöjd med presenterna. 

När kvällen kom somnade Lasse 20.30 och sov till 07.30 i morse. Idag har han sovit flera timmar på eftermiddagen också. Kroppen behöver såklart sömnen och vilan för att kunna läka, men hostan och den tunga andningen är borta så det är mycket positivt. Idag har han även kommit upp i rullstolen i ca 45 minuter på förmiddagen. Små framsteg är glädjande. Vi börjar ju nästan från noll liksom. Jag väljer att fokusera på det positiva men för er som undrar hur Lasses tillstånd är så är han sängliggande just nu. Han kan inte stå, inte ens sätta sig upp utan hjälp och är alltså oerhört svag för tillfället. Så vet ni vad vi har att utgå ifrån liksom. Jag skulle kunna svära ve och förbannelse över allt som drabbade hans lungor i november, men vad hjälper det? Vi får se framåt istället. 

Hunden tog jag hem först idag när jag kände att jag skulle hinna med honom hyfsat. Han har haft en bra julafton hos svägerskan och svågern och t o m fått julklappar! Så oerhört tacksam för den hjälpen. 

En nätgrind har jag införskaffat och satt upp framför dörren till mitt sovrum. Där får Teo vara när hemtjänsten kommer eftersom han är expert på att springa i vägen och tror att alla som besöker oss gör det för att ägna sig åt honom. Med lite godis som lockbete funkar det bra och han kan samtidigt se ut och ha koll. Varje gång jag släpper ut honom igen går han direkt till Lasses sovrum och kollar så att husse är kvar i sängen och att allt är ok, gullehunden. 

Det här blev ett långt inlägg! Mycket händer i vårt liv nu och vi har en helt ny livsstil att förhålla oss till. Inte så kaotisk som jag befarade, men väldigt, väldigt annorlunda. 

Lasse är nöjd med att vara hemma och nu får vi ta det härifrån och se om vi kan få igång honom lite mera. Ett litet steg i taget. Vi kämpar på, som vanligt. 

Bjuder på foton på min fina amaryllis och en bild från svägerskan när Teo fick julklapp.