Dagens goda gärning

Idag gjorde jag en STOOOOR prestation.
Det hela började med att jag skulle ner i källaren och hänga tvätten. Jag bor på fjärde våning och tvättstugan befinner sig som sagt i källaren. Min kropp är inte mycket att ha när det gäller att gå i trappor, dåliga dagar funkar inte trapporna alls. Bra dagar brukar jag ibland smygmotionera genom att ta trappan en eller två våningar när jag håller på att tvätta.
Idag skulle jag skynda mig lite eftersom jag skulle bli upphämtad av en god vän och åka med på rea. Alltså tryckte jag på hissknappen när jag skulle ner och hänga tvätten. Det hände nada.
Efter ytterligare några knapptryckningar kunde jag konstatera att hissen gått i strejk. Inget att välja på alltså, tvätten behövde hängas på tork, så jag tog trapporna ner, hängde tvätten och tog sen trapporna upp igen. Jag gick sakta och lugnt för att inte pressa kroppen för mycket, det funkade även om jag flåsade värre än en höggravid elefant i en brant uppförsbacke när jag kom upp.
Väl uppe i lägenheten blev det lite snabbt fix innan jag skulle bli hämtad klockan två. Ungefär tio i två tog jag på mig skor och jacka eftersom jag insåg att hissen kanske inte funkade nu heller, bäst att vara ute i god tid alltså.

Hissen funkade mycket riktigt inte. Så jag promenerade nedför alla trapporna igen i maklig takt. När jag kommit ända ner till ytterdörren får jag syn på granntanten,,, 85 år gammal,,, med rollator,,, och två tunga kassar,,, förtvivlat tryckande på hissknappen! Och ja,,, hon bor också på fjärde våningen!!!!!

Tanten blev helt förtvivlad när jag berättade att hissen var sönder. Jag insåg att något måste göras och eftersom ingen annan var där (var är alla starka karlar när man behöver dom??), insåg jag också att det var jag som skulle bli tvungen att göra det.
Jag frågade granntanten om hon klarade att gå i trapporna? Jodå, det gjorde hon om hon tog det sakta och lugnt. Således uppmanade jag henne att vara försiktig så hon inte ramlade, hålla sig ordentligt i ledstången osv. och sen tog jag tantens tunga kassar och började traska uppåt. Uppe på fjärde våning parkerade jag kassarna utanför tantens dörr, traskade ner för alla trapporna igen, mötte tanten på vägen, förhörde mig om hur det gick, konstaterade att hon fixade det hela i lagom takt och fortsatte neråt. Greppade rollatorn under ena armen lika käckt som om jag vore en gladiator (ironi!)och kämpade mig upp till fjärde våning en gång till!
Kom upp samtidigt med tanten och hon var inte den som flåsade värst, kan jag säga! Om jag förut liknade mig själv vid en höggravid elefant i uppförsbacke vet jag inte vad man nu skulle jämföra mig med? En strandad val med svår panikångest?

Nu var klockan hög tid för mig att möta vännen utanför så efter många tack och kramar från granntanten stapplade jag återigen nerför trapporna och ut på gatan, fortfarande flämtandes som jag vet inte vad.

När jag kom hem igen efter vår shopping funkade hissen, thank God!!

Nu känns armar och ben som överkokt spagetti och jag undrar i mitt stilla sinne om jag över huvud taget kommer att ta mig upp ur sängen i morgon?

Alltså,,, jag kan göra såna här saker om det absolut är tvunget, men jag ska inte utsätta mina muskler för sånt här! Jag kommer att få fan, det är lika säkert som amen i kyrkan.

Men vad gör man? Inte kunde jag bara rycka på axlarna och gå förbi stackars granntanten och lämna henne där åt sitt öde? Det fanns liksom inget annat att välja på och jag har i alla fall gjort dagens goda gärning.