Rubrik saknas

 Efter att ha funderat över en lämplig rubrik i flera timmar, utan att komma på någon, bestämde jag mig för att skriva ett inlägg i alla fall. En liten rapport om dagen, om kasten mellan hopp och förtvivlan. Om berg- och dalbanan som allt mer befinner sig i fritt fall, störtande mot avgrunden, känns det som. 

Idag har vi haft möte med palliativa teamet på Lasses rum på sjukhuset. En läkare och en sköterska från teamet kom dit. De var båda väldigt förtroendeingivande och vände sig mycket till Lasse. Helt rätt eftersom han är huvudpersonen i det hela. Jag fyllde i det han inte kunde uttrycka. Tre av barnen var också där, vilket var både ett stöd och mycket viktigt för oss alla. Vi fick bra information och möjlighet att ställa frågor. 

Läkaren gick igenom medicinlistan och Lasse fick vara med och besluta om vilka mediciner han vill ha och inte. Det var en hel del som ströks. Det låter kanske konstigt, men teamet jobbar inte med att rädda liv. De går in och styr upp när livet inte går att rädda och är väldigt noga med patientens rätt till självbestämmande. 

De kändes trygga och säkra i situationen och kommer att finnas där i bakgrunden sin kunskap och erfarenhet. De gör även hembesök.

Lasse kommer att få en enkel infart i armen så att de flesta mediciner kan ges den vägen och då slipper han att svälja så många tabletter. Magen protesterar en hel del nu, så det känns som en väldigt bra lösning. 

Det allra svåraste att höra var läkarens bedömning att Lasse bara har några veckor kvar! Som ett knytnävsslag i magen, även om jag innerst inne har vetat länge hur resan kommer att sluta. 

Efter mötet åkte vi hem, barnen och jag. Jag ställde in en aktivitet jag hade på eftermiddagen för jag kände att jag inte ens var i närheten att orka. Käkade lite och gick till affären för att handla sånt som behövdes. 

Sen bäddade jag rent i Lasses säng och tänkte att det kanske är sista gången och då grät jag. Därefter vek jag in den rena tvätten från igår och när jag öppnade Lasses garderob började jag gråta igen. 

I morgon kommer han hem, för det är hemma han helst vill vara och självklart ska han vara här. Det blir lättare om än rörigt med alla insatser. Men tryggare och enklare för barnen att hälsa på och få tid med sin pappa. Hunden är hos svågern och svägerskan från och med idag och den avlastningen är guld värd. 

Sorgen är helt bedövande redan och den kommer att bli värre. Det som känns som en lättnad, hur något ens kan göra det nu, är att Lasse slipper fler undersökningar, provtagningar, stick, mediciner och biverkningar. Han är så utled på allt det och nu siktar vi in oss på lugn, ro och smärtfrihet. 

I kväll har jag, som varje kväll, pratat i telefon med kära syster. Våra samtal rör sig mellan det allra svåraste och vädret och det är så befriande att ha möjlighet att ventilera med någon som förstår. 

Nä, nu är huvudet så trött så jag bara ordbajsar. Inga bilder har jag att tillföra idag heller, tyvärr, utan det får bli en bild från nätet.